Browsing Category

Tankar

Tankar

Vänliga veckan

Den här veckan är det vänliga veckan. Den infaller i februari varje år, i samma vecka som den betydligt mer kommersialiserade Alla Hjärtans dag. Vänliga veckan har funnits i drygt 70 år och startades av Läkarmissionen som ett initiativ för att uppmärksamma och öka vänlighet i trafiken.

Numera betonar man vänlighet generellt och för mig känns Vänliga veckan betydligt mer tilltalande än Alla hjärtans dag, eftersom det fokuserar på känslan, inställningen och omtanken mer än att försöka kränga mest möjliga saker och tro att lycka hänger på presenter.

Så varför inte göra några extra snälla saker en här veckan (så att de förhoppningsvis kan bli till goda vanor som kan få leva kvar även andra veckor). Världen och du själv kan aldrig få för mycket vänlighet, och det bästa av allt är ju att det smittar också. Ringar på vattnet!

vaenliga veckan 1
Ge något till någon som verkligen behöver det

Kanske känner du att du har en slant över och vill skänka den till någon välgörenhetsorganisation. Eller så kanske du rensat garderoben och har en massa fullt användbara kläder till övers som någon kan få stor glädje av. Antingen någon du känner eller någon som får dem via någon insamling. Eller så ger du en stor kram till någon i din omgivning som verkar behöva det extra mycket!

Var lite extra snäll mot dig själv

Glöm inte bort att vara vänlig mot dig själv. Glömde du matlådan hemma och kom försent till tandläkaren? Äsch, vad gör det om hundra år… Du kom ju i alla fall ihåg ATT du skulle till tandis, och mat går ju att fixa ändå. Dessutom är du säkert en fena på att vara just du, på det där viset som ingen annan kan!

Le mot och hälsa på fem personer du inte känner

Vänlighet och leenden smittar. Att någon ser en och faktiskt dessutom hälsar kan göra någons dag. Dessutom blir man själv glad av att kunna göra andra glada!

vaenliga veckan 2
Lägg bort mobilen

Var närvarande med de personer du umgås med. Lyssna på riktigt, utan att fundera på om det gör sig bra på Facebook. Se i ögonen och skratta tillsammans. Jag har skrivit inlägg tidigare om att vara offline, något vi nog borde vara oftare, om man ser der ur vänlighetsperspektiv. När är du offline?

Försök att bara säga (och tänka) positiva saker en hel dag

Det här kan faktiskt göra underverk för ditt egna humör, och förstås omgivningens. Men det är svårare än man tror. Utmana dig själv och försök vända negativa tankar om väder, bråkiga barn och skoskav eller vad det nu kan vara. Du får i alla fall frisk luft, barnen kanske bara behöver en kram och är bråkiga för att de behöver uppmärksamhet, och snart kan du ta av dig de skaviga dojorna!

vaenliga veckan 2
Vänlighet kostar verkligen inget (om man inte väljer det i första punkten förstås), och gör faktiskt bara gott. Så nu tar vi och firar ordentligt resten av veckan va? Så har vi vanan inne sedan!

Kram på er! 😘

Tankar

Omskakad men flytande

Idag hade jag tänkt skriva lite om smoothies här på bloggen. Dela med mig av mumsiga recept typ. Jag skulle förbereda häromdagen. Men så inträffade det några saker som gjorde att smoothies inte känns särskilt viktigt eller relevant. Tragiska, faktiskt hjärtskärande saker. Som skakade om mig riktigt rejält. Mer än vad man kanske kan tycka är rimligt med tanke på vad som hänt och hur jag själv påverkas av det, men nu tror jag ändå att jag fattar varför jag reagerade så starkt.

Det är ju liksom det där med att ha lätt till känslor och tårar överlag. Men sedan är det nog mest av allt tanken på att det kunde ha varit jag. I alla de fall som inträffade. Och det hade varit typ det allra värsta som skulle kunna hända. I kvadrat, om man säger så. Så det bubblade upp en massa obearbetat som jag tydligen inte tillåtit mig, eller klarat av, att känna tidigare. När jag själv var mitt i det där med att inte veta om jag skulle vakna nästa dag.

