Browsing Tag

Tävling

Tankar

Ett trots allt händelserikt 2015

På sätt och vis känns det som att 2015 bara försvunnit iväg. Samtidigt som det trots allt varit ett väldigt händelserikt år, både på bra och dåliga vis. För att sammanfatta, avsluta och gå vidare, så använder jag mig därför av samma lista som förra året. Tycker den var ganska heltäckande och visar både bra och dåligt.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? 
Ganska mycket. Var på Blogger Boot Camp för första gången. Sprang mitt första riktiga terränglopp. Blev gravid med mitt andra barn. Hade ett tag tre tjänster samtidigt på jobbet (inte att rekommendera!). Semestrade på västkusten i slutet av augusti. Lärde mig ett antal armbalanser (men kom inte riktigt i mål med mitt handstående innan bebismagen tog mitt fokus).

En av mina favoriter - kråkan

En av mina favoriter – kråkan

Genomdrev du någon stor förändring?
Inte sådär direkt. Mer att livet i sig bjöd på stora förändringar, både bra och dåliga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nä, inte vad jag kan komma på. Men det är några på gång ungefär samtidigt som vår tvåa.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Alltså, det finns ju vissa datum som jag alltid kommer minnas även om jag inte vill. Typ 6 oktober, när jag blixtopererades under lokalbedövning (narkos är inte aktuellt som gravid). Men så finns det ju trevligare datum att välja att minnas. Framförallt sådana som spenderats med familjen. Fast det är nog inget som riktigt etsat sig fast lika mycket.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Var en sväng i Tyskland i januari. Det är nog allt.

Bästa köpet?
Svårt. Det mesta som köps är till dottern. Men kanske min braiga klänning från Pranavida style, som går att variera i oändlighet, även som gravid.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, många, på många olika sätt. Min lilla familj gör mig glad varje dag. När jag blev sjuk blev jag varm i hjärtat av stöd från flera oväntade håll. Även i år har sociala medier överträffat mina förväntningar.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Upprepar mig tyvärr från förra året: Sinnesfrid. Kontinuerlig nattsömn. Tid att träffa vänner och vänner som har tid att träffas. Lägger till: Hälsa utan orosmoln.

Vad önskar du att du gjort mer?
Samma som förra året, och nu har det börjat kännas ännu viktigare: Fångat dagen. Upplevt livet. Fokuserat på det positiva.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat utan att få någon uppskattning eller erkännande för det.

Favoritprogram på TV?
Har i princip inte tittat på TV. Men Monsen på Villovägar var bra. Samt dokumentären om norska skiddamerna.

Bästa boken du läste i år?
Alltså, jag vill verkligen börja läsa böcker igen! Ge mig tips!

Största musikaliska upptäckten?
Är nog rätt dålig på nya upptäckter här. Ännu sämre på att minnas dem…

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att ha etablerat processer som inte fanns tidigare. Att ha fått bra vitsord från dem jag värdesätter vad de tycker. Däremot att ha jonglerat tre tjänster, graviditet och cancerkaos utan support, utan att ha smällt in i väggen får nog mer ses som ett lyckokast som jag inte rekommenderar någon att prova, än som en framgång….

Största framgång på det privata planet?
Att ha hållit näsan över ytan under den här hösten är faktiskt mer än vad jag trodde jag skulle klara.

Största misstaget?
För mycket jobbande i förhållande till hälsoläget.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och egentligen. För samtidigt som jag varit mer ledsen har jag också uppskattat fler glädjeämnen. Mer känslor generellt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Bil, barn, sjukvård.

Något du önskade dig och fick?
Kan nog inte komma på något.

Något du önskade dig och inte fick?
Tillräckligt med sömn. En vit jul.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Var ledsen. Det var då breven från landstinget började dimpa ner i brevlådan.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre cancer. Mindre vab. Mer sömn. Mer glädje. Mer pepp och mindre ömkan och sjukdomshistorier. 2015 går tyvärr inte (heller) till historien som något toppenår.

Vad fick dig att må bra?
Samma vinnande koncept som förra året: Min familj. Träning. Att vara utomhus. God mat. Yoga. Meditation.

