Browsing Category

Tankar

Tankar

När någon får cancer – Silks ringteori

Cancer… Bara ordet gör många helt skräckslagna. Tanken på cancer är så laddat att man kanske inte tänker klart eller agerar rationellt när man hör om det.  Tillvaron raseras kanske för den som drabbas och dödsångesten riskerar att komma smygande. Omgivningen vill väl och vill så gärna hjälpa till men är rädda för att göra fel. Och ofta blir det kanske inte helt som man tänkt sig när man som en del av omgivningen försöker hjälpa till. Därför tänkte jag idag ge er en väldigt finurlig teori att ha i åtanke när ni vill stötta någon ni känner som fått cancer – Silks ringteori. Den funkar för övrigt alldeles utmärkt även i andra krissituationer.

Idag är det på dagen ett år sedan jag fick mina första cellgifter mot Hodgkins lymfom. Jag kan fortfarande känna exakt hur det kändes att få ådrorna fullpumpade med stark cytostatika, och det är ingen trevlig känsla! Som att man fräts upp inifrån är väl ett sätt att beskriva det… Faktum är att det isar i ådrorna och känns som jag får fantomcellgifter bara vid tanken på det. Att inte veta hur man ska bemöta någon som utsätts för detta är helt förståeligt, för det är lätt att bli handfallen. Vad ska man säga liksom?

Det viktiga är nog egentligen framförallt att man säger något. Att man fortsätter höra av sig. Visar att man finns. För när cancern kommer på besök, då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur man kan göra för att vara ett stöd för någon, och det är alltså det här inlägget. Har alltså bara tagit sju månader att värka fram…

Precis som då, så ser jag många likheter när det gäller reaktioner och råd om stöd mellan hur jag själv reagerat och hur de som drabbats av utmattning reagerat. Mari skrev en bra artikel för inte så länge sedan om hur man kan bemöta någon som drabbats av utmattningsdepression. Jag skulle därför säga att råden hon ger gäller även vid andra trauman, som cancer. I alla fall om den drabbade är som mig.

Den som får cancer kommer inte vara den som tar initiativ till social samvaro på en tid, det är nog ganska säkert. Men behovet att känna att någon fortfarande minns att man existerar, det finns kvar ändå. Och det värmer oerhört när någon påminner en om det. Så egentligen kan det nog inte bli så himla fel, bara man hör av sig. Om man vill finnas där och stötta. Men samtidigt finns det en del saker som kanske inte är de bästa att försöka stötta med. Som kanske riskerar att göra ont värre och som därmed är bra att undvika.

Vanliga, men ohjälpsamma kommentarer

Kommentarerna här nedan har jag fått höra både från närstående och mer avlägsna bekanta. Kommentarer i fet stil och mina tankar och reaktioner i kursivt.

Du ska veta att du inte är ensam om att drabbas.

Tack, nu känns det genast bättre när jag vet att Olle och Britta också har det jobbigt. Jag ska väl hålla käft och inte klaga så förbannat.

Jasså, jag som trodde du var hälsosam?! För jag har hört att cancer får bara de som äter socker och inte tränar.

Mer grubblande kring varför just jag fått denna skit. Dåligt samvete för allt jag stoppar i min mun (när jag redan tappat matlusten pga illamående av cellgifter och monsterblåsor i munnen) och all utebliven träning (som jag inte orkar av psykiska och fysiska skäl). 

Jag mår så himla dåligt och är så ledsen av att du fått cancer.

Jag är ledsen att jag förstört även ditt liv genom att bli sjuk. Jag lovar att jag skulle undvikit det om jag kunnat.

Jag har en släkting/vän/kollega som också fick cancer, och då…

Tack, men inga upplevelser är lika, och cancer är inte en sjukdom som alla reagerar lika på. 

Du vet väl att du inte får xxxx nu?

Jag är redan livrädd för att allt jag gör ska riskera att göra saken värre. Och jag hoppas att de läkare som är expert på just min sjukdom har vett att tala om för mig vad jag får och inte får. 

Så vad ska man göra då?

Kommentarerna ovan är ju på sätt och vis helt förklarliga, och lätta att ta till. Men poängen är att de sägs till fel person, om de sägs till den drabbade. Alla har rätt att säga, tycka och tänka vad de vill, men inte till den drabbade. I allafall inte om avsikten är att stötta och hjälpa. Det är det som är grundtanken med Silks ringteori.

