Browsing Category

Tankar

Tankar

Sommarsummering och höstfokus

Kalendarisk höst nu då… Tiden går så otroligt fort känns det som. Fast jag har haft en på många sätt härlig sommar så har den liksom bara passerat förbi i en suck. En ganska nöjd suck förvisso, men ändå. Jag älskar höst, så det är inte så att jag känner mig snuvad på något vis, utan det är mer att jag känner ett behov av att stanna upp och summera. Kanske fokusera om inför en förmodligen ganska hektisk, men förhoppningsvis också härlig höst. I juni skrev jag en sommarönskelista, som jag faktiskt inte har ens sneglat på sedan dess. Förutom nu. Och ändå inser jag att jag har gjort ganska mycket på listan liksom av mig själv. Det borde ju tyda på en bra sommar!

Så jag tar helt enkelt och checkar av sommarlistan, så kan vi ta och fokusera på hösten sedan:

  • Yoga. Helst utomhus, såklart, när vädret tillåter. Jag har ett fantastiskt lång-yoga-pass jag behöver göra ett antal gånger under sommaren. Jag behöver vara snäll mot mina höfter för att släppa fram det som behövs släppas på, fysiskt och mentalt.

Jodå, yogan har absolut haft plats i min sommar. Jag har inte dokumenterat allt, men skulle säga sisådär 4-5 ganger i veckan. Ibland långt och härligt, ibland kort och intensivt. Ibland halvhjärtat, ibland all in.

  • Sjöar. Kanske simma i en spegelblank sjö. Eller bara sitta vid en kvällsstilla sjö och summera dagen i ensamhet.

Check på den också! Även om mina fingrar protesterade mot det, så var det riktigt härligt ändå!

  • Cykling. På torra, barrdoftande stigar. Bli mer kompis med min MTB. Av nån anledning vågar jag mycket mer i år, så cyklingen är liksom roligare.

Jajemen, mer än jag hade tänkt. Stigar och jag är faktiskt ganska bra kompisar. Förutom om det har kommit stenar och lagt sig i vägen, eller om det är alltför brant. Då tar haren i mig väldigt mycket utrymme.

  • Solnedgångar. Det var sååå längesedan jag såg en. Hej kvällstrött, liksom. Men nån gång borde även en solnedgång på sommaren kunna fås till. Även om man är morgonmänniska i kvadrat!

Tackar tjänsteresor och yogakurser för denna. För hemma i min vanliga lunk blir det inte mycket solnedgångar. Men det har faktiskt hänt. Flera gånger till och med.

  • Stigtassande. Jag har sprungit alldeles för lite hittills. Saknar det massor! Hoppas att all cykling har gett starka(re) ben så att resten av sommaren kan ge mycket stigspring och springendorfiner.

Alltså, den får jag nog säga pass på… Jag HAR sprungit några gånger. Men inte i skogen. Tyvärr.

  • Meditation. För att det är världens bästa återhämtning. Inte nödvändigtvis stillasittande dock. Gå på strövtåg i skogen på egen hand.

Jodå, ganska frekvent har jag mediterat. Eller, snarare försökt… För tjattret i mitt huvud har varit irriterande svårtystat i sommar. Men skam den som ger sig!

  • Somriga godsaker. Enligt mig själv då. Typ myntasmoothie. Hemplockad rabarber och egenodlade jordgubbar och smultron. Gazpacho. Något riktigt gott grillat!

Inte en enda grillning har vi fått till. Mynta däremot, mmmm…. Många gånger! Har en planta på trappan som jag går och snyltar av ibland. Till smoothie eller till te. Bär har jag också knaprat mycket. I trädgården och i skogen.

  • Äventyr. Med barnen såklart. I närområdet och lite längre bort. Fyllda med skratt och nyfikenhet. Men kanske även själv. Drömmer i hemlighet om paddling och tältnätter. Om jag sätter det på pränt kanske det händer…

En tältnatt har jag ju fått till i alla fall. Upptäckarturer i skogen. Både med och utan barn. Men paddling? Näe… Inte i år heller…

  • Fotografering. Mer än bara halvdassiga mobilbilder då. Både till familjealbumen och till min starkt (designmässigt) försummade blogg. Men det här är nog kanske det som mest av allt på listan är en smått orealistisk dröm. För när ska jag prioritera det, liksom?!

Ja, när ska jag prioritera det?? Inte har det hänt hittills i alla fall, så här får man fortsätta stå ut med lite halvtaskiga mobilbilder…

  • Vuxenprat. Utan stress eller tider att passa. Med en eller flera goda vänner. Sååå länge sedan det hände sist!

Och inte har det hänt i sommar heller. Inte med de där goda vännerna jag hade i åtanke i alla fall. Det här är verkligen ett område där jag tänker ”Vad hände med sommaren??”

Det var sommaren det… Och nu är det som sagt höst. Och frågan är ju vad som ska bli mitt höstfokus. Eller, egentligen har jag det nog ganska klart för mig. Jag skulle kunna sammanfatta det i ganska få ord, som skulle kunna få ligga där i bakhuvudet som påminnelser. För utmaningen kommer nog ligga i att just påminna mig själv. Prioritera mig själv ibland. Det är ju faktiskt något av det svåraste som finns. Så jag tror att höstfokus får bli så här:

Sol, vind och vatten. Andas. Tassa stig. Yoga. Aktivitet.
~S~A~T~Y~A~

Tankar

Perspektiv och tacksamhet

Alltså… Jag har ju skrivit tidigare om hur bloggandet och stöttningen där var ett stort stöd förra våren. Men jag hade nog ändå inte kunnat drömma om vilken effekt mitt förra inlägg hade. Vilken spridning det fick och hur många virtuella kramar, pepp och kommentarer som kommit på olika håll. Från hela mitt hjärta: TACK!

