Det var en fantastisk vårdag här idag. Klarblå himmel, sol och ganska varmt. Det får man vara tacksam för när man ser vad andra delar av landet råkat ut för…
På eftermiddagen var jag ute på en lång promenad, nästan en och en halv timme, med en sovande 2-åring i barnvagn som sällskap. Ganska enkelt sätt att vara barnvakt! Gick längs kanalen i solskenet och kom på mig själv med att för en gångs skull inte tänka på en massa annat som måste göras, fixas, kommas ihåg, planeras eller utvärderas utan bara se, känna, höra våren runt omkring mig.
Se den blå himlen. Höra vårvinden susa i öronen. Öka till ett brus. Känna lukten av våt, torkande lera. Se blåsippor i mängder. Antydan till vitsippsmattor bland björkarna. Våryra änder som busade med varandra och simmade i det nypåsläppta vattnet. Roligt rakade hästar. Hurtiga powerwalkare som glatt pratade med varandra. Höra småfåglar kvittra in våren. Gruset knastra under skorna. Småbarn glatt upptäcka världen. Se nya saker man inte ser när man kutar förbi i jakt på bättre kilometertider. Betesmarker, hägn, naturreservat i miniformat. Energiboost ända ut i fingertopparna och tåspetsarna blev det i allafall, och antydan till solbränna på mina vinterbleka kinder. Och jösses, så mycket man kan gå miste om när man inte lyssnar, ser, luktar och känner det som är just nu…