Silks ringteori – så funkar det

När någon man känner drabbas av cancer är det allra viktigaste att man fortsätter att höra av sig. Så mycket mer krävs egentligen inte. Ord kan lätt uppfattas fel. Det räcker med att visa att du finns, det är det Susan Silk vill visa med sin teori.

silks ringteori

Tänk dig den drabbade som den som befinner sig i cirkelns mitt, eller i stormens öga, som jag själv kände det. Närmast sörjande befinner sig i cirkeln utanför. Mer ytligt bekanta i cirklar längre ut. Sedan är hela syftet med detta tankesätt att man endast ska stötta och peppa inåt i cirklarna, oavsett var man befinner sig. Beklaga sig får man göra utåt i cirklarna. Det betyder alltså att alla de vanliga kommentarerna man ofta får är helt ok, så länge man inte säger dem till den drabbade. Utan dem får man spara till någon av sina egna närstående, eller någon som befinner sig i cirklar längre ut än en själv. STÖD och PEPP  inåt – SKIT utåt helt enkelt. Det innebär att den som är drabbad (och alltså inte har någon innanför sig i cirkeltänket) har rätt att beklaga sig åt vem som helst, när som helst.

Med det sagt så betyder ju inte detta att den som är drabbad har ensamrätt på att beklaga sig eller söka stöd när det gäller precis allt. Eller att man slutar vara medmänniska för att man drabbas av cancer. För de som vid ett givet tillfälle befinner sig i en yttre cirkel är ju vid något annat tillfälle själv drabbade – av något annat – och befinner sig i då i mitten av ett annat cirkelsystem med samma rättigheter att få stöd och vara så liten och rädd man behöver – fast i en annan situation. Låter det krångligt? Inte alls, om man bara tänker på mantrat STÖD in – SKIT ut!

Men vad ÄR stöd då?

Att börja med att lyssna är oftast det bästa. Klämkäcka lösningar, råd och tips i all ära, men i just en situation med cancer, så har de oftast ingen verkan. En kram, stora lyssnande öron och en trygg försäkran om att allt kommer att ordna sig eller gå över, det räcker så otroligt långt. För alla är vi olika och behöver olika typer av stöd, både beroende på livssituation, sjukdomsbild och hur man själv mentalt hanterar sin situation.

För att ta ett exempel från min verklighet för ett år sedan: Vid en av mina cellgiftsbehandlingar (varje injektion tog fyra timmar) kunde inte mannen vara med som stöd, eftersom vi hade ett åtta veckors spädbarn och en treåring hemma också. Då kom hon som alltid finns där förbi och höll mig sällskap. Innan hon kom skickade hon ett meddelande där det stod ”nu vet du att det är du som bestämmer vad vi pratar om. Jag tar med mat och finns där vid din sida”.

Silks ringteori i praktiken

Men man kan väl inte gå omkring och agera utifrån nån teori, kanske ni tänker. Nä, vi är ju bara människor, och av egen erfarenhet vet jag att det här tillvägagångssättet kan vara rätt svårt att praktisera i verkligheten, om man inte tänker sig för. Och jag säger verkligen inte att man ska agera enbart utifrån en teori när man umgås med andra människor eller försöker vara medmänniska.

Däremot kan den vara bra att ha i bakhuvudet. För att kanske bita sig i tungan ibland när någon man känner har drabbats av ett trauma. För att kanske stanna vid att säga att man finns där. Att den drabbade bestämmer om och när man pratar om saker. Jag kan nog inte poängtera det nog mycket: det viktigaste är ändå att man otvivelaktigt finns där. Utan att ge välvilliga råd och tips. Utan att berätta hur dåligt man själv mår av situationen. Förutom för andra man själv har i sin egen närhet.

Med det sagt, så vill jag återigen tacka alla er som hänger här! För som jag skrivit tidigare, så har det varit ett helt fantastiskt stöd. Peppande kommentarer eller ibland bara välbehövliga virtuella kramar. På något sätt verkar det lättare att vara en stödjande medmänniska via nätet. Kanske för att man hinner tänka innan man yttrar sig? Hur som helst: TACK, tack, tack!

Tankar

Om att få med sig huvudet för att nå längre

I det mesta vi gör så behöver vi ha huvudet med oss. Både bildligt och bokstavligt. När det gäller fysiska prestationer och uthållighetsrelaterade uppgifter blir det ganska tydligt. Försök springa ett maraton samtidigt som du intalar dig själv att du suger och att det aldrig kommer att gå. Jag är ganska säker på att du kommer bryta innan du ens nått halvvägs, oavsett fysisk form. Vill du klara dig igenom de riktigt tuffa utmaningar så är det därför superviktigt att få med sig huvudet på resan.

