Övrigt

Varför fick det gå så här långt?

Som hos de flesta andra (antar jag) så svämmar mina flöden på sociala medier över av katastrofbilder, folk som berättar hur de gråter sig igenom dagarna och en masskoma-liknande vilja att plötsligt vilja göra ALLT för flyktingarna som strömmar in i Europa. 

Missförstå mig nu rätt (jag har också fällt tårar bara av att tänka tanken att det kunde varit mitt barn som flutit i land på en strand, om jag levt i en annan del av världen), men hur kunde det få gå så här långt innan massreaktionerna kom?

Den arabiska våren började i slutet av 2010. Kriget i Syrien i mars 2011. Det är 4,5 år sedan. FYRA OCH ETT HALVT ÅR! Ett gäng andra krig och katastrofer däremellan och efter. Varför kommer de starka reaktionerna just nu? Varför har inte politikerna engagerat sig tillräckligt för att stoppa krigen tidigare? Varför måste det bli riktig misär som kryper inpå våra egna förstukvistar innan reaktionerna kommer? Varför är alla plötsligt så goda och uppoffrande nu? Är vi verkligen så lättpåverkade och styrda av media? Jag tycker det på ett sätt är lite skrämmande. Även om det naturligtvis är bra att världen vaknat, något annat säger jag inte. Självklart ska vi göra allt vi kan, på det bästa sätt vi kan!

Men för mig uppstår så många frågor. 2014 dog över 2500 människor på Medelhavet, på desperat väg från lidande till ett bättre liv. 2013 var det minst 707. I allafall enligt vad som rapporterades i media då. Tyvärr var säkert en del av dem små oskyldiga barn, likt Alan, vars död nu utnyttjats av media. Tänk om världen reagerat istället. Tänk om insatser för att på allvar stoppa krigen hade satts in i tid. Då kanske många människors liv hade kunnat räddas. Då kanske de rent av skulle ha sluppit den uppslitande flykt de nu tvingas till för att överleva. För vem vill egentligen lämna allt man en gång hade om man inte absolut måste för att undkomma död, misshandel, våldtäkter och andra hemskheter? Om vi reagerat tidigare, då kanske Alan hade fått överleva… Och många andra barn och vuxna med honom. 

Är människor på den trygga sidan av världen verkligen så avtrubbade att det krävs bilder på döda barn för att man ska reagera? Eller har man tidigare känt att det inte riktigt berör oss, så länge katastrofen hållit sig utanför Europas gränser och påverkat oss mindre påtagligt? Eller har mediebevakningens inriktning verkligen så stor påverkan på politiker och vanliga människor att vi inte vaknar förrän det av (sociala) media skapas någon slags masspsykos?

Jag minns julen 2012, när jag endast gav bort vaccin, vätskeersättning, vattenrening och annat. Via Läkare Utan Gränser och Unicef. Och endast önskade mig detsamma om någon eventuellt frågade vad jag ville ha. Då ansågs det ”pretto”, ”usch så duktigt men fy, vad tråkigt”. Nu, när ”alla” ger, så är det accepterat och något alla förväntas göra för att inte verka hjärtlösa…

Återigen, så tycker jag verkligen att det är jättebra att det händer saker. Att vi börjat öppna upp våra hjärtan och plånböcker. Att politikerna nu kanske försöker nå mer långsiktiga, verkningsfulla och hållbara lösningar. Det jag förundras över, och skräms ordentligt av, är hur kortsiktiga vi oftast verkar vara. Hur katastroffokuserade och lättpåverkade av sensations- och skräckhistorier i media. Hur stark viljan att följa med strömmen och visa sig duktig verkar vara. Hur stora behoven av att framstå som den goda människan som hjälper är. Hur skrämmande reaktiva vi är. 

Så vad jag nog egentligen vill säga är: Öppna ditt hjärta, din famn och din plånbok. Så mycket du vill. När du vill.

Skänk pengar till etablerade organisationer på plats som vet vad de ska göra och hur det behöver samordnas och vad som är mest akut. Förmodligen mer rent vatten och läkemedel och vård än skor.

Skänk saker till de som kommit hit helt tomhänta och måste starta om från början med hemska upplevelser i bagaget.

Skänk av din tid om du kan, där du kan. 

Tänk över var du lägger din röst nästa gång det är val. 

Men framförallt: Sluta inte ge och engagera dig bara för att den värsta mediestormen lagt sig (när den gör det). För behoven upphör inte då. De kommer fortsätta. Om inte just där de finns nu, så någon annanstans. Tyvärr är det så. Och tyvärr är det många som är i desperat behov av hjälp, men som inte får medieutrymme nog att få det i mängder. Tänk kontinuitet. Tänk att du alltid kan göra något, inte bara när du gör det för att följa med strömmen. Var en världsmedmänniska på lite längre sikt.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply