Det där pannbenet…

… det har sannerligen tjocknat senaste veckan. Det är nog ungefär lika tjockt och hårt som tvåtumsplank nu. Minst, om jag får säga det själv! Då syftar jag ändå inte ett dugg på mitt morgonpass i fredags (som förvisso var snabbare än vanligt, men långt ifrån snabbt i de flestas ögon). Nä, jag har toppat det flera gånger om när det gäller pannbensträning.

Det började natten till lördag. Jag och dottern samtidigt, men på lite olika sätt. Magsjuka! Urk urk urk. Värsta sjukan alla kategorier, för man kan liksom inte värja sig. Tur att man har några mantran att ta till.

Det som inte dödar, härdar – ja sannerligen är det så med en liten en som också är risig, men ändå ganska full av energi, och man själv bara vill ligga på soffan och helst nästan gå upp i rök. Tur att sambon inte var dålig samtidigt!

Gravidyogamantrat fick också hjälpa till igen:
Det du känner nu kommer kännas annorlunda om en stund. Ja, sannerligen, där också. Kanske är det lite bättre nu? Eller inte… Nu då?

Och så det klassiska:
Det går öööööver! Man vet ju det, som tur är. Räknar timmar, vissa stunder minuter, tills ett dygn har gått och det oftast gått över hyfsat.

När dygnet väl gått var det liksom dags att jobba igen. Den urvridna trasan till jag överlevde på något sätt dagen och hoppas på att aptiten skulle återvända. Mina surt förvärvade börja-jobba-hekton är borta igen kan jag säga…

Toppade det hela med lite stress-insomnia de senaste nätterna och känner mig nu som en blek vålnad som sladdar omkring. Men som sagt:

Och jag säger bara en sak: Se upp nästa gång jag eventuellt ställer upp i nån tävling. För herre-min-je, med det här pannbenet är jag nog nästan oslagbar!

Utsikt på väg till jobbet. Krävs inget pannben för att uppskatta!