Med träning går det faktiskt att styra hjärnan en hel del och genom att medvetet prata positivt och uppmuntrande med sig själv, så kan man nå riktigt långt! Det kan låta klyschigt, men jag gillar mentala mantran, eller affirmationer. Med hjälp av dem kan man aktivt påminna sig själv om det man behöver påminnas om, när det börjar kännas tufft (men även innan såklart!). Man fokuserar på att få med sig huvudet på resan helt enkelt!

Ett av mina favoritmantran gör sig bäst på originalspråk:

Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg

ein kjem ikkje til fjells

Fröysa fjellservice på tur. Första gången jag såg mitt favoritmantra. På en träskylt mitt ute på fjället, 2001.

För det är ju faktiskt så. Man kommer liksom inte upp på fjälltopparna och får njuta av utsikten om man inte anstränger sig ordentligt först. Men vetskapen om att belöningen kommer när man kämpar hårt gör det lite lättare att inte ge upp när det är tufft.

Det är verkligen fascinerande hur man kan träna upp och styra sin egen hjärna för att få med sig huvudet dit man vill. Och därmed styra sina prestationer och sitt välmående. Jag har skrivit lite mer om det hos Bloggar om Hälsa, och där får ni tips om fler mentala mantran för att orka mer, och varför jag tycker de funkar när man vill eller behöver prestera. In och läs där, vettja!

Tankar

Februarisummering och marstankar

Tiden går så himla fort just nu så jag känner att jag måste stanna och tänka efter lite. För februari var på många sätt en helt upp och ner månad. Upp tack vare allt firande, av bloggen och bebis som inte längre är bebis, Nutellans dag och den fina vardagen såklart. Inte minst skidåkningen, som faktiskt fått väldigt mycket mer utrymme än jag trodde. Jag har ju till och med vinglat runt på skejtskidor, och faktiskt även köpt mig ett par egna som ännu inte är invigda.

Ner-delen är betydligt djupare. Sorgliga, tragiska saker som hänt, och som gjort att hypokondrikern i mig fått nytt liv. Som väckt nojor och hjärnspöken och nergrävda känslor som behövde bearbetas. Men jag tror faktiskt jag är ute på andra sidan nu. Tack vare att jag faktiskt är rätt bra på att vara min egen mentala coach. Och tack vare yoga.

marstankar

Det VAR faktiskt lite snö i februari. Några dagar…

Men nu är det mars och nya roligheter. Om träningen i februari i princip bestod av yoga och skidåkning, så är planen att den i mars ska kompletteras med styrketräning för framförallt ben. Överkroppen får så mycket utmaningar hela dagarna, så den behöver snarare vila på kvällarna…

Något jag också behöver träna på är att göra ingenting. Hjärnan går på högvarv för tillfället, och trots att jag försöker skala bort, så ploppar det ändå upp idéer, saker jag vill göra eller tycker att jag borde.

Nästa vecka ska jag försöka göra mer inget. Eller i alla fall koppla bort. Då har vi semester. På riktigt, har vi tänkt.

I övrigt kommer mars bjuda både på nervositet (dags för kvartalskontroll på Hodgkins) och roligheter. Och mycket vardag förstås. En för tillfället rätt mysig sådan, om än ganska tröttande.

Vad hittar du på i mars?

Tankar

Vänliga veckan

Den här veckan är det vänliga veckan. Den infaller i februari varje år, i samma vecka som den betydligt mer kommersialiserade Alla Hjärtans dag. Vänliga veckan har funnits i drygt 70 år och startades av Läkarmissionen som ett initiativ för att uppmärksamma och öka vänlighet i trafiken.

Numera betonar man vänlighet generellt och för mig känns Vänliga veckan betydligt mer tilltalande än Alla hjärtans dag, eftersom det fokuserar på känslan, inställningen och omtanken mer än att försöka kränga mest möjliga saker och tro att lycka hänger på presenter.