Jag tänkte fortsätta lite på temat jämföra med förra våren. För den släggan som kom i onsdags, den tog förvisso rätt hårt. Men den tog mig ändå inte i närheten av så långt ner som jag var förra våren. Och det påminner mig om hur långt ner jag var då, när jag knappt ens orkade gå de dryga hundra metrarna till lekparken, men ändå bet ihop så gott det gick eftersom det liksom inte finns på kartan att lämna två små barn på kartan. Jag är evigt tacksam för att jag ändå prioriterat mig själv så pass mycket, och satt in så pass på tränings- och hälsokontot, att en sådan här tvärnit inte sänker mig helt.

Yogan – alltid min räddare i nöden.

Det ger också ett perspektiv på saker som är nyttigt att påminna sig om ibland. Det kunde varit värre, liksom. Det HAR varit mycket värre. This too shall pass! Och om jag bara kommer ihåg att påminna mig om det faktiskt är jag som beskrivs i det Maria skrev:

Småbarnsmamma som också nyligen genomgått cancerbehandling OCH jobbar halvtid fast uppgifter som är på heltid, klart du är trött.

Jag har en tendens att glömma det. Men om jag påminner mig, och faktiskt tar hand om mig på det sätt jag behöver, så kommer det gå bra.

Jag läste på instagram i förmiddags hos en av mina favoriter:

Det är liksom anledningen till att jag ÄR en bra mamma, att jag varje dag avsätter tid för mig själv. Det är inte ens möjligt att ifrågasätta, det är en rättighet, och a l l a mammor borde göra det, på sitt sätt.

Problemet är väl bara att just det är ett oöverstigligt berg för mig! Hur gör man egentligen för att tycka att det liksom inte är förhandlingsbart att prioritera sig själv?! Egentligen vet jag ju, och fick många kloka kommentarer på det förra inlägget, som påminde mig.


Dessutom har jag lyssnat på en helt underbar pod de senaste veckorna, Health for wealth, där det finns en hel del bra att ta till sig i sådana här sammanhang också. Ett avsnitt handlade t ex om hjärnan, och bl a om att hjärnan faktiskt inte klarar av att ta hur många beslut som helst på en dag.

Därför bör man göra så mycket som möjligt på rutin, för att ha tankekraft kvar till de verkligt viktiga besluten och tankarna. Det är alltså därför man bör ägna sig åt saker som veckomenyer. Och därför som upptagna personer som Obama och Merkel oftast har samma saker på sig. För att slippa tänka och fundera i onödan på sådant man kan prioritera bort att tänka på. Ganska tänkvärt…

Flödande solhälsningar – mumma för återhämtning och fokus

Hur som helst, så känns det ändå som att jag har de verktyg jag behöver. Jag mår (jämförelsevis) ok. Jag måste bara komma ihåg att använda verktygen när de behövs. Och gärna innan dess, och innan dess…

Jag är i alla fall ofantligt tacksam för att jag verkar ha klarat mig med en ordentlig tankeställare den här gången också. Hoppas jag.

Tankar

Slut på pappaledigheten!

Tänk alltså, nu har jag varit hemma och glassat, renoverat och kollat på hockey i fyra månader. Helt galet och svårt att föreställa sig att jag aldrig mer kommer vara föräldraledig på heltid. Fast jag kan ärligt säga att jag nog också behöver lite vuxenliv just nu. En hyperaktiv femtonmånaders som klättrar på allt, river ner allt i sin väg och har snabbare ben än resten av kroppen kan liksom inte lämnas utan uppsikt en sekund…


Lägg till en fyraåring som är lite uttråkad, testar gränser deluxe och är svartsjuk på att lillasyster får så mycket uppmärksamhet så börjar vardagen klarna lite. Samtidigt som vi också har haft det otroligt mysigt och bägge barnen såklart är världens finaste, goaste, häftigaste och roligaste ungar. Bland annat…


Men det känns ändå märkligt att den här perioden redan är över. Vad hände med mitt lilla knytte som nu blivit en viljestark ettåring som vill lära sig schykka liksom?! Även om jag kommer vara ofrivilligt deltidsledig till efter sommaren (pga ingen dagisplats), så var det konstigt att klä på sig rena kläder igår imorse, kladda på mascara och köra bil ensam till jobbet.

Lika konstigt var det att komma hem och inte ha en aning om vad som hänt under dagen och hur det ätits, sovits, bajsats osv. Men nog om det. För 2017 ska trots allt bli ett förändringens år, och redan under de här fyra ledighetsmånaderna har det hänt en del:

  • Jag har varit på semester och bytt efternamn (även om den förändringen ju mest var en intern formalia…)
  • Jag har blivit antagen till en yogautbildning jag länge drömt om att gå.
  • Jag har anmält mig till Nattvasan och behöver därmed ändra träningen rejält. Både i mängd och utformning.
  • Jag har kraftigt förändrat mitt behov av utevistelse och vardagsmotion. Märktes tydligt nu när jag var tillbaka i kontorsstolen. 
  • Jag har förändrat en hel del annat i mitt huvud som ännu inte är helt officiellt men som nog kommer innebära en hel del förändring i vardagen.