Min kurator uttryckte det så himla bra en gång när jag inte riktigt kände igen mig själv efter att behandlingarna precis avslutats förra sommaren. Att känslor och tankar är precis som badbollar. Tillåter man sig att tänka och känna dem så klingar de av och flyter ganska lugnt på ytan. Men om man tycker de är jobbiga och försöker trycka ner dem under ytan så riskerar man att tappa taget och så far de upp med ett våldsamt studsande, precis som när man försöker hålla en badboll under ytan.

omskakad men flytande

Bildkälla: freeimages.com

Samtidigt tror jag också att kroppen har ett ganska finurligt försvar, som gör att vissa saker inte tillåts att bli uppsläppta förrän man är stark nog att hantera det. Och då får man liksom ta att reaktionen kanske blir lite kraftigare…

Nu har jag i alla fall släppt upp just den här badbollen till ytan, med allt vad det innebar, och den flyter ganska lugnt igen. Det krävdes en rejäl omskakning för att jag skulle släppa upp den tydligen. Om det ligger fler och lurar under ytan vet jag däremot inte, det är liksom det som är det osäkra med dem. Att man inte ens vet själv vad som triggar att det helt plötsligt kommer en boll farande… Men när de flyter på ytan igen, så lägger sig lättnaden och bagaget blir mindre tungt att bära.

Smoothiesarna då? De kommer i slutet av månaden. Om inget oförutsett inträffar…

Tankar

Nu går jag på pappaledighet!

Redan i oktober, när jag började jobba, så antydde jag i ett blogginlägg att jag tyckte att det var ganska fascinerande vilket bemötande man får om man som kvinna börjar jobba ”tidigt” efter barnafödande. Och det ÄR verkligen fascinerande! Jag tror inte det finns något annat jag varit med om som folk tycker så mycket om, och känner sig tvingade (och tillåtna) att kommentera om, som graviditeter, barnafödande och föräldraledigheter. När jag var gravid med stor-Trollet, och även efteråt, så var jag ganska frustrerad över det. Nu skrattar jag mest åt det. Och kan inte låta bli att kommentera tillbaka. Så här lät t ex en standardkonversation första veckan i oktober när jag träffade på någon jag inte sett sedan jag gick hem:

Kollega: – Men OJ, är du tillbaka redan?!
Jag: – Ja… (tänker: vad ser det ut som??)
Kollega: –
Men… Hon kan väl inte vara gammal?
Jag: – 7,5 månader är hon.
Kollega: – Men… Vem tar hand om henne nu då?!
Jag: – Hon har en pappa också…
Kollega: – Jaha, oj, så hon har i alla fall inte börjat på dagis än?
Jag: – Nä… (tänker roat: det är ju inte ens tillåtet att skicka så små barn till dagis)
Kollega: –
Men… Är det inte konstigt att börja jobba så tidigt?!
Jag: – Jag går hem på pappaledighet i januari, så du kan vara lugn!
Kollega: – Pappaledighet?!
Jag: – Ja, du vet, de där glassiga månaderna på slutet när man kollar på fotboll och renoverar huset!
Kollega: – Hehe… ok. (generat, och följt av tystnad)

Jag har också fått oroliga frågor om jag blivit tvingad att börja jobba så tidigt (nä, jag har faktiskt en egen vilja, och är fullt kapabel att välja det som är bäst för vår familj!). Fått lite syrliga kommentarer om att det inte kan vara bra för barnet att jag börjar jobba (nähä, och vad grundar du det på?). Fått frågor om tiden verkligen går så fort att hon är ett år (för mindre än så kan man ju inte vara ledig som mamma, eller hur?!).

Det lobbas ju annars i politiska sammanhang att man ska dela lika på föräldraledigheten och att jämställdheten blir lidande om man inte gör det. Men OM man gör det, eller rentav låter pappan vara hemma länge, och tidigt, med barnen, då ska gudarna veta att man får veta att man inte är kvinna nog. För inte kan man väl vara en riktig kvinna och mamma om man lämnar sina barn i sticket med sin pappa?!

Men nu är ordningen i alla fall återställd, för nu går jag på pappaledighet i fyra månader.

pappaledighet
Gissar att jag kommer hänga en del i den här lekparken. Förmodligen grillar jag korv. För det är väl det pappor gör?

Tankar

2017: Ett år av förändring

Jag har gått och klurat ganska länge på vad jag ska ha för ledord för 2017, och hade egentligen bestämt mig för förändring ganska tidigt. Så häromdagen när jag spanade på en sån där sida med ett gytter av bokstäver och man ska ange vilka ord som är de tre första man ser, och de kommer vara tongivande för året, blev jag inte förvånad över vad jag såg. Peace, balance, change. Inte för att jag tror på att just en sådan övning har någon faktisk verkan, men det var lite komiskt att just förändring var med. Därför får 2017 helt enkelt bli ett år av förändring.

Jag har nog alltid gillat förändring. Eller snarare, aldrig varit rädd för det. Jag blir uttråkad om tillvaron är för statisk och gillar att vidga mina vyer. Men i år känner jag att jag behöver lägga lite mer fokus på att aktivt förändra en del i mitt liv. Egentligen kanske mest för att uppnå de där andra två orden – peace and balance. Sinnesro och balans i livet i mitt eget personliga fall. 2016 var ett sådant skräpår på många sätt att jag behöver vända blad och börja på nytt.

forandring 1
På det privata planet är det redan förändringar på gång. På jobbet har jag satt bollen i rullning också, för någon månad sedan. Utöver det har jag massor av andra idéer och planer som jag skulle vilja verkställa, men som just nu får stanna i mitt huvud och präntas ner på små lappar som påminnelser och målsättningar till mig själv. Tids nog kommer jag nog skriva om det så att fler än jag själv kan läsa också.

I sann Lite Längre-anda så är också små förändringar välkomna. Allt som liksom tar mig ett steg längre mot den tillvaro jag vill ha och behöver. För det behöver inte vara livsomvälvande för att få kallas förändring hos mig. Även om det såklart också kan vara kul eller rentav nödvändigt ibland. Men lite längre i taget duger också fint. Många bäckar små, så att säga!

bear with changed position
Lika viktigt är det att i vissa avseenden leda förändring, tycker jag. Att vara den förändring man själv vill se. För att åstadkomma förbättringar för sig själv, andra, eller kanske de som har det svårt i världen. Så oavsett stort eller smått, så behöver jag fokusera på att göra 2017 till ett år av förändring. För att det behövs. För att jag ser fram emot det. För att jag kan.

Tankar

Ett helt galet och svårgreppbart 2016

Alltså det här året… Jag vet knappt var jag ska börja om jag ska försöka summera. Det har liksom varit ett helt galet och svårgreppbart 2016 på så manga sätt. Det har inte varit lugna gatan någonstans. Men samtidigt har jag ändå klarat mig igenom året med huvudet upp och fötterna ner, på något konstigt vis. Kanske är det så som Facebook talade om för mig häromdagen: Vid ett givet ögonblick har du kraften att säga: så här kommer inte historien att sluta. För jag tror faktiskt det, att om man har känslan och inställningen att man själv i viss utsträckning avgör sin framtid, då är det lättare att rida ut stormar och klara av djupa dalar. Om jag ändå ska försöka mig på att sammanfatta året, så tar jag hjälp av den lista jag använt tidigare. 2015 års lista hittar du här. 2014 såg lite annorlunda ut. Jag hoppas 2017 kommer slippa innehålla den gemensamma nämnaren för de tidigare åren, men så här var i alla fall:

Mitt galna och svårgreppbara 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Oj, var ska jag börja?! Jag tar det kronologiskt helt enkelt… Vände bebis i magen från säte till huvud. Fick graviditetsklåda för andra gången. Blev tvåbarnsmamma några timmar efter att jag lekt i pulkabacken med Stor-Trollet. Fick cellgiftsbehandling med alla dess konsekvenser. Fick strålbehandling. Var sjukskriven helt eller delvis i åtta månader. Förlovade mig. Började jobba när bebis var sju månader. Redde ut ett organisatoriskt virrvarr på jobbet. Insåg hur tyst världen blir när cancerspöket flyttar in. Fick halva sköldkörteln bortopererad. Fick min andra cancerdiagnos. Räcker så kanske?

gravid

Genomdrev du någon stor förändring?
Stor och stor. Men det har varit förändring på alla möjliga plan. Kanske mest märkbart på jobbet, och i håret

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jepp!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
18 februari. När Lill-Trollet kom till världen efter 56 minuter på förlossningen. Finns ett antal andra datum jag inte heller glömmer i första taget, men nog gärna skulle vilja.

Dog någon som stod dig nära?
Nä, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Har inte varit utanför landets gränser.

Bästa köpet?
Vet faktiskt inte riktigt. Mina Run & Relax-tröjor kanske. Som jag levde i hela sommaren. Eller understället och pannbandet från Kari Traa. Kan skrota runt i det hur länge och mycket som helst.

run and relax

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, jag är ganska ofta glad tycker jag, särskilt på sistone. Min lilla familj gör mig glad varje dag. Att få skratta, busa, leka, kramas och prata med barnen gör mig glad och lycklig ända in i själen varje dag.

Något som gjort mig väldigt glad, varm i hjärtat och rörd är NI, som hänger här trots inte alltid så muntra toner. Vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig igenom det här året utan allt stöd från er som läser bloggen, följer mig på instagram och Facebook. Helt galet, otroligt och fantastiskt. TACK, TACK, TACK!

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Hälsa utan orosmoln. Skidåkning och löpning på ett mer kontinuerligt sätt. Sömn och egentid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat prioritera mig själv och min egen hälsa och återhämtning. Jag har liksom haft konstant dåligt samvete för att jag belastar andra genom att vara sjuk. Så jag har inte haft ro att vila, ställa krav och återhämta mig som jag skulle velat och behövt.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat. Bitit ihop och kämpat på.

Favoritprogram på TV?
Får nog bli julkalendern Selmas Saga faktiskt. Den var ju verkligen riktigt bra! Annars ser jag knappt på TV. Mästarnas mästare såg jag i år också, och en hel del av I huvudet på Gunde Svan.

Bästa boken du läste i år?
I år har jag ju faktiskt läst ett antal böcker. Till skillnad från de senaste 3-4 åren. Den bästa var nog faktiskt den jag läste ut igår kväll. The precious one av Marisa de los Santos. Den hade jag svårt att släppa på kvällarna.

Största musikaliska upptäckten?
Musik har kommit in i mitt liv igen, men någon ny upptäckt har jag nog inte gjort.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Har ju inte jobbat särskilt mycket, men på de 3 månader jag jobbat 50-75% så har jag åstadkommit rätt mycket. En omorganisation bl a. Vet inte om det ska ses som en framgång att ha roddat ett 100% chefsjobb trots att jag på pappret jobbat 50-75% pga sjukskrivning efter cancerbehandling. Det är nog mest bara dumt, och påtvingat. Men kanske är det ändå en framgång att jag sitter här utan att ha smällt in i väggen på kuppen…

Största framgång på det privata planet?
Att ha blivit tvåbarnsmamma. Att ha tagit mig igenom och tillbaka efter Hodgkins. Även om jag är långt ifrån där jag vill vara fysiskt. Men psykiskt är jag riktigt stark. Förutom när skräcken för återfall ibland river tag i mig.

Största misstaget?
Att inte ha samvete att vila.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Upp och ner. Känslor överallt. Djupa dalar, ljusa glittrande ögonblick.

Vad spenderade du mest pengar på?
Barnen.

Något du önskade dig och fick?
En frisk dotter.

Något du önskade dig och inte fick?
En cancerfri höst. En vit jul.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag minns faktiskt inte när jag bara tanker efter… Våndades nog inför återbesöket efter Hodgkins tre dagar senare. Fick roliga grattishälsningar från en vän som alltid finns där.


Tittar jag i bloggen så tackade jag den för mycket och firade inte bara mig själv utan även Bloggar om Hälsa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre cancer. Mer sömn. Mindre tystnad när jag behövde stöd. Mer träning. Mer pepp och mindre sjukdomshistorier från andra. 2016 går inte till historien som något genomgående bra år, även om det trots allt var bra på många sätt.

Vad fick dig att må bra?
Samma vinnande koncept som förra året: Min familj. Träning. Att vara utomhus. Promenader i skogen. God mat. Yoga. Meditation.

smoothie

Hopp

cykling

snow

reverse warrior

Vem saknade du?
Samma som förra året: De jag hade hoppats skulle finnas där när det behövdes som mest.

De bästa nya människorna du träffade?
Har haft ett väldigt osocialt år och inte träffat så mycket nya människor.