Så varför inte göra några extra snälla saker en här veckan (så att de förhoppningsvis kan bli till goda vanor som kan få leva kvar även andra veckor). Världen och du själv kan aldrig få för mycket vänlighet, och det bästa av allt är ju att det smittar också. Ringar på vattnet!

vaenliga veckan 1
Ge något till någon som verkligen behöver det

Kanske känner du att du har en slant över och vill skänka den till någon välgörenhetsorganisation. Eller så kanske du rensat garderoben och har en massa fullt användbara kläder till övers som någon kan få stor glädje av. Antingen någon du känner eller någon som får dem via någon insamling. Eller så ger du en stor kram till någon i din omgivning som verkar behöva det extra mycket!

Var lite extra snäll mot dig själv

Glöm inte bort att vara vänlig mot dig själv. Glömde du matlådan hemma och kom försent till tandläkaren? Äsch, vad gör det om hundra år… Du kom ju i alla fall ihåg ATT du skulle till tandis, och mat går ju att fixa ändå. Dessutom är du säkert en fena på att vara just du, på det där viset som ingen annan kan!

Le mot och hälsa på fem personer du inte känner

Vänlighet och leenden smittar. Att någon ser en och faktiskt dessutom hälsar kan göra någons dag. Dessutom blir man själv glad av att kunna göra andra glada!

vaenliga veckan 2
Lägg bort mobilen

Var närvarande med de personer du umgås med. Lyssna på riktigt, utan att fundera på om det gör sig bra på Facebook. Se i ögonen och skratta tillsammans. Jag har skrivit inlägg tidigare om att vara offline, något vi nog borde vara oftare, om man ser der ur vänlighetsperspektiv. När är du offline?

Försök att bara säga (och tänka) positiva saker en hel dag

Det här kan faktiskt göra underverk för ditt egna humör, och förstås omgivningens. Men det är svårare än man tror. Utmana dig själv och försök vända negativa tankar om väder, bråkiga barn och skoskav eller vad det nu kan vara. Du får i alla fall frisk luft, barnen kanske bara behöver en kram och är bråkiga för att de behöver uppmärksamhet, och snart kan du ta av dig de skaviga dojorna!

vaenliga veckan 2
Vänlighet kostar verkligen inget (om man inte väljer det i första punkten förstås), och gör faktiskt bara gott. Så nu tar vi och firar ordentligt resten av veckan va? Så har vi vanan inne sedan!

Kram på er! 😘

Tankar

Omskakad men flytande

Idag hade jag tänkt skriva lite om smoothies här på bloggen. Dela med mig av mumsiga recept typ. Jag skulle förbereda häromdagen. Men så inträffade det några saker som gjorde att smoothies inte känns särskilt viktigt eller relevant. Tragiska, faktiskt hjärtskärande saker. Som skakade om mig riktigt rejält. Mer än vad man kanske kan tycka är rimligt med tanke på vad som hänt och hur jag själv påverkas av det, men nu tror jag ändå att jag fattar varför jag reagerade så starkt.

Det är ju liksom det där med att ha lätt till känslor och tårar överlag. Men sedan är det nog mest av allt tanken på att det kunde ha varit jag. I alla de fall som inträffade. Och det hade varit typ det allra värsta som skulle kunna hända. I kvadrat, om man säger så. Så det bubblade upp en massa obearbetat som jag tydligen inte tillåtit mig, eller klarat av, att känna tidigare. När jag själv var mitt i det där med att inte veta om jag skulle vakna nästa dag.

Min kurator uttryckte det så himla bra en gång när jag inte riktigt kände igen mig själv efter att behandlingarna precis avslutats förra sommaren. Att känslor och tankar är precis som badbollar. Tillåter man sig att tänka och känna dem så klingar de av och flyter ganska lugnt på ytan. Men om man tycker de är jobbiga och försöker trycka ner dem under ytan så riskerar man att tappa taget och så far de upp med ett våldsamt studsande, precis som när man försöker hålla en badboll under ytan.

omskakad men flytande

Bildkälla: freeimages.com

Samtidigt tror jag också att kroppen har ett ganska finurligt försvar, som gör att vissa saker inte tillåts att bli uppsläppta förrän man är stark nog att hantera det. Och då får man liksom ta att reaktionen kanske blir lite kraftigare…

Nu har jag i alla fall släppt upp just den här badbollen till ytan, med allt vad det innebar, och den flyter ganska lugnt igen. Det krävdes en rejäl omskakning för att jag skulle släppa upp den tydligen. Om det ligger fler och lurar under ytan vet jag däremot inte, det är liksom det som är det osäkra med dem. Att man inte ens vet själv vad som triggar att det helt plötsligt kommer en boll farande… Men när de flyter på ytan igen, så lägger sig lättnaden och bagaget blir mindre tungt att bära.