Vem saknade du?
De jag trodde skulle finnas där om något hände.

De bästa nya människorna du träffade?
Får nog säga min nya chef.

Mest stolt över?
Att jag inte brutit ihop totalt under den tunga hösten.

Högsta önskan just nu?
En frisk bebis och lite mera sömn.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Det mesta. Fokus kommer vara annorlunda. Tillvaron också. Träningen och umgänget likaså. 2016 kommer innebära stora förändringar, förhoppningsvis i slutändan till det bättre!

Med det önskar jag ett riktigt gott nytt år och en härlig start på 2016!

img_9052.jpeg

Mot nya upptäckter

Övrigt

Ett mål jag missat

När det gäller träning och tävlingar, så kan jag faktiskt inte komma på några mål jag missat. Kanske har jag satt dem för lågt. Kanske är jag väldigt bra på att veta mina gränser och på att jobba fokuserat mot mina mål.

Visst, det finns en hel drös med saker jag fortfarande skulle vilja uppnå. Konstigt vore ju annars. Men jag kan inte riktigt komma på något lopp där jag riktigt misslyckats. Skulle kanske vara Vasaloppet 2008, då jag inte kom i mål då. Men just det året var det extremt många som inte gjorde det pga det svåra föret. Jag stod 2,5 timmar i första backen tillsammans med flera tusen andra och det gick liksom inte att ta sig fram och förbi. Det var efter det som de breddade backen bland annat. Så jag räknar det inte som ett missat mål.

Något som jag däremot har haft väldigt svårt att nå är mitt kost- och hälsomål. Jag var nästan där ett tag i våras. Jag hade som mål att gå upp till 75kg, som jag vägde innan jag blev gravid med Bustrollet. När det var som bäst var jag uppe i 74kg och hade energi som räckte hela dagen. Planerade måltiderna och mellanmålen och orkade det jag ville. Sedan fick jag som bekant influensa x2 och kilona rasade igen. Matlusten var obefintlig och har inte riktigt kommit tillbaka efter det. Inte energin att satsa på kosten heller. Så den är sådär just nu. Det blir vad det blir och just nu känner jag bara att jag behöver semester. Jag orkar inte alls så mycket som jag skulle vilja, och även om jag vet att det är lika mycket konditionen som kosten efter sjukdomsvåren, så känns det faktiskt som ett misslyckande. Ett mål jag ännu inte klarat att uppnå. Men som jag fortfarande strävar efter att klara. Klara innebär då att kontinuerligt äta bra, tillräckligt för mig, och orka vardagen och kunna träna som jag vill. En bit kvar är det, men nu har jag i allafall kunskapen för att ta mig dit. Tror jag.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni
Övrigt

Åda Wildboar Race: Min traildebut

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För jag minns inte kronologiskt hur det var. Minns mest känslor, intryck och omgivningar. Så här kommer en racerapport från mitt första traillopp. Men även på många andra sätt ”mitt första”. Mitt första lopp överhuvudtaget sedan september 2012. Mitt första lopp där jag hade roligt hela vägen. Mitt första lopp där jag struntade i hur det gick för alla andra utan bara fokuserade på mig själv. Mitt första lopp där jag hade upplevelse i fokus framför prestation.

En riktig njutning. Men också riktigt jobbigt. Bitvis skakigt i benen. Lite skakigt i huvudet här och var när energinivån sjönk. Korvfingrar. Men i princip inga onda knän! Inte under loppet i alla fall.

Vid starten. Foto: M. Eklund

Det började med en härligt solig och krispig morgon på Åda golfklubb. Ganska kallt, men skulle förmodligen bli varmt. Neonväst och tunn långärmad t-shirt var helt rätt val, tänkte jag. Om man inte hade som ambition att stå längst fram eller komma först, då verkade  t-shirt och korta tights gälla. Jag pekade ut en viss herre och sade något i stil med att ”Han, han är helt otroligt snabb. Skulle bli förvånad om han inte vinner”. Well, se nedan…

När startskottet gick kändes det bara KUL! Och ännu roligare att det inte kändes något alls i knäna! Trots att jag var ganska ouppvärmd och trots att det redan från början gick uppför. Sluttande i början, men sedan mycket uppför. Länge. Folk började promenera redan efter 500 meter. Ingen idé att försöka tränga sig förbi utan jag lät pulsen stabilisera sig istället, och tog det lugnt. Njöt av solen.