Kanske inte ser så mycket ut på pappret, men om några månader blir det förhoppningsvis en längre lista, och för mig är det så himla tydligt att det faktiskt inte går att nå sina drömmars mål om man inte sätter ut en tydlig riktning för hur man ska ta sig dit.


Funderande på det och kreativa tankar och grubblerier är nog det som mest har präglat den här pappaledigheten, de få stunder jag har haft tid och möjlighet att tänka en vuxentanke till punkt. Jag har massor av idéer och känner mig faktiskt riktigt frustrerad över att min vardag just nu har så lite utrymme för att sjösätta dem. Men jag jobbar på det också, även om det tar sin lilla tid!

Tankar

En månad efter Stockholm

Fredag 7 april, ca kl 16

Jag har varit gräsänka några dagar, med support från min pappa. Väntar hem mannen från tjänsteresa i Kazakstan och är ganska sliten efter en intensiv vecka. Har en gammal kollega från Holland på besök. Vi har inte setts på fem år och snattrar ikapp en del. 

Taxin med en lika sliten make kommer när barnen leker på framsidan av huset. Han säger att de pratar på radion om ett terrordåd i Stockholm. Jag hör orden men förstår inte… Kan inte ta in det.

Lördag 8 april, kring kl 9 på morgonen

Jag går en långsam tur med vagnen i skogen. Då kommer tårarna, i ett stilla men ganska intensivt flöde. En blandning av sorg, maktlöshet, vanmakt och tacksamhet vill ut. En instagrambild med tillhörande förklaring fick symbolisera.

Söndag 9 april, på förmiddagen

Vi pratar lite obetänksamt om lastbilen som kört in i ett hus och att det verkar finnas barn bland dödsoffren. Det mycket uppmärksamma Stor-Trollet hör och ställer en massa helt befogade frågor som hamnade på min privata Facebook.

”Varför var det någon som körde på ett barn med lastbil? Går huset sönder när lastbilen kör på det? Hur lagar man ett hus som en lastbil haft sönder? Måste barnet åka ambulans när lastbilen körde på det? Blev det mycket skadat så det gjorde jätteont? Varför gjorde någon så? Kanske den körde fel? Eller var väldigt trött?”

Frågorna är väldigt många när snart 4-åringen får höra att någon kört på människor med en lastbil. Helt rimliga frågor och jag försökte svara så sakligt det gick men de här frågorna ska man ju inte behöva ställa som litet busfrö…

Måndag 10 april, på eftermiddagen

Jag sitter i väntrummet på hematologen med en sällan skådad nervositet inför ett återbesök som dragit ut på tiden. Får vänta länge och fördriver tid med att läsa kommentarer kring hur man borde ha reagerat på sociala medier efter dådet i Stockholm, ien Facebook-grupp jag är med i . Det är överlag ganska nedlåtande och dömande kommentarer om hur det ”är på sin plats” att man beter sig i sorg. 

Jag blir arg och kommenterar att alla inte sörjer likadant, eller reagerar likadant och att det inte finns några ”borde” i sådana här situationer. Jag får ett gäng ganska bitska kommentarer tillbaka att det minsann visst finns det. Läser Mias inlägg och blir varm i hjärtat och tänker att det i allafall är nån som har förstått att alla är olika. 

En stund senare sitter jag i bilen hem efter att ha blivit frisläppt på hematologen. På radion spelas Jill Johnssons version av Himlen är oskyldigt blå. Därefter kommer Stefan Löfvens tal på Stockholms stadshus.  Tårarna rinner så att jag knappt ser var jag kör. Jag tackar ett rödljus för att jag får tid att samla mig lite.

Därefter ljuder Take me home country road i högtalarna. Ja, precis. Ta mig hem till min familj! Det enda jag vill just då är att komma hem och krama dem! Är så otroligt tacksam för att jag lever och har en familj att komma hem till. Både med anledning av sjukdomen, och med tanke på vad som hände i Stockholm.

Så vad vill jag säga med det här då?

Egentligen flera saker. Först och främst att vi är olika. Vi ska vara olika. Vi ska gilla olika. Vi reagerar olika i pressade situationer. Vissa handlar direkt och är väldigt offentliga och i behov av att visa alla andra hur de reagerar. Andra har kanske svårt att fatta och ta in. Tänker och funderar och vill inte lägga allt på sociala medier i stundens hetta. Båda är ok, för alla väljer sitt eget sätt och det viktiga (tycker jag) är att vi låter varandra vara olika och inte bara klappar oss för bröstet när vi gjort som alla andra i en helt ofattbar situation och skrivit ”rätt” ord på Facebook. Då om någonsin är det ännu viktigare att våga vara sig själv, och våga låta andra vara annorlunda. Om de vill.

Men det som jag tycker är ännu viktigare, och som skrämmer mig, är hur tyst det är såhär en månad senare. Precis som jag visste att det skulle bli. Precis som det blev om allt annat som hände i resten av värden där några dagar i april. Sarin-attacker i Syrien som drabbade hundratals redan hårt drabbade glömdes bort blixtsnabbt när händelserna i Stockholm övertog allt medieutrymme. Jag tycker det är läskigt ibland hur självcentrerad vi och media är.