Mest stolt över?
Att jag klarat mig igenom väldigt tuffa perioder utan att tappa hoppet, och utan att bli alltför bitter.

Högsta önskan just nu?
Att få fortsätta vara frisk. För just nu är jag det. Förutom en lätt förkylning då…

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Det mesta. Jag har skakat hand med mig själv om det nu. Det går inte att kompromissa längre. 2017 kommer bli ett förändringens år, på många sätt. Men det får bli ett helt eget inlägg, som jag inte helt klurat färdigt på ännu!

Puh, vilket år! Hoppas du haft ett lite lugnare 2016, och får en härlig start på 2017! Det blir ett toppenår, vi säger så va?

Gott Nytt År!

Tankar

Den andra diagnosen

Jag har ju antytt lite här på bloggen att hälsotillståndet på pappret har varit lite si och så trots det goda beskedet i september (som även redan har följts av en tremånaderskontroll som också såg bra ut). Ni vet, operation och ärr och träningsvila och sådant. Ett halvt organ som försvunnit. Anledningen till att jag inte varit jättetydlig är för att det misstänkta har varit under utredning hela hösten. Även operationen i november var en del av utredningen. Det har liksom inte varit säkert och jag har inte velat jinxa åt något håll. Men idag kom den andra diagnosen.

För jo, det var cancer. Sköldkörtelcancer den här gången. Upptäckt av en slump på ett väldigt tidigt stadium. Som en liten lysande prick på PET/CT-röntgen i augusti. Ett bifynd på efterkontrollen efter Hodgkins. Som från början ”nog bara var en inflammation”, men som visade sig vara cancer ändå. 7mm långsamt växande tumör. Mikrocancer. Inget man dör av, var det första läkaren sa. Inget som kräver mer behandling. Inga cellgifter, ingen strålbehandling. Bara operation och uppföljning. Kontroll av hormonnivåer och årliga ultraljud av den kvarvarande halvan.

Så på något märkligt sätt rycker jag mest på axlarna. Jag har ju vetat ganska säkert sedan cellprovet på lillknölen vad det var, men helt säkert var det ju inte förrän idag när svaret från operationsanalysen kom. När den andra diagnosen kom. Kanske är det därför. För att jag ändå ställt in mig på det, och visste att konsekvenserna inte skulle bli så allvarliga oavsett. Jag var liksom inte ens nervös inför besöket. Annat var det inför Hodgkins-kontrollen, då var jag som ett asplöv i höstvinden…

Ibland frågar jag mig såklart varför. Varför en gång till. Och det finns en del tänkbara förklaringar. Men ingen kan säga säkert. Kanske är det bara så som en av läkarna sa: man är känslig för olika saker. Vissa har anlag för hjärtsjukdomar, eller depression. Vissa har lättare att drabbas av cancer, som heller inte är en sjukdom utan många olika. Ofta inte relaterade. Så jag lägger inte så mycket energi på att grubbla över just varför.

Det jag däremot funderar mycket över är min stackars kvarvarande sköldkörtelhalva och hur jag kan hjälpa den på bästa sätt. För just nu presterar den inte helt optimalt enligt proverna. Vilket gör att jag riskerar medicinering. Som jag är rätt rädd för. För om man ska tro Google kan just den bli ett rent h-vete… Svårt att ställa in dos, biverkningar och försämrad livskvalitet. Säger vissa. Fantastiskt, säger andra. Löses bäst med koständring säger ytterligare andra. Måste medicineras om inte värdena bättrar sig, säger läkaren, trots att värdena ligger på gränsen till normala och trots att jag inte har några som helst symptom på hypotyreos utan mår precis som jag brukar.

Så nu, kära läsare, ber jag om tips och råd. Jag vet ju att det är flera av er som läser här som har erfarenhet av problem med det här luriga lilla organet. Hur har det funkat för er med medicin? Vad bör man tänka på? Vad kan man göra själv med kost? Vilken kost hjälper isåfall den lilla rackaren? Andra tips? Jag googlar mig blå, men litar mer på er än på öppna forum, så hit me! Era bästa tips, tack!