Smoothiesarna då? De kommer i slutet av månaden. Om inget oförutsett inträffar…

Tankar

Nu går jag på pappaledighet!

Redan i oktober, när jag började jobba, så antydde jag i ett blogginlägg att jag tyckte att det var ganska fascinerande vilket bemötande man får om man som kvinna börjar jobba ”tidigt” efter barnafödande. Och det ÄR verkligen fascinerande! Jag tror inte det finns något annat jag varit med om som folk tycker så mycket om, och känner sig tvingade (och tillåtna) att kommentera om, som graviditeter, barnafödande och föräldraledigheter. När jag var gravid med stor-Trollet, och även efteråt, så var jag ganska frustrerad över det. Nu skrattar jag mest åt det. Och kan inte låta bli att kommentera tillbaka. Så här lät t ex en standardkonversation första veckan i oktober när jag träffade på någon jag inte sett sedan jag gick hem:

Kollega: – Men OJ, är du tillbaka redan?!
Jag: – Ja… (tänker: vad ser det ut som??)
Kollega: –
Men… Hon kan väl inte vara gammal?
Jag: – 7,5 månader är hon.
Kollega: – Men… Vem tar hand om henne nu då?!
Jag: – Hon har en pappa också…
Kollega: – Jaha, oj, så hon har i alla fall inte börjat på dagis än?
Jag: – Nä… (tänker roat: det är ju inte ens tillåtet att skicka så små barn till dagis)
Kollega: –
Men… Är det inte konstigt att börja jobba så tidigt?!
Jag: – Jag går hem på pappaledighet i januari, så du kan vara lugn!
Kollega: – Pappaledighet?!
Jag: – Ja, du vet, de där glassiga månaderna på slutet när man kollar på fotboll och renoverar huset!
Kollega: – Hehe… ok. (generat, och följt av tystnad)

Jag har också fått oroliga frågor om jag blivit tvingad att börja jobba så tidigt (nä, jag har faktiskt en egen vilja, och är fullt kapabel att välja det som är bäst för vår familj!). Fått lite syrliga kommentarer om att det inte kan vara bra för barnet att jag börjar jobba (nähä, och vad grundar du det på?). Fått frågor om tiden verkligen går så fort att hon är ett år (för mindre än så kan man ju inte vara ledig som mamma, eller hur?!).

Det lobbas ju annars i politiska sammanhang att man ska dela lika på föräldraledigheten och att jämställdheten blir lidande om man inte gör det. Men OM man gör det, eller rentav låter pappan vara hemma länge, och tidigt, med barnen, då ska gudarna veta att man får veta att man inte är kvinna nog. För inte kan man väl vara en riktig kvinna och mamma om man lämnar sina barn i sticket med sin pappa?!

Men nu är ordningen i alla fall återställd, för nu går jag på pappaledighet i fyra månader.

pappaledighet
Gissar att jag kommer hänga en del i den här lekparken. Förmodligen grillar jag korv. För det är väl det pappor gör?

Tankar

2017: Ett år av förändring

Jag har gått och klurat ganska länge på vad jag ska ha för ledord för 2017, och hade egentligen bestämt mig för förändring ganska tidigt. Så häromdagen när jag spanade på en sån där sida med ett gytter av bokstäver och man ska ange vilka ord som är de tre första man ser, och de kommer vara tongivande för året, blev jag inte förvånad över vad jag såg. Peace, balance, change. Inte för att jag tror på att just en sådan övning har någon faktisk verkan, men det var lite komiskt att just förändring var med. Därför får 2017 helt enkelt bli ett år av förändring.

Jag har nog alltid gillat förändring. Eller snarare, aldrig varit rädd för det. Jag blir uttråkad om tillvaron är för statisk och gillar att vidga mina vyer. Men i år känner jag att jag behöver lägga lite mer fokus på att aktivt förändra en del i mitt liv. Egentligen kanske mest för att uppnå de där andra två orden – peace and balance. Sinnesro och balans i livet i mitt eget personliga fall. 2016 var ett sådant skräpår på många sätt att jag behöver vända blad och börja på nytt.

forandring 1
På det privata planet är det redan förändringar på gång. På jobbet har jag satt bollen i rullning också, för någon månad sedan. Utöver det har jag massor av andra idéer och planer som jag skulle vilja verkställa, men som just nu får stanna i mitt huvud och präntas ner på små lappar som påminnelser och målsättningar till mig själv. Tids nog kommer jag nog skriva om det så att fler än jag själv kan läsa också.