Redan i starten delades banan för 11km och 26km. Foto: Christian Boo

Första uppförslutet. Foto: Christian Boo

Det gick som sagt mycket uppför. Och ner. Och upp igen. Minns att jag kom ut på en höjd. Klättrade lite på stenar. Skuttade lite nerför. Sprang igenom gransnår. Lite för fort, för rätt som det var kom en jättestor lerpöl. Plums! Ända upp till knät. Jaja, då var ribban satt då, ingen idé att fintrippa mer…

Första höjden med havsutsikt. Foto: M. Eklund

Det som hindrade min framfart mest var min egen usla trailteknik. Det här med att hålla koll på bansträckningen samtidigt som man ska hålla koll på underlaget och bedöma var fötterna ska sättas ner för att inte vrickas, och dessutom samtidigt pressa på framåt. Inte där än, kan man saga… Så säkerheten först, farten fick offra sig. Fokus på upplevelse.

Över stockar… Foto: Christian Boo

Genom gransnår. Foto: Christian Boo

Jag visste ju också att formen inte direkt var på topp, så jag försökte ta det lugnt även därför. Den första (och enda) vätskekontrollen kom redan efter 4 km. Lite sportdryck satt fint, jag var väldigt varm och törstig redan då. Ungefär vid vätskekontrollen silade sig solstrålarna genom majestätiska träd, precis sådär som jag föreställde mig när jag anmälde mig.

Silade solstrålar mellan träden. Foto: M. Eklund

Sen har jag för mig att det kom mer stenar. Uppför. Och nerför. Lite bredare stig ett tag. Uppför igen. Stenar och lera. Rosa prickar och röda snitslar att följa överallt. Men plötsligt var det borta. Jag hade följt en liten stig istället för markeringarna, efter löparen som låg framför. Men vi hittade ganska snart tillbaka till ”spåret” igen. För det var verkligen en välutmärkt bana! Om man bara tittade efter ordentligt…

Lite uppför ibland… Foto: Christian Boo

Såg några stackars nertrampade blåsippor innan det bar iväg uppför igen, halvt klättrandes. Mer och mer uppför. Långsammare och långsammare. Men väl uppe kom belöningen! Vilken utsikt! Där stod även tre tanter och funderade på var de skulle fika. Mmm…. Fika!

Havsutsikt! Foto: M. Eklund

Andra halvan av loppet rullade på ganska mycket utan att jag tänkte på hur långt jag hunnit. Jag var förvånad att jag aldrig fick någon deppdipp, det brukar hända jämt när jag sprungit lopp. Men jag kom ifatt några tjejer som höll ungefär samma tempo som jag så jag lät dem bestämma tempot lite. När de gick passade jag på att gå. Över mossa, igenom ljungsnår, över stenar och rötter. Korvfingrarna började bli riktigt korviga och jag insåg att jag nog druckit lite för lite, så jag gick lite extra. Knaprade i mig lite nötter och russin jag hade i fickan. Njöt av vårsolen på näsan. Knatade vidare. Plurrade ordentligt en gång till. Båda fötterna den här gången. Ordentligt med lera i skorna… Gött!

Vid ca 8-9km kom ett gäng grabbar med ryggsäck ifatt mig, måste varit några av dem som sprang ultran. Först trodde jag det var några av dem som sprang 26, men det visade sig senare att det inte var. De hejade på oss och vi hejade på dem. Härlig stämning! Skulle aldrig hända på ett asfaltslopp att folk tog sig tid att heja på medtävlande och dessutom på ett uppmuntrande vis!