Tankar

Min största utmaning

Just nu är jag ganska tankspridd. Det surrar i huvudet hela tiden. Lite som i somras när det kunde ta evigheter innan hjärnan lugnade ner sig i savasana när jag försökte yoga. Jag tror jag är typ världssämst på att vara sjukskriven. För jag får liksom för mycket tid. Hjärnan går bananas och jag bara ser allt jag borde, eller vill göra, eller känner dåligt samvete för att jag inte gör.

Jag har alltid gillat att göra saker. Ha mycket för mig. Drömma, tänka stort. Det finns en hel hög exempel på det här i bloggen också. Redan i begynnelsen skrev jag min träningsbucket-list, och den stämmer i stort sett fortfarande. Jag har också skrivit om framtidsdrömmar – saker jag vill göra. Det finns liksom alltid nya, spännande saker att göra. Mitt ”problem” är snarare att sålla. Att prioritera och välja för min egen skull.

Framförallt för att bibehålla den där balansen jag skrev om i förra veckan. När Bloggar om Hälsa den här veckan skriver om vår största utmaning och hur vi tar oss dit, så blir mitt svar faktiskt – att göra ingenting. För det är min största utmaning. Det svåraste jag vet. Litegrann tror jag att det är en åkomma man skaffar sig som småbarnsförälder, för det finns liksom alltid tusen saker som man ligger efter med…

Men för att jag behöver det, och för att kunna göra alla andra saker jag vill framöver, så ska jag försöka bli bättre på att göra ingenting. Typ gå rakt ut i skogen och sätta mig på en stubbe med en termos med något varmt som enda sällskap. Och sedan sitta där och bara andas. Låta naturen lugna och stilla. Utan alla små distraktionsmoment på hemmaplan. För min hjärnas skull:

The body benefits from movement, and the mind benefits from stillness – Sakyong Mipham

En ordentlig reboot till skogs kan man väl säga. Med avstängd telefon och påslagen närvaro.

utmaning
Vill du läsa om fler utmaningar? Kolla t ex vad Ida planerat för 2017.

Tankar

Glädje, balans, energi – min hälsofilosofi

Den här veckan skriver Bloggar om Hälsa om våra egna tankar kring hälsa. Både Camilla och Ida beskriver tankar om att orka, och att ha balans i hur man ser på saker, vilket är superviktigt även för mig.

När jag själv tänker på hälsa tycker jag egentligen inte det borde vara så svårt. Jag menar, träningen ska vara rolig, maten ska vara god, sömnen tillräcklig och stressen rimlig. Men det ÄR ju svårt att få till för väldigt många, så jag tror att mycket mer än man kanske först inser sitter i huvudet. Som kloka Annie skriver

Hälsa är vad du gör och hur du känner för det du gör

Så tror jag också att det är. Vi kan verka hur hälsosamma som helst på ytan, enligt de hälsoprestationstrender som råder med mycket träning, livspusslande, chiafrön och gröna smoothies. Men om strävan efter att vara hälsosam bara blir till stress och snudd på tvångstankar, så är det ju ändå inte hälsosamt! Jag länkar till Annie igen, för hon skriver så klockrent om hälsa (men så jobbar hon ju med det också!)

Själv har jag tre nyckelord när det gäller hälsa, som jag skapade som ett mantra inför 2015 och som också fått vara en del av namnet på min lilla blogg. 


Glädje, balans, energi.

När jag har alla dem i åtanke, och lyckas få dem på plats, då känner jag mig hälsosam. När jag gör saker av glädje, eller som ger glädje. Det handlar om att välja till det positiva. Om att också hjälpa andra att välja glädjen. Att våga låta den ta plats även när alla förväntar sig att du ska deppa ihop. 

För att glädjen ska kunna få utrymme behöver jag också balans. Ett fungerande vågspel mellan ansträngning och återhämtning. Ofta handlar det för mig om att välja bort, eller snarare att våga välja bort. För att bibehålla balansen. När det är sjukt stressigt på jobbet behöver jag än mer än annars kunna få till återhämtning och sådant jag mår bra av. När jag inte sovit på några nätter pga sjuka barn prioriteras de flesta måsten bort till förmån för friskluft, och sömn. Hårdare träning i de fallen är inte hälsosamt då. Det är hets. I allafall för mig. 