I sann Lite Längre-anda så är också små förändringar välkomna. Allt som liksom tar mig ett steg längre mot den tillvaro jag vill ha och behöver. För det behöver inte vara livsomvälvande för att få kallas förändring hos mig. Även om det såklart också kan vara kul eller rentav nödvändigt ibland. Men lite längre i taget duger också fint. Många bäckar små, så att säga!

bear with changed position
Lika viktigt är det att i vissa avseenden leda förändring, tycker jag. Att vara den förändring man själv vill se. För att åstadkomma förbättringar för sig själv, andra, eller kanske de som har det svårt i världen. Så oavsett stort eller smått, så behöver jag fokusera på att göra 2017 till ett år av förändring. För att det behövs. För att jag ser fram emot det. För att jag kan.

Tankar

Ett helt galet och svårgreppbart 2016

Alltså det här året… Jag vet knappt var jag ska börja om jag ska försöka summera. Det har liksom varit ett helt galet och svårgreppbart 2016 på så manga sätt. Det har inte varit lugna gatan någonstans. Men samtidigt har jag ändå klarat mig igenom året med huvudet upp och fötterna ner, på något konstigt vis. Kanske är det så som Facebook talade om för mig häromdagen: Vid ett givet ögonblick har du kraften att säga: så här kommer inte historien att sluta. För jag tror faktiskt det, att om man har känslan och inställningen att man själv i viss utsträckning avgör sin framtid, då är det lättare att rida ut stormar och klara av djupa dalar. Om jag ändå ska försöka mig på att sammanfatta året, så tar jag hjälp av den lista jag använt tidigare. 2015 års lista hittar du här. 2014 såg lite annorlunda ut. Jag hoppas 2017 kommer slippa innehålla den gemensamma nämnaren för de tidigare åren, men så här var i alla fall:

Mitt galna och svårgreppbara 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Oj, var ska jag börja?! Jag tar det kronologiskt helt enkelt… Vände bebis i magen från säte till huvud. Fick graviditetsklåda för andra gången. Blev tvåbarnsmamma några timmar efter att jag lekt i pulkabacken med Stor-Trollet. Fick cellgiftsbehandling med alla dess konsekvenser. Fick strålbehandling. Var sjukskriven helt eller delvis i åtta månader. Förlovade mig. Började jobba när bebis var sju månader. Redde ut ett organisatoriskt virrvarr på jobbet. Insåg hur tyst världen blir när cancerspöket flyttar in. Fick halva sköldkörteln bortopererad. Fick min andra cancerdiagnos. Räcker så kanske?

gravid

Genomdrev du någon stor förändring?
Stor och stor. Men det har varit förändring på alla möjliga plan. Kanske mest märkbart på jobbet, och i håret

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jepp!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
18 februari. När Lill-Trollet kom till världen efter 56 minuter på förlossningen. Finns ett antal andra datum jag inte heller glömmer i första taget, men nog gärna skulle vilja.

Dog någon som stod dig nära?
Nä, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Har inte varit utanför landets gränser.

Bästa köpet?
Vet faktiskt inte riktigt. Mina Run & Relax-tröjor kanske. Som jag levde i hela sommaren. Eller understället och pannbandet från Kari Traa. Kan skrota runt i det hur länge och mycket som helst.

run and relax

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, jag är ganska ofta glad tycker jag, särskilt på sistone. Min lilla familj gör mig glad varje dag. Att få skratta, busa, leka, kramas och prata med barnen gör mig glad och lycklig ända in i själen varje dag.

Något som gjort mig väldigt glad, varm i hjärtat och rörd är NI, som hänger här trots inte alltid så muntra toner. Vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig igenom det här året utan allt stöd från er som läser bloggen, följer mig på instagram och Facebook. Helt galet, otroligt och fantastiskt. TACK, TACK, TACK!

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Hälsa utan orosmoln. Skidåkning och löpning på ett mer kontinuerligt sätt. Sömn och egentid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat prioritera mig själv och min egen hälsa och återhämtning. Jag har liksom haft konstant dåligt samvete för att jag belastar andra genom att vara sjuk. Så jag har inte haft ro att vila, ställa krav och återhämta mig som jag skulle velat och behövt.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat. Bitit ihop och kämpat på.

