Browsing Tag

Mental träning

Tankar

Perspektiv och tacksamhet

Alltså… Jag har ju skrivit tidigare om hur bloggandet och stöttningen där var ett stort stöd förra våren. Men jag hade nog ändå inte kunnat drömma om vilken effekt mitt förra inlägg hade. Vilken spridning det fick och hur många virtuella kramar, pepp och kommentarer som kommit på olika håll. Från hela mitt hjärta: TACK!

Jag tänkte fortsätta lite på temat jämföra med förra våren. För den släggan som kom i onsdags, den tog förvisso rätt hårt. Men den tog mig ändå inte i närheten av så långt ner som jag var förra våren. Och det påminner mig om hur långt ner jag var då, när jag knappt ens orkade gå de dryga hundra metrarna till lekparken, men ändå bet ihop så gott det gick eftersom det liksom inte finns på kartan att lämna två små barn på kartan. Jag är evigt tacksam för att jag ändå prioriterat mig själv så pass mycket, och satt in så pass på tränings- och hälsokontot, att en sådan här tvärnit inte sänker mig helt.

Yogan – alltid min räddare i nöden.

Det ger också ett perspektiv på saker som är nyttigt att påminna sig om ibland. Det kunde varit värre, liksom. Det HAR varit mycket värre. This too shall pass! Och om jag bara kommer ihåg att påminna mig om det faktiskt är jag som beskrivs i det Maria skrev:

Småbarnsmamma som också nyligen genomgått cancerbehandling OCH jobbar halvtid fast uppgifter som är på heltid, klart du är trött.

Jag har en tendens att glömma det. Men om jag påminner mig, och faktiskt tar hand om mig på det sätt jag behöver, så kommer det gå bra.

Jag läste på instagram i förmiddags hos en av mina favoriter:

Det är liksom anledningen till att jag ÄR en bra mamma, att jag varje dag avsätter tid för mig själv. Det är inte ens möjligt att ifrågasätta, det är en rättighet, och a l l a mammor borde göra det, på sitt sätt.

Problemet är väl bara att just det är ett oöverstigligt berg för mig! Hur gör man egentligen för att tycka att det liksom inte är förhandlingsbart att prioritera sig själv?! Egentligen vet jag ju, och fick många kloka kommentarer på det förra inlägget, som påminde mig.


Dessutom har jag lyssnat på en helt underbar pod de senaste veckorna, Health for wealth, där det finns en hel del bra att ta till sig i sådana här sammanhang också. Ett avsnitt handlade t ex om hjärnan, och bl a om att hjärnan faktiskt inte klarar av att ta hur många beslut som helst på en dag.

Därför bör man göra så mycket som möjligt på rutin, för att ha tankekraft kvar till de verkligt viktiga besluten och tankarna. Det är alltså därför man bör ägna sig åt saker som veckomenyer. Och därför som upptagna personer som Obama och Merkel oftast har samma saker på sig. För att slippa tänka och fundera i onödan på sådant man kan prioritera bort att tänka på. Ganska tänkvärt…

Flödande solhälsningar – mumma för återhämtning och fokus

Hur som helst, så känns det ändå som att jag har de verktyg jag behöver. Jag mår (jämförelsevis) ok. Jag måste bara komma ihåg att använda verktygen när de behövs. Och gärna innan dess, och innan dess…

Jag är i alla fall ofantligt tacksam