Balans handlar för mig lika mycket om att slappna av i de val man gör. Att veta att man gör det som är rätt för en själv de flesta gångerna. Att det är helt ok att äta skräp ibland, så länge man äter sådant man själv mår bra av den mesta tiden. Att inte stressa upp sig över de gångerna det inte blir som man tänkt, utan vara trygg i vetskapen om att den grund man bygger till vardags är det som skapar hela balansen. Lite som mitt tänk kring träningen som en investering.

Energi är nästan det svåraste för mig att få till, i alla fall i den vardag jag lever i just nu, med sjukdom och småbarn och ett stressigt jobb i princip utan raster. Därför behöver jag tänka till extra mycket för att ge mig själv energi. För att inte bli helt dränerad på energi. För att få i mig mat som ger mig tillräckligt mycket energi. 

Men genom att ha de där tre ledorden i bakhuvudet så skapar jag det som är hälsa för mig. För jag tror också att hälsa är väldigt personligt. Det som är hälsa för mig är inte nödvändigtvis hälsa för dig.

Så länge man gör saker som för en själv skapar glädje, bibehåller balans, och ger energi, så tror jag att man faktiskt kommit ganska långt för att göra det som är bäst för sin egen hälsa!

Vad är hälsa för dig?

Tankar

Jag är…

Jag är vintermänniska.
Jag är längst i min lilla familj. 182cm i strumplästen.
Jag är tokigt förtjust i ost.
Jag är mamma till två härliga små trollungar.
Jag är dansare i själ och hjärta.
Jag är chokladfantast.
Jag är kvinna.
Jag är löpare.
Jag är introvert men därför inte asocial (vilket många tror det innebär).
Jag är pysslig.
Jag är yogini.
Jag är så envis att det inte alltid är bra för mig själv.
Jag är beroende av mitt morgonkaffe.
Jag är ett monster om jag inte får tillräckligt med mat.
Jag är en analytisk generalist.
Jag är längdskidåkare med långloppspotential.
Jag är en lyssnare av rang.
Jag är en drömmare och tänkare.
Jag är blödig.
Jag är en genomförare.
Jag är bloggare.
Jag är språkgeni och kan lätt lägga mig till med dialekter så till den grad att jag passerar som inföding.
Jag är siffermänniska, såpass att jag brukar säga att jag är lite autistisk.
Jag är köksimprovisatör.
Jag är wannabe-vegetarian.
Jag är ett skogsrå men är rädd för vildsvin.
Jag är fjällfrälst och skärgårdsdrömsk.
Jag är svältfödd på tältnätter.
Jag är bilpendlare med dåligt miljösamvete.
Jag är lösningsorienterad.
Jag är lättlärd.
Jag är inflyttad östgöte.
Jag är Norge-frälst.
Jag är förlovad.
Jag är mentalt stark.
Jag är husägare.
Jag är allt oftare i nuet.
Jag är tacksam för varje dag jag vaknar och fortfarande lever.
Jag är en känslomänniska som börjar lära mig att lita på min magkänsla.
Jag är jag.
Jag är ingen taktiker eller rävspelare.
Jag är kreativ om jag bara ger mig själv chansen.
Jag är bredaxlad och storfotad.
Jag är glasögonorm.
Jag är förtjust i högklackat men för bekväm för att tillämpa det till vardags.
Jag är musikälskare med talang för att lära mig låttexter.
Jag är En Svensk Klassiker.
Jag är förtjust i att meditera.
Jag är en skrivande människa och skulle gärna livnära mig på ord.
Jag är frusen.
Jag är brunögd och brunhårig, men efter två barn snudd på svarthårig.
Jag är optimist tills motsatsen är bevisad.

Tack Nina för inspirationen!

Tankar

Mys i novembermörkret

Så här i början av en av årets mörkaste månader är det många som är låga, trötta och till och med deprimerade. November är en sådan där mittemellanmånad som liksom inte har något självklart upplyftande i sig. Själv har jag nog aldrig påverkats särskilt mycket av mörkret, i alla fall inte så att jag tänkt på det på som att jag lider av mörker och rusk. Även om de senaste höstarna ju varit jobbiga av och till av andra skäl

När vi i Bloggar om Hälsa den här veckan tipsar om hur vi hanterar mörkret så fick jag därför fundera till lite för att komma på något vettigt, eftersom jag liksom bara hanterar det utan att fundera så särskilt mycket på det. Såklart blir även jag lite låg om solen inte visar sig på flera veckor och det känns som det aldrig blir ljust, men lider av det kan jag inte påstå att jag gör.

