Snorkkis-Sofie skrev häromdagen om jullugnet. Jag kan inte på något sätt egentligen säga att jag stressat inför jul, utan snarare liksom släppt kraven. Jag har ganska länge haft någon slags hatkärlek till jul och det är inte alltid jag ser fram emot den eftersom den ofta känns ganska krystad. Så har det varit även i år. Men nu, så här dagen innan, så tror jag faktiskt att lugnet har infunnit sig här också. Jag har till och med lagt fötterna på sofflocket en stund och bara andats. Lugnet smög sig liksom på utan att jag egentligen märkte det. En tvåtimmarspromenad på förmiddagen i den sjuttioelfte stormen/snålblåstanfallet i vinter gjorde mig sömnig och frusen och då var det på något vis så mysigt att komma in i värmen och klä granen (som har skjutit massor med skott!) i lugn och ro medan det fortfarande är ljust ute. Med ett fascinerat lill-Troll som publik. Julen blir liksom annorlunda bara av att se det med nya ögon, som någon som faktiskt aldrig upplevt en jul förut. Det är lättare att uppskatta det då på något vis.
 |
| Granskott. Foto: M. Eklund |
I förmiddags var vi på utflykt hela lilla familjen. Till Bostället för att köpa de julbröd jag inte prioriterat att baka själv i år. Redan där började julstämningen smyga sig in genom dofterna som svepte in oss så fort vi öppnade dörren. Nybakat bröd är svårslaget, inte bara för julstämningen utan för vilken stämning som helst faktiskt!
 |
| Tungt, bastant rågbröd är något helt annat än butiksbakat luftfluff… Foto: M. Eklund |
Nu så här på eftermiddagen är det faktiskt helt tyst i huset (ja, förutom mitt tangentbordsknappande då…) då resten av familjen är på promenad. Lugnande bara det! Dagens jeansträning är gjord, men snart åker mysbyxorna på, glöggen fram och välgörande julmusik spelas. Känns faktiskt helt ok med jul ändå… Men kanske har jag ändrat mig imorgon.
Hoppas verkligen den känslan har hållit i sig hos dig.
Jag känner nog ungefär samma som du.
Gillar men ogillar.
Så jag har skapat ganska mycket egna traditioner så det blir bra allt igenom. 🙂
Den höll inte i sig helt, men längre än väntat. Egna traditioner är det bästa, gäller bara att komma på dem först 🙂