Jag visste att jag nog levde på marginalen redan som föräldraledig. Jag visste också att det skulle bli värre när jag dessutom började jobba. Men jag var ändå inte särskilt beredd på släggan från ingenstans i onsdags.
Den där släggan som gjorde att det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp. Som gav mig metallsmak i munnen och gjorde att tårarna brände bakom ögonen i stort sett hela dagen. Som slängde lamslående trötthet över mig, gjorde minsta ansträngning till ett oöverstigligt maratonlopp men samtidigt höll mig sömnlös på natten med tusentals snurrande tankar.
Så det är en väldans tur för mig att det är långhelg. För nu drar jag i handbromsen igen och sänker tempot. Jag VET ju vad som behövs och saknas. För det är ju inte första gången jag är och nosar på väggen. Tyvärr. Men det här är nog det närmaste jag varit en fullständig krasch. Tyvärr.
Så här på tredje dagen börjar jag faktiskt kvickna till igen. Efter att ha rymt till skogs. Yogat. Andats. Varit en tråkig mamma som inte lekt lika intensivt. Ätit ordentligt och rört mig i slow motion.
Och bara varit med dem som både betyder mest och ibland tar alla mina krafter. Kastat stenar och plumsat i vattnet. Kollat på hästar och traktorer. Och förundrats över hur otroligt blå Roxen är i slutet av maj.
Trots att det nånstans i bakhuvudet tickar en prestationsdjävul som säger att jag borde jobba. Jag har ju en heltidstjänst att lösa på halvtid. Så jag ligger efter. Men jag måste skärpa mig nu. För även om näsan tillfälligt är tillbaka över vattenytan så finns det inga stora reserver för att klara fullt ös medvetslös någon längre period just nu.
En tuff vecka väntar nu. Så därför är fortsatt temposänkning beordrad hela helgen. Av den enda coach jag har. Mig själv.