När målet började höras lade jag in joggväxeln igen. Kapade några placeringar de sista hundra metrarna och sprang leende nerför grusvägen vi sprungit uppför i början av loppet. Passerade mål utan att känna mig alltför slut, men ändå riktigt trött. Grabbade tag i en banan och när jag sedan vände mig om kom han. Honom jag pekat ut i startfållan. På samma tid jag lufsat 11km hade han sprungit 26km! I obanad terräng. Helt ofattbart!

Ser ut som jag kan behöva nån som rättar till mitt löpsteg, hihi… Foto: Karin Andersson

Så här i efterhand då?

Känslan är att det var mysigt, soligt, jobbigt, backigt, stenigt, lerigt. När kroppen började stelna till efteråt, medan vi väntade på kompisens bror, som sprang 26km, så började knäna protestera riktigt ordentligt. Jag hade väntat mig lite ont, men blev nästan lite orolig. Men lättnaden så här två dagar senare är gigantisk. Känner i princip ingenting i knäna och kan bara konstatera att trail nog måste vara min grej. Varierat underlag, mjukt och skonsamt för en ömtålig och otränad själ.

Och bakfyllekänslan igår säger att jag nog tog ut mig mer än vad jag kanske insåg. Fick ju faktiskt nästan kramp i benen några gånger under loppet när det gick riktigt mycket uppför eller nerför och man var tvugnen att klättra fram. När jag tog en lunchpromenad idag insåg jag att jag har träningsvärk lite här och där. Inte mycket, men tillräckligt för att inse att kroppen behöver lite mer vila.

Känslan i huvudet, däremot, säger bara att det var kul! Härligt att lufsa runt i skogen. På min traildebut uppfyllde jag alla mål jag satt: Att ta mig runt snabbare än promenadtempo, att njuta hela vägen och att vara förnuftig och inte skada mig. Det var verkligen glädje. Energin tog mer slut än jag räknat med, men fylldes på ordentligt efteråt, både av medhavd matsäck och sedan supergod vegetarisk lunch hemma hos kompisen som också sprang loppet. Balans då? Jo, det behövdes en hel del av den varan för att ta sig igenom loppet… Men den bästa balansdelen stod nog den fantastiska chokladkolatårtan för, som bjöds på efter lunchen. Det kallar jag balans!

För att väga upp för att jag sprang jämförelsevis lite vilse under själva loppet, så lyckades jag på vägen hem istället köra mycket vilse med bilen och fick en ordentlig omväg. Men då blev jag nästan lite ledsen i ögat, när jag insåg att det fanns risk för att jag inte skulle hinna säga hej till mini-delen av familjen innan hon gick och lade sig.

Men jag hann krama bustrollet, och kunde sedan slänga upp fötterna på soffbordet och vara nöjd med mig själv en stund (trots jämförelsevis medioker tid). 

Väldigt nöjd med vädret också, som blev mycket bättre än förutspått. Och med arrangörerna, topplopp! Och med sällskapet förstås! Himla nöjd överhuvudtaget faktiskt. Blir kanske mer trail i de här tantbenen framöver…

Om man vill se mer bilder från loppen finns det massor hos Åda Wildboars fotograf, Christian Boo.

Övrigt

Återhämtning

Vaknade idag och kände mig ungefär som om jag svängt mina lurviga på en skojig fest fram till småtimmarna. I själva verket somnade jag strax efter nio. Fortfarande hungrig efter loppet. Trots diverse födointag.

Så kan det gå när otränade gamla tanter springer terränglopp!  
Men efter sedvanlig bakfylleåterhämtning – Resorb, vatten och ordentlig mat – så verkar nu salt- och vätskebalanser vara återställda, för jag känner mig i princip som vanligt. 
En mer utförlig rapport om gårdagen kommer imorgon eller när jag lyckats formulera mig. Ikväll ska jag umgås med sambon, som sedan tänker fly landet hela arbetsveckan. 
Bjuder på en bild på hur mina skor såg ut efter loppet så länge.