Favoritprogram på TV?
Får nog bli julkalendern Selmas Saga faktiskt. Den var ju verkligen riktigt bra! Annars ser jag knappt på TV. Mästarnas mästare såg jag i år också, och en hel del av I huvudet på Gunde Svan.

Bästa boken du läste i år?
I år har jag ju faktiskt läst ett antal böcker. Till skillnad från de senaste 3-4 åren. Den bästa var nog faktiskt den jag läste ut igår kväll. The precious one av Marisa de los Santos. Den hade jag svårt att släppa på kvällarna.

Största musikaliska upptäckten?
Musik har kommit in i mitt liv igen, men någon ny upptäckt har jag nog inte gjort.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Har ju inte jobbat särskilt mycket, men på de 3 månader jag jobbat 50-75% så har jag åstadkommit rätt mycket. En omorganisation bl a. Vet inte om det ska ses som en framgång att ha roddat ett 100% chefsjobb trots att jag på pappret jobbat 50-75% pga sjukskrivning efter cancerbehandling. Det är nog mest bara dumt, och påtvingat. Men kanske är det ändå en framgång att jag sitter här utan att ha smällt in i väggen på kuppen…

Största framgång på det privata planet?
Att ha blivit tvåbarnsmamma. Att ha tagit mig igenom och tillbaka efter Hodgkins. Även om jag är långt ifrån där jag vill vara fysiskt. Men psykiskt är jag riktigt stark. Förutom när skräcken för återfall ibland river tag i mig.

Största misstaget?
Att inte ha samvete att vila.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Upp och ner. Känslor överallt. Djupa dalar, ljusa glittrande ögonblick.

Vad spenderade du mest pengar på?
Barnen.

Något du önskade dig och fick?
En frisk dotter.

Något du önskade dig och inte fick?
En cancerfri höst. En vit jul.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag minns faktiskt inte när jag bara tanker efter… Våndades nog inför återbesöket efter Hodgkins tre dagar senare. Fick roliga grattishälsningar från en vän som alltid finns där.


Tittar jag i bloggen så tackade jag den för mycket och firade inte bara mig själv utan även Bloggar om Hälsa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre cancer. Mer sömn. Mindre tystnad när jag behövde stöd. Mer träning. Mer pepp och mindre sjukdomshistorier från andra. 2016 går inte till historien som något genomgående bra år, även om det trots allt var bra på många sätt.

Vad fick dig att må bra?
Samma vinnande koncept som förra året: Min familj. Träning. Att vara utomhus. Promenader i skogen. God mat. Yoga. Meditation.

smoothie

Hopp

cykling

snow

reverse warrior

Vem saknade du?
Samma som förra året: De jag hade hoppats skulle finnas där när det behövdes som mest.

De bästa nya människorna du träffade?
Har haft ett väldigt osocialt år och inte träffat så mycket nya människor.

Mest stolt över?
Att jag klarat mig igenom väldigt tuffa perioder utan att tappa hoppet, och utan att bli alltför bitter.

Högsta önskan just nu?
Att få fortsätta vara frisk. För just nu är jag det. Förutom en lätt förkylning då…

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Det mesta. Jag har skakat hand med mig själv om det nu. Det går inte att kompromissa längre. 2017 kommer bli ett förändringens år, på många sätt. Men det får bli ett helt eget inlägg, som jag inte helt klurat färdigt på ännu!

Puh, vilket år! Hoppas du haft ett lite lugnare 2016, och får en härlig start på 2017! Det blir ett toppenår, vi säger så va?

Gott Nytt År!

Tankar

Den andra diagnosen

Jag har ju antytt lite här på bloggen att hälsotillståndet på pappret har varit lite si och så trots det goda beskedet i september (som även redan har följts av en tremånaderskontroll som också såg bra ut). Ni vet, operation och ärr och träningsvila och sådant. Ett halvt organ som försvunnit. Anledningen till att jag inte varit jättetydlig är för att det misstänkta har varit under utredning hela hösten. Även operationen i november var en del av utredningen. Det har liksom inte varit säkert och jag har inte velat jinxa åt något håll. Men idag kom den andra diagnosen.

För jo, det var cancer. Sköldkörtelcancer den här gången. Upptäckt av en slump på ett väldigt tidigt stadium. Som en liten lysande prick på PET/CT-röntgen i augusti. Ett bifynd på efterkontrollen efter Hodgkins. Som från början ”nog bara var en inflammation”, men som visade sig vara cancer ändå. 7mm långsamt växande tumör. Mikrocancer. Inget man dör av, var det första läkaren sa. Inget som kräver mer behandling. Inga cellgifter, ingen strålbehandling. Bara operation och uppföljning. Kontroll av hormonnivåer och årliga ultraljud av den kvarvarande halvan.