Därför lovade jag mig själv att skriva det här inlägget som svar till de som tyckte att väl valda, likriktade ord på sociala medier där och då var enda rätta sättet att reagera. För att bryta tystnaden. För att påminna om att vi inte ska glömma att vi kan göra något av det som hände. Ta vara på känslorna, insikterna och allt annat vi upplevde. För vi har en enorm möjlighet att använda det hemska till att förändra och göra gott. Jag tycker att vi ska ta chansen att VARA förändringen. GÖRA något. Vara Medmänniskor! Jag tycker vi kan ta med oss tre saker att ha i bakhuvudet efter det som hände i Stockholm.

Kom ihåg rädslan och skräcken

Beroende på om man var på plats eller i närheten, eller tog del av det på håll, så var vi nog många som kände rädsla och kanske till och med skräck. Kom ihåg hur det kändes!

Naturligtvis ska vi inte vältra oss i det. Men bara att påminna sig om att det på flera håll i världen finns människor som upplever det dagligen tror jag gör skillnad i hur vi agerar mot vår omgivning. I andra delar av världen har de dessutom ofta inte något tryggt hem att återvända till efter att hemska saker hänt. De kan inte markera sig som i säkerhet på Facebook…

Så kom ihåg känslan och fundera på om du vill göra något av den för att hjälpa och stötta dem som lever med konstant rädsla och skräck.

Minns solidariteten och kärleken

Minns hur människor öppnade sina hem för de som behövde en trygg tillflyktsort. Hur människor slöt upp, öppnade sina hjärtan. Gemensamt manifesterade att vi håller ihop när det verkligen gäller och ställer upp för varandra. Var tacksam för att vi lever i ett samhälle där sådana värderingar sätts högt. Där gemenskap och medmänsklighet i utsatta situationer ses som något naturligt och fint.

Men glöm heller inte att dela med dig av solidariteten och kärleken även på andra håll. Till dem som kanske behöver ännu mer och som kanske aldrig har fått uppleva den. Genom att göra det tror jag faktiskt att vi på lång sikt kan åstadkomma förändring som verkligen betyder något.

Uppskatta stabiliteten

När terrordådet i Stockholm inträffade visade alla vitala funktioner i Sverige att de är rustade för något sådant här. Att de som ska skydda oss också gör det. Att de som ska ta hand om drabbade har det de behöver för att göra det. Att lugnet trots allt behålls och att man vet vad man ska göra. Det tycker jag känns otroligt tryggt och jag är väldigt tacksam för att leva i ett sådant samhälle. Det behöver vi verkligen ta vara på, bevara och upprätthålla. Det kan vara värt att ha i åtanke i eventuella hetsiga politiska debatter och när fokus ska läggas för prioriteringar och när valkampanjer kommer med sköna ord.

Men det är också något att vara enormt tacksam för. Att hjälpa till att sprida utanför våra gränser om man har chansen. Att vara ett gott exempel på det sätt som Sverige är bra på. Återigen för att vara förändringen och inte glömma bort att ta lärdom av en oerhört tragisk, hemsk och ofattbar händelse som nog på något sätt drabbat de allra flesta.

Så även om det rent medialt (som förväntat) blivit tyst om Stockholm, så hoppas jag att fler med mig bär med sig att det faktiskt kan hända även oss, men att det också tyvärr händer betydligt många fler ute i världen betydligt oftare. Vilket vi, med våra resurser, faktiskt kan vara med att förändra. Kanske inte i stort, men i vårt dagliga agerande och våra prioriteringar och värderingar. Jag hoppas i alla fall det!

Tankar

Sex saker jag gör som är bra för min hälsa

Efter inlägget för två veckor sedan på temat ”nja, det är väl kanske inte så hälsosamt alltid”, så blir den här veckans inlägg om vad vi gör och inte gör för hälsan lite mer positivt. För min egen del så finns det en hel del saker jag gör som är riktigt bra för min hälsa. Och bara att uppmärksamma dem gör ju att man klappar sig själv på axeln lite, vilket i sig är bra för hälsan det också! Så idag bjuder jag på sex av de saker jag gör som är bra för min hälsa (även om det säkert finns fler bra saker jag gör).

Jag vet (oftast) vad jag äter

Det här handlar ingenting om vad jag äter eller vilka mängder, eller om dieter. Utan det handlar om att försöka äta råvaror, eller laga maten själv baserat på råvaror. För att inte få i sig så jättestora mängder kemikalier och annat konstigt som man inte har en aning om vad det är. En potatis är en potatis, liksom! Även om jag veeet att just potatis ofta är väldigt besprutad…

Ofta blir det dessutom (i mitt tycke) godare om man lagar saker själv jämfört med färdigvarianten. Utan att nödvändigtvis ta längre tid eller vara krångligare. Sås är ett typexempel på det!

Jag motionerar (i stort sett) varje dag

Det här är nog nästan det som allra mest är bra för min hälsa. Genom att minimera stillasittandet lever vi längre, det finns det forskning på! Rörelse är bra för att hålla stressnivåer nere, hålla blodtrycket i schack och blodfetter på en bra nivå. Det främjar kreativitet och håller hjärnan mer alert.