Omställningen till vintertid kan ju också ställa till det, men för mig som är morgonmänniska i kvadrat är det här med vintertid riktigt bra, eftersom det blir ljusare igen på morgnarna ett tag. Som småbarnsförälder, däremot, anser jag att det är ett riktigt otyg, eftersom våra morgonpigga barn blir ännu mer morgonpiggare i några dagar. Så allt har ju fler än en sida, beroende på i vilken situation man är i.

Något jag däremot stör mig på, och faktiskt kan bli riktigt rabiat och trotsig över, inte bara när det gäller hösten och mörkret, är när det ständigt gnälls om saker det inte går att påverka. Som mörkret. Det slutar liksom inte vara mörkt för att man går omkring och stör sig på att det är mörkt… Lite som ett citat från Dalai Lama som jag ofta brukar tänka på när saker känns jobbigt:

If a problem is fixable, if a situation is such that you can do something about it, then there is no need to worry. if it’s not fixable, then there is no help in worrying. There is no benefit in worrying whatsoever.

Det är liksom inte värt att lägga energi på saker man ändå inte kan påverka. Lider man av riktiga problem av mörkret och faktiskt blir deprimerad eller sjuk på annat sätt av höst och mörker, då är det ju såklart en helt annan sak, för då behöver man ju faktiskt göra något åt det och få så mycket hjälp det går. Men för oss andra, så handlar det ju mer om att göra det bästa av situationen. Så här gör jag för att faktiskt inte lida av mörkret och rusket:

Se det positiva och mysiga med mörkret

Ja, det kanske är jobbigt att det är mörkt. Det kanske är läskigt att springa på kvällstid i mörkret för att man är rädd för vildsvin. Man är tröttare och man kan kanske inte sitta ute länge på kvällarna. Men det blir inte bättre för att man fokuserar på hur mörkt och trist och tråkigt det är. Kanske finns det bra grejer också?! Som att det blir mysigt att tända ljus och dricka varm choklad. Krypa upp i soffan med en filt och en gosig tröja. Se på film eller läsa en bok. Så här års har man ju liksom hur mycket ursäkter som helst att sänka tempot, mysa och ta det lugnare. Eller helt enkelt tänka att det är ju tur att det i alla fall bara finns en november varje år, om man nu ogillar den.

Mysljus

Klä dig rätt

Jag förknippar november ganska mycket med regn och rusk och slask och blåst. Men det är stor skillnad på hur man upplever det om man har på sig rätt kläder. Häromdagen när jag skulle lunchpromenera och insåg att det spöregnade var jag inte alls sugen. Med klackar och en alldeles för tunn jacka och för fåfäng att ha mössa när jag fixat håret kände jag lång väg hur jag skulle frysa resten av dagen om jag gick ut. Så jag jobbade på lunchen istället.

Men dagen efter när det regnade snöslask på tvärs var det ändå supermysigt att komma ut på en lång promenad, eftersom jag var hemma och kunde sätta på mig både mössa, mysiga tjockjackan, rejäla vantar och vattentäta skor. Faktiskt bara skönt att komma ut, få röra p mig och få luft. Utan att frysa alls.

#Utonjutnovember

Det allra bästa sättet att hantera mörkret och rusket är nog ändå att ta sig ut och få frisk luft och röra på sig. Det ökar välbefinnandet, syresätter hjärnan så vi blir piggare och gladare. Varför inte hänga på Annies utmaning #utonjutnovember? Sätta som mål att komma ut varje dag och röra på sig och få energi av det?

Malin tipsar också om hur man kan hålla igång träningen i mörkret, och Erika tipsar om bl a D-vitamin och avslappning.

I övrigt har Ida riktigt roliga tips för hur man kan hantera mörkret, och jag håller med om de flesta av dem! Vem överlever utan morgonkaffe, liksom? Helena passar också på att sova extra under den mörka säsongen, vilket jag också brukar försöka med. När det inte är småtroll som kommer på att de vill leka varannan timme natten igenom förstås… Men då är ju ändå det där kaffet väldigt bra att ha!