Så på något märkligt sätt rycker jag mest på axlarna. Jag har ju vetat ganska säkert sedan cellprovet på lillknölen vad det var, men helt säkert var det ju inte förrän idag när svaret från operationsanalysen kom. När den andra diagnosen kom. Kanske är det därför. För att jag ändå ställt in mig på det, och visste att konsekvenserna inte skulle bli så allvarliga oavsett. Jag var liksom inte ens nervös inför besöket. Annat var det inför Hodgkins-kontrollen, då var jag som ett asplöv i höstvinden…

Ibland frågar jag mig såklart varför. Varför en gång till. Och det finns en del tänkbara förklaringar. Men ingen kan säga säkert. Kanske är det bara så som en av läkarna sa: man är känslig för olika saker. Vissa har anlag för hjärtsjukdomar, eller depression. Vissa har lättare att drabbas av cancer, som heller inte är en sjukdom utan många olika. Ofta inte relaterade. Så jag lägger inte så mycket energi på att grubbla över just varför.

Det jag däremot funderar mycket över är min stackars kvarvarande sköldkörtelhalva och hur jag kan hjälpa den på bästa sätt. För just nu presterar den inte helt optimalt enligt proverna. Vilket gör att jag riskerar medicinering. Som jag är rätt rädd för. För om man ska tro Google kan just den bli ett rent h-vete… Svårt att ställa in dos, biverkningar och försämrad livskvalitet. Säger vissa. Fantastiskt, säger andra. Löses bäst med koständring säger ytterligare andra. Måste medicineras om inte värdena bättrar sig, säger läkaren, trots att värdena ligger på gränsen till normala och trots att jag inte har några som helst symptom på hypotyreos utan mår precis som jag brukar.

Så nu, kära läsare, ber jag om tips och råd. Jag vet ju att det är flera av er som läser här som har erfarenhet av problem med det här luriga lilla organet. Hur har det funkat för er med medicin? Vad bör man tänka på? Vad kan man göra själv med kost? Vilken kost hjälper isåfall den lilla rackaren? Andra tips? Jag googlar mig blå, men litar mer på er än på öppna forum, så hit me! Era bästa tips, tack!

Tankar

Min största utmaning

Just nu är jag ganska tankspridd. Det surrar i huvudet hela tiden. Lite som i somras när det kunde ta evigheter innan hjärnan lugnade ner sig i savasana när jag försökte yoga. Jag tror jag är typ världssämst på att vara sjukskriven. För jag får liksom för mycket tid. Hjärnan går bananas och jag bara ser allt jag borde, eller vill göra, eller känner dåligt samvete för att jag inte gör.

Jag har alltid gillat att göra saker. Ha mycket för mig. Drömma, tänka stort. Det finns en hel hög exempel på det här i bloggen också. Redan i begynnelsen skrev jag min träningsbucket-list, och den stämmer i stort sett fortfarande. Jag har också skrivit om framtidsdrömmar – saker jag vill göra. Det finns liksom alltid nya, spännande saker att göra. Mitt ”problem” är snarare att sålla. Att prioritera och välja för min egen skull.

Framförallt för att bibehålla den där balansen jag skrev om i förra veckan. När Bloggar om Hälsa den här veckan skriver om vår största utmaning och hur vi tar oss dit, så blir mitt svar faktiskt – att göra ingenting. För det är min största utmaning. Det svåraste jag vet. Litegrann tror jag att det är en åkomma man skaffar sig som småbarnsförälder, för det finns liksom alltid tusen saker som man ligger efter med…

Men för att jag behöver det, och för att kunna göra alla andra saker jag vill framöver, så ska jag försöka bli bättre på att göra ingenting. Typ gå rakt ut i skogen och sätta mig på en stubbe med en termos med något varmt som enda sällskap. Och sedan sitta där och bara andas. Låta naturen lugna och stilla. Utan alla små distraktionsmoment på hemmaplan. För min hjärnas skull:

The body benefits from movement, and the mind benefits from stillness – Sakyong Mipham

En ordentlig reboot till skogs kan man väl säga. Med avstängd telefon och påslagen närvaro.

utmaning
Vill du läsa om fler utmaningar? Kolla t ex vad Ida planerat för 2017.