Motion och rörelse fungerar dessutom rätt bra som komplement till utebliven träning i en stundtals kaotisk småbarnsvardag.

bra foer min haelsa 1

Jag prioriterar min sömn

Eftersom jag inte riktigt kan styra själv hur mycket jag kan sova, så gör jag vad jag kan för att maximera den sömn jag får. På sistone har det varit lite skralt med sovandet och det får tyvärr konsekvenser både på humör och mentalt mående för mig. Jag blir dessutom ganska korkad när jag sover för lite…

Så i sovrummet är det mobilfri zon. Lampan släcks såpass tidigt att det finns en rimlig chans till 7-8 timmars sömn om det inte blir för mycket stök. Jag läser böcker när jag lägger mig för att varva ner ytterligare (även om de ibland är svåra att slita sig ifrån). Inget koffein efter kl 15 är också en nödvändighet för att jag ska kunna sova gott. Återhämtning och sömn är en av de saker jag gör som är bra för min hälsa som är superviktig. Jag hörde t o m i en podd häromdagen att nio timmar i sängen per dygn håller de flesta vardagskrämpor borta!

Jag spenderar mycket tid utomhus

Jag har tidigare skrivit både här på bloggen och på Bloggar om Hälsa om hur vår hälsa faktiskt blir bättre av att vara utomhus. Det känns lite som att jag inte kan nog propagera för hur välgörande det är för mig. Särskilt om det är till skogs (eller egentligen allra helst skog och fjäll)! Men mer om det i ett senare inlägg.

bra foer min haelsa 2

Jag är min egen mentala coach

När jag ofta fick frågan ”Men hur orkar du?!” under 2015-2016 då jag var gravid och hade cancer och dubbla jobb, och senare var med spädis och gick på cellgifter, så är faktiskt det helt ärliga svaret att jag är min egen mentala coach.

Jag förberedde mig själv så gott det gick och använde mig av mentala mantran och strategier för att uthärda när det var som värst. Men sånt funkar även i den vanliga vardagen. När man t ex är frestad att gnälla om vädret och sura ner sig för saker som man antingen inte kan påverka, eller inte vinner något på att lägga energi på.

Vill man utmana sig själv kan man försöka med att bara tänka positiva tankar en hel dag. Återkom gärna med hur länge ni klarade! Jag klarar mig ofta inte särskilt länge… Då har jag ändå tränat mig själv rätt länge, och tycker inte att jag är en särskilt gnällig person.

Jag är tacksam för ganska mycket

Vissa menar att tacksamhet är bästa botemedlet mot depression. Till viss del kan det säkert ligga något i det. Men depression är trots allt en sjukdom, så jag har svårt att tro att det är så enkelt att det enbart handlar om att börja bli tacksam…

Däremot är tacksamhet väldigt bra för välbefinnandet och känslan av att vara lycklig. Jag mediterar ibland över saker jag är tacksam för och sitter alltid med ett leende på läpparna när jag är klar. Eller så skriver jag lite i min positivitetsbok, även om det inte är så ofta just nu. Men testa att börja eller avsluta dagen med att fundera på tio saker du är tacksam över i ditt liv, och se om du mår bättre av det!

bra foer min haelsa 3
Det var sex av de saker jag gör som är bra för min hälsa. Nu är jag såklart väldigt nyfiken på vad ni gör för bra grejer för hälsan?

Tankar

Fem saker jag gör som inte främjar min hälsa

Man skulle kunna tro att någon i min situation gör allt för att främja sin hälsa. För att minska risken för återfall i den lömska grupp av sjukdomar som cancer är. Och visst, jag vet nog kanske hyfsat bra vad jag borde göra för att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Men det visste jag innan också, och det resulterade i att jag ett tag ifrågasatte mina egna prioriteringar. Faktum är också att jag inte bara gör som jag vet att jag borde, utan det finns en del saker jag gör som inte främjar min hälsa. Ibland kan det vara väldigt långt från tanke till handling!

Men bara det att jag är medveten om de saker jag gör som inte främjar min hälsa, gör ju att det är lättare att göra något åt dem. Fast jag tycker nog ändå att jag lever ett relativt hälsosamt liv i det stora hela. Men det finns stor förbättringspotential:

Fem saker jag gör som inte främjar min hälsa

Jag stressar för mycket

Eller snarare, så drar jag på mig för mycket negativ stress rätt ofta. För stress i lagom mängd är bra för oss, och behövs för att prestera. Men inte på alla områden samtidigt! Då påverkar det hälsan negativt. Immunförsvaret blir sämre, man blir smått korkad och hormonbalansen försämras om man stressar för mycket, för att bara nämna något.

Därför försöker jag numera påminna mig själv om att välja bort saker, att prioritera och faktiskt säga nej ibland. Men det är svårt, för det är ju så mycket man vill säga ja till. Och det kanske jag kan också, om jag bara får bättre struktur på saker och utnyttjar hjärnans kapacitet till rätt saker. Hörde senast idag något klokt: man borde göra betydligt mer på rutin, så att man utnyttjar hjärnan till det man faktiskt behöver använda den till. Som exempel gavs att t ex Obama nästan alltid har samma kläder på sig. För att slippa fundera på det. Eller att man kan äta samma lunch varje dag, för att slippa lägga tankekraft på vad man ska äta. Skapa rutiner och struktur för att slippa tänka på det onödiga, typ. En del grejer gör jag ju redan, men det kan definitivt bli ännu bättre.

Jag småäter mellan måltider

Det här har ingenting att göra med vad jag äter, och vad som eventuellt anses nyttigt och inte. Utan det handlar bara om att jag äter mellan måltider. För det tvingar bukspottkörteln att producera insulin i stort sett hela tiden, vilket rubbar hormonbalansen och ökar risken för bl a diabetes.