Övrigt

Fladdrande fjärilar

Lopp imorgon. Inga prestationskrav alls. Bara upplevelsefokus och genomförandemål. Ändå har fjärilarna i magen infunnit sig mer än vad jag trott. Det var länge sedan jag träffade på dem sist. Men det är på ett bra sätt. Lite sådär som när man skulle åka på semester när man var barn. Kan liksom inte riktigt vänta. Hoppar lite upp och ner, fast inombords mest.

Vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska vänta mig heller. Varken av terrängen, vädret eller min egen ork. Men det får visa sig helt enkelt. Jag hänger med så gott det går. Ska försöka lägga mig tidigt, eftersom det blir en tidig morgon. Varför går det inga roliga terränglopp häromkring? Kanske får ordna ett själv…
Har förberett mellanmål så jag inte ska hungra ihjäl. Kläderna är snart framlagda. Nu vill jag bara köra. Uppleva. Njuta. Flåsa. Endorfinrusa. 
Kanske finns det vitsippbackar även på Sörmlandsleden. Foto: M. Eklund

Övrigt

Laddar med rödbetor

IPå lördag är det dags för lopp. I skogen. Vildsvinsskogen. Jag känner mig inte helt förberedd måste jag erkänna. Faktiskt väldigt oförberedd för att vara jag. Men nu tror jag att jag åtminstone sprungit in skorna såpass mycket att jag inte får skavsår, och så att vaderna har vant sig igen.

Resten får jag nog kompensera med annat. Typ rödbetsjuice. Eller mera rödbetor. Kanske lite kaffe också. Eventuellt yoga för lungkapacitet och uthållighet…

Pulverbetor måste ju också funka! Foto: M. Eklund

Nävars, snabbfixar har jag nog ingen tro på egentligen. Men det kan ju inte skada att testa, och veta att man gjort vad man kunnat för att förbättra situationen så här i sista stund. För säkerhets skull så tar jag även lite Coldzyme, som låg i goodiebagen på Blogger Boot Camp. Ingen förkylning ska få komma och ta mig nu. Risken är annars nämligen överhängande, eftersom folk varken har vett att själva stanna hemma när de är sjuka, eller låta sina sjuka barn vara hemma och vila.

Håll tummarna för en stigande formkurva! Med tanke på mitt förra inlägg så kan jag försöka skärpa mig med bilder också. Man måste nämligen ha med sig telefonen av säkerhetsskäl på loppet! Så ingen ursäkt för att inte fota!

Övrigt

Nytt försök

I höstas tänkte jag springa traillopp. Drömde om våta stigar och ruggiga skogar. Det blev inget av med det.

Men skam den som ger sig. Nu är jag anmäld igen. Samma lopp, annan årstid. Så nu drömmer jag om solglimtar mellan vårdoftande granar. Mjuka stigar och kanske lite lera. En skogsupplevelse.

Det kan ju tyckas vara otroligt korkat att anmäla sig till ett lopp när man knappt inte sprungit något i år. Men jag tänker så här: Jag klarade av en hel dag med träning för några veckor sedan utan några som helst förberedelser, snarare tvärtom. Inga skavanker efteråt, även om jag såklart kände att det var läge att vila några dagar. Så 11km i skog borde jag överleva också. Så länge jag ser det som en upplevelse, kanske t o m går där det behövs (där jag behöver det) och inte ramlar utför ett stup och slår mig fördärvad.

Har ju till och med uppgraderat terrängsko-förrådet, så greppet och säkerheten är så fixade de kan bli. Nu återstår bara att hålla hela familjen frisk den här gången.

Övrigt

Häng med till Idrottslabbet!

Som
jag nämnde häromdagen ska jag på lite skojiga tester på Idrottslabbet i
Linköping tillsammans med några andra bloggare om några veckor (27 april
närmare bestämt). Ska bli kul tycker jag, jag gillar att få svart på
vitt om kroppen
befinner sig där jag tror. 


De tester vi kommer få genomföra är följande:
  • Fettmätning med kalipertång (7-punktsmätning) 
  • Spänstmätning med beräkning av andel snabba/långsamma muskelfibrer 
  • Åstrands cykeltest (6 min submaximalt konditionstest på cykel)  
  • Gripen handdynamometer

Dessutom kommer vi få en genomgång för hur dessa tester funkar:

  • Maximalt syreupptagningstest 
  • Laktattröskeltest
Efteråt blir det lunch i Linköping (om man vill).

