Löparglädjen har verkligen återvänt och jag satt nästan och hoppade på stolen på jobbet i väntan på mina planerade lunchintervaller på bana! Har det ganska lugnt på jobbet den här veckan och passar på att ta lång träningslunch, och tänkte utnyttja de fina och relativt nya löparbanorna vid Arena Grosvad. Såhär innan skolorna börjat igen så är det ju ingen risk att de är upptagna tänkte jag. Särskilt inte runt lunch…
Tji fick jag!
Värmde upp väldigt lugnt med först en rask promenad genom området (tydligen brandlarm på Curt Nicolin-gymnasiet upptäckte jag) och sedan lugn jogg i någon kilometer. Framme vid Grosvad med humöret på topp. Vad ser jag då? Det kryllar av ungar! Nån fotbollsskola eller liknande verkade det vara. Kände mig sådär som när man lätt disträ gått in i fel mötesrum och oberört försöker vända så diskret som möjligt. Småjoggade vidare och reviderade min plan. Asfalten på cykelbanan mot Lotorp fick det bli istället. Även om vaden inte gillar det och inte huvudet heller, men jag var sååå sugen på lite fart!
Och fart blev det. För att vara mig alltså. Planen var 400-ingar i 5.40-tempo för att se hur det kändes. Det blev visst 5.22-tempo visade det sig när jag laddade upp passet. 10st 400m intervaller med 1min gå-vila emellan. Totalt drygt 8,6km. Inte så illa för att vara ett lunchpass! Riktigt fint och lummigt kring cykelbanorna var det också, och lite sol på näsan blev det.
Kombinerade sedan nedjoggen med att lunka förbi och boka in två massagetider de närmsta veckorna, ska bli riktigt skönt. En för gam-kontorsnacken och en för benen.
Lagom när jag duschat klart och satt ner rumpan på kontorsstolen igen så kom regnet. STÖRTREGNET! Ibland har man tur…
Eller skicklighet. 🙂
Härligt att lusten och känslan är tillbaks! Men så är det, för eller senare vänder det. Alltid! 🙂
Ja, det är verkligen skönt! Och faktiskt är det ju så att ju längre ner i dalen man var, desto skönare är det att komma upp på höjden igen.