Jag vet ju att det inte är bra. Och i perioder har jag inte alls suget att småäta utan lyckas äta tillräckligt när jag äter de vanliga måltiderna. Men jag är högförbrukare, och nu när jag är föräldraledig, så förbrukar jag ännu mer. Dessutom är det inte direkt ofta jag kan äta i lugn och ro. Det är sällan jag hinner bli ordentligt mätt innan små-Trollen är klara och inte vill sitta vid matbordet längre. Samt såklart att det är mycket lättare att småäta när man är hemma och faktiskt kan nalla i skåpen…

Jag tar mig inte tid att träffa vänner

Jag vet att det förmodligen är övergående nu när barnen är små. Men jag har verkligen svårt att komma iväg och träffa vänner med någon slags rimlig frekvens. Man behöver det ju egentligen för att må mentalt optimalt, men orken finns sällan där. Och på grund av den första punkten är det faktiskt inte ens alltid jag kommer ihåg att höra av mig till folk…

taenker i skogen
Jag prioriterar bort mig själv

Japp, jag vet, ingen kommer göra det åt mig. Och jag behöver göra det. Men ändå är det supersvårt, för inte ska väl jag ta tid från andra bara för att kunna träna/vila/gå i skogen/läsa en bok? Det innebär ju att någon annan måste laga mat/passa småtrollen/diska/handla eller vad som just då kanske skulle anses vara ett av alla de där ”jag-borde-sakerna” man belamrar sig med.

Jag ser ner på mig själv

Det hänger lite ihop med punkten ovan, för en av anledningarna till att jag har svårt att prioritera mig själv är att jag inte har så höga tankar om mig själv. Lite som jag skrev när jag gav er några punkter med mer av mig. Jag har svårt att ta åt mig äran för saker. Har svårt att lära mig (för jag har försökt) att tycka bra om mig själv, som människa. Och det är ju faktiskt inte så bra för hälsan i längden, eftersom det riskerar att bidra till att man hamnar i riskzonen för depression och annat. I kombination med en massa andra faktorer såklart, men ändå. Samtidigt så har jag på vissa områden ganska höga tankar om mig själv och är handlingskraftig, medkännande och allt sånt där. Men det är rysligt svårt att vara det mot sig själv ibland och det kan bli ganska kontraproduktivt om man tittar på vad som främjar ens egen hälsa. För om man inte tycker att man själv är viktig, hur ska man då få bukt med alla de andra punkterna ovan?

Inspirationen till det här inlägget om saker jag gör som inte främjar min hälsa fick jag av Sara, som driver en av mina norska favvo-bloggar. Och precis som henne så har jag tack och lov också en hel del saker jag gör som faktiskt är bra för min hälsa. Dem kommer jag berätta om i nästa vecka tänkte jag!

Men först vill jag veta: Vad gör du för saker som inte är så bra för hälsan?

Tankar

En annan twist på Silk

Imorse snubblade jag över en instagram-post som fångade mig. Det är inte så ofta jag kollar instagram så dags, men det Madde skrev var så klockrent. Precis som det jag skrev häromdagen om Silks ringteori, men skrivet på ett lite vackrare och mer allmängiltigt sätt på något vis. Så här skrev Madde (som ju har en särskild plats i mitt hjärta efter att hon hjälpte mig med energibalansen).

I samspelet med andra människor gäller en universal regel, du bör alltid ge mer än du tar. Om vi alla efterlever den regeln skapar vi tillsammans en atmosfär av kärlek, respekt och medmänsklighet.

Ta dock i beaktande att en del människor kommer behöva ta allt de kan från dig i en given situation för att själva överleva och återuppbyggas, andra kommer å sin sida bara att ge, för de har ett sånt överskott där de befinner sig precis just nu. Nästa gång kan det vara deras tur att ta men energi, kraft och livsglädje tar inte slut utan den flödar mellan oss alla och ibland har vi mer, ibland mindre.

Vila i den tanken nästa gång du är den som behöver ta, i framtiden kommer du vara i position att ge och ekvationen kommer jämna ut sig. Det är okej att vara svag, pendeln vänder snart.

Så himla klokt och klockrent på något vis. Kortfattat, lättförståeligt och fint.

Trevlig helg på er!

Tankar

När någon får cancer – Silks ringteori

Cancer… Bara ordet gör många helt skräckslagna. Tanken på cancer är så laddat att man kanske inte tänker klart eller agerar rationellt när man hör om det.  Tillvaron raseras kanske för den som drabbas och dödsångesten riskerar att komma smygande. Omgivningen vill väl och vill så gärna hjälpa till men är rädda för att göra fel. Och ofta blir det kanske inte helt som man tänkt sig när man som en del av omgivningen försöker hjälpa till. Därför tänkte jag idag ge er en väldigt finurlig teori att ha i åtanke när ni vill stötta någon ni känner som fått cancer – Silks ringteori. Den funkar för övrigt alldeles utmärkt även i andra krissituationer.

Idag är det på dagen ett år sedan jag fick mina första cellgifter mot Hodgkins lymfom. Jag kan fortfarande känna exakt hur det kändes att få ådrorna fullpumpade med stark cytostatika, och det är ingen trevlig känsla! Som att man fräts upp inifrån är väl ett sätt att beskriva det… Faktum är att det isar i ådrorna och känns som jag får fantomcellgifter bara vid tanken på det. Att inte veta hur man ska bemöta någon som utsätts för detta är helt förståeligt, för det är lätt att bli handfallen. Vad ska man säga liksom?