Idrottslabbet har nu meddelat att de kommer
ge bort en plats till en till person på träffen. Så om det är någon som
läser det här och är sugen på att hänga med på träffen har ni nu
chansen. Kul va?

För att vara med och ha chansen att få platsen gör du så här:

  • Kolla in Idrottslabbets utbud av tester och
    skriv en kommentar här hos mig om vilket test du helst skulle vilja genomföra om
    du fick chansen, och motivera varför. 

  • Gilla Idrottslabbet på Facebook
Tävlingen pågår till 22 april kl 20.00 och vinnare utses av oss deltagare som redan är anmälda.

Mer information om träffen hittar du hos Elmina som ordnar hela eventet.

Övrigt

Tjejmarathon-utmaning

Jag har skrivit om Tjejmarathon tidigare, men gör det gärna igen, eftersom jag tycker konceptet är så bra. Jag hade gärna deltagit i år, och nån gång ska jag delta i det här loppet, om det finns kvar i flera år vill säga. I år blir det inget, och dessutom tror jag att det nästan är fulltecknat nu! Kanoners! Tänk vad skoj de ska ha, de som får springa långt i vackra omgivningar i slutet av juni.

Men vi andra kan delta på vårt eget vis också. Förra året gick insamlingen till Panzi-sjukhuset i Kongo och med hjälp av mina ”supporters” (jag skulle ju som bekant springa loppet då) och mig själv lyckades vi bidra med 2 750 kr till insamlingen, som till slut genererade över 100 000kr totalt. Det gör skillnad!

I år går insamlingen till Hungerprojektet och man kan bidra direkt genom att sätta in en slant här. För att stödja Tjejmarathon-andan och Hungerprojektet, och för min egen hälsas skull, så har jag tänkt ut en liten utmaning.

Frisk luft behöver man ju varje dag, motion likaså. Eftersom löpning just nu inte är en del av min vardag har jag därför tänkt att för varje kilometer jag transporterar mig till fots utomhus, från och med idag till och med 25 juni, så skänker jag en krona till insamlingen. Beroende på hur mina fogar beter sig framöver, och hur jag mår i juni, och när min envisa förkylning äntligen släpper, så finns det en risk att det inte blir så många slantar, men lite är bättre än inget! Mår jag bra kan det faktiskt bli en hel del.

Så, även om du inte ska delta i loppet kan du också hitta din egen hälsoutmaning med anknytning till detta, som i sin tur kan generera några till insamlingen. Go for it!

Övrigt

Tjejmarathon

Om det inte vore så att det bor en liten sprattlande krabat i min mage, så skulle det nog faktiskt bara vara ett lopp den här säsongen som jag verkligen, VERKLIGEN skulle vilja springa. Tjejmarathon.

Förra året deltog jag nästan, om man nu får säga så. Gick från knäskadad till långlöpare igen på några månader och slog längdrekord för mig i maj. På ett träningspass, tidigare har jag bara varit i närheten av sådana distanser på tävling. Följde samma träningsprogram som de övriga tjejerna som skulle delta (i år är det även öppet för killar, så passa på!), och träffade till och med de flesta av dem dagen innan loppet i Stockholm. Men för mig blev det inget av, och jag skulle gärna, gärna delta en annan gång. Kanske 2014?!? Bara det att man fick en sån här härlig nummerlapp!

Foto: M. Eklund

Men framförallt, Tjejmarathon vill jag delta i för att göra skillnad. För att kombinera ett stort löparintresse med att hjälpa andra och faktiskt kunna förändra tillvaron radikalt för behövande. Här kan du läsa vad pengarna, över 100 000 kr, gick till förra året. I år är det Hungerprojektet i Bangladesh som kommer att få de insamlade pengarna, och om du vill bidra hittar du info här.

Så, ta chansen att delta innan det blir fullt vettja! Så får du vara med om något fantastiskt och stort!