Det viktiga är nog egentligen framförallt att man säger något. Att man fortsätter höra av sig. Visar att man finns. För när cancern kommer på besök, då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur man kan göra för att vara ett stöd för någon, och det är alltså det här inlägget. Har alltså bara tagit sju månader att värka fram…

Precis som då, så ser jag många likheter när det gäller reaktioner och råd om stöd mellan hur jag själv reagerat och hur de som drabbats av utmattning reagerat. Mari skrev en bra artikel för inte så länge sedan om hur man kan bemöta någon som drabbats av utmattningsdepression. Jag skulle därför säga att råden hon ger gäller även vid andra trauman, som cancer. I alla fall om den drabbade är som mig.

Den som får cancer kommer inte vara den som tar initiativ till social samvaro på en tid, det är nog ganska säkert. Men behovet att känna att någon fortfarande minns att man existerar, det finns kvar ändå. Och det värmer oerhört när någon påminner en om det. Så egentligen kan det nog inte bli så himla fel, bara man hör av sig. Om man vill finnas där och stötta. Men samtidigt finns det en del saker som kanske inte är de bästa att försöka stötta med. Som kanske riskerar att göra ont värre och som därmed är bra att undvika.

Vanliga, men ohjälpsamma kommentarer

Kommentarerna här nedan har jag fått höra både från närstående och mer avlägsna bekanta. Kommentarer i fet stil och mina tankar och reaktioner i kursivt.

Du ska veta att du inte är ensam om att drabbas.

Tack, nu känns det genast bättre när jag vet att Olle och Britta också har det jobbigt. Jag ska väl hålla käft och inte klaga så förbannat.

Jasså, jag som trodde du var hälsosam?! För jag har hört att cancer får bara de som äter socker och inte tränar.

Mer grubblande kring varför just jag fått denna skit. Dåligt samvete för allt jag stoppar i min mun (när jag redan tappat matlusten pga illamående av cellgifter och monsterblåsor i munnen) och all utebliven träning (som jag inte orkar av psykiska och fysiska skäl). 

Jag mår så himla dåligt och är så ledsen av att du fått cancer.

Jag är ledsen att jag förstört även ditt liv genom att bli sjuk. Jag lovar att jag skulle undvikit det om jag kunnat.

Jag har en släkting/vän/kollega som också fick cancer, och då…

Tack, men inga upplevelser är lika, och cancer är inte en sjukdom som alla reagerar lika på. 

Du vet väl att du inte får xxxx nu?

Jag är redan livrädd för att allt jag gör ska riskera att göra saken värre. Och jag hoppas att de läkare som är expert på just min sjukdom har vett att tala om för mig vad jag får och inte får. 

Så vad ska man göra då?

Kommentarerna ovan är ju på sätt och vis helt förklarliga, och lätta att ta till. Men poängen är att de sägs till fel person, om de sägs till den drabbade. Alla har rätt att säga, tycka och tänka vad de vill, men inte till den drabbade. I allafall inte om avsikten är att stötta och hjälpa. Det är det som är grundtanken med Silks ringteori.

Silks ringteori – så funkar det

När någon man känner drabbas av cancer är det allra viktigaste att man fortsätter att höra av sig. Så mycket mer krävs egentligen inte. Ord kan lätt uppfattas fel. Det räcker med att visa att du finns, det är det Susan Silk vill visa med sin teori.

silks ringteori

Tänk dig den drabbade som den som befinner sig i cirkelns mitt, eller i stormens öga, som jag själv kände det. Närmast sörjande befinner sig i cirkeln utanför. Mer ytligt bekanta i cirklar längre ut. Sedan är hela syftet med detta tankesätt att man endast ska stötta och peppa inåt i cirklarna, oavsett var man befinner sig. Beklaga sig får man göra utåt i cirklarna. Det betyder alltså att alla de vanliga kommentarerna man ofta får är helt ok, så länge man inte säger dem till den drabbade. Utan dem får man spara till någon av sina egna närstående, eller någon som befinner sig i cirklar längre ut än en själv. STÖD och PEPP  inåt – SKIT utåt helt enkelt. Det innebär att den som är drabbad (och alltså inte har någon innanför sig i cirkeltänket) har rätt att beklaga sig åt vem som helst, när som helst.

Med det sagt så betyder ju inte detta att den som är drabbad har ensamrätt på att beklaga sig eller söka stöd när det gäller precis allt. Eller att man slutar vara medmänniska för att man drabbas av cancer. För de som vid ett givet tillfälle befinner sig i en yttre cirkel är ju vid något annat tillfälle själv drabbade – av något annat – och befinner sig i då i mitten av ett annat cirkelsystem med samma rättigheter att få stöd och vara så liten och rädd man behöver – fast i en annan situation. Låter det krångligt? Inte alls, om man bara tänker på mantrat STÖD in – SKIT ut!

Men vad ÄR stöd då?

Att börja med att lyssna är oftast det bästa. Klämkäcka lösningar, råd och tips i all ära, men i just en situation med cancer, så har de oftast ingen verkan. En kram, stora lyssnande öron och en trygg försäkran om att allt kommer att ordna sig eller gå över, det räcker så otroligt långt. För alla är vi olika och behöver olika typer av stöd, både beroende på livssituation, sjukdomsbild och hur man själv mentalt hanterar sin situation.

För att ta ett exempel från min verklighet för ett år sedan: Vid en av mina cellgiftsbehandlingar (varje injektion tog fyra timmar) kunde inte mannen vara med som stöd, eftersom vi hade ett åtta veckors spädbarn och en treåring hemma också. Då kom hon som alltid finns där förbi och höll mig sällskap. Innan hon kom skickade hon ett meddelande där det stod ”nu vet du att det är du som bestämmer vad vi pratar om. Jag tar med mat och finns där vid din sida”.

Silks ringteori i praktiken

Men man kan väl inte gå omkring och agera utifrån nån teori, kanske ni tänker. Nä, vi är ju bara människor, och av egen erfarenhet vet jag att det här tillvägagångssättet kan vara rätt svårt att praktisera i verkligheten, om man inte tänker sig för. Och jag säger verkligen inte att man ska agera enbart utifrån en teori när man umgås med andra människor eller försöker vara medmänniska.

Däremot kan den vara bra att ha i bakhuvudet. För att kanske bita sig i tungan ibland när någon man känner har drabbats av ett trauma. För att kanske stanna vid att säga att man finns där. Att den drabbade bestämmer om och när man pratar om saker. Jag kan nog inte poängtera det nog mycket: det viktigaste är ändå att man otvivelaktigt finns där. Utan att ge välvilliga råd och tips. Utan att berätta hur dåligt man själv mår av situationen. Förutom för andra man själv har i sin egen närhet.

Med det sagt, så vill jag återigen tacka alla er som hänger här! För som jag skrivit tidigare, så har det varit ett helt fantastiskt stöd. Peppande kommentarer eller ibland bara välbehövliga virtuella kramar. På något sätt verkar det lättare att vara en stödjande medmänniska via nätet. Kanske för att man hinner tänka innan man yttrar sig? Hur som helst: TACK, tack, tack!

Tankar

Om att få med sig huvudet för att nå längre

I det mesta vi gör så behöver vi ha huvudet med oss. Både bildligt och bokstavligt. När det gäller fysiska prestationer och uthållighetsrelaterade uppgifter blir det ganska tydligt. Försök springa ett maraton samtidigt som du intalar dig själv att du suger och att det aldrig kommer att gå. Jag är ganska säker på att du kommer bryta innan du ens nått halvvägs, oavsett fysisk form. Vill du klara dig igenom de riktigt tuffa utmaningar så är det därför superviktigt att få med sig huvudet på resan.

Med träning går det faktiskt att styra hjärnan en hel del och genom att medvetet prata positivt och uppmuntrande med sig själv, så kan man nå riktigt långt! Det kan låta klyschigt, men jag gillar mentala mantran, eller affirmationer. Med hjälp av dem kan man aktivt påminna sig själv om det man behöver påminnas om, när det börjar kännas tufft (men även innan såklart!). Man fokuserar på att få med sig huvudet på resan helt enkelt!

Ett av mina favoritmantran gör sig bäst på originalspråk:

Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg

ein kjem ikkje til fjells

Fröysa fjellservice på tur. Första gången jag såg mitt favoritmantra. På en träskylt mitt ute på fjället, 2001.

För det är ju faktiskt så. Man kommer liksom inte upp på fjälltopparna och får njuta av utsikten om man inte anstränger sig ordentligt först. Men vetskapen om att belöningen kommer när man kämpar hårt gör det lite lättare att inte ge upp när det är tufft.

Det är verkligen fascinerande hur man kan träna upp och styra sin egen hjärna för att få med sig huvudet dit man vill. Och därmed styra sina prestationer och sitt välmående. Jag har skrivit lite mer om det hos Bloggar om Hälsa, och där får ni tips om fler mentala mantran för att orka mer, och varför jag tycker de funkar när man vill eller behöver prestera. In och läs där, vettja!

Tankar

Februarisummering och marstankar

Tiden går så himla fort just nu så jag känner att jag måste stanna och tänka efter lite. För februari var på många sätt en helt upp och ner månad. Upp tack vare allt firande, av bloggen och bebis som inte längre är bebis, Nutellans dag och den fina vardagen såklart. Inte minst skidåkningen, som faktiskt fått väldigt mycket mer utrymme än jag trodde. Jag har ju till och med vinglat runt på skejtskidor, och faktiskt även köpt mig ett par egna som ännu inte är invigda.

Ner-delen är betydligt djupare. Sorgliga, tragiska saker som hänt, och som gjort att hypokondrikern i mig fått nytt liv. Som väckt nojor och hjärnspöken och nergrävda känslor som behövde bearbetas. Men jag tror faktiskt jag är ute på andra sidan nu. Tack vare att jag faktiskt är rätt bra på att vara min egen mentala coach. Och tack vare yoga.

marstankar

Det VAR faktiskt lite snö i februari. Några dagar…

Men nu är det mars och nya roligheter. Om träningen i februari i princip bestod av yoga och skidåkning, så är planen att den i mars ska kompletteras med styrketräning för framförallt ben. Överkroppen får så mycket utmaningar hela dagarna, så den behöver snarare vila på kvällarna…

Något jag också behöver träna på är att göra ingenting. Hjärnan går på högvarv för tillfället, och trots att jag försöker skala bort, så ploppar det ändå upp idéer, saker jag vill göra eller tycker att jag borde.

Nästa vecka ska jag försöka göra mer inget. Eller i alla fall koppla bort. Då har vi semester. På riktigt, har vi tänkt.

I övrigt kommer mars bjuda både på nervositet (dags för kvartalskontroll på Hodgkins) och roligheter. Och mycket vardag förstås. En för tillfället rätt mysig sådan, om än ganska tröttande.

Vad hittar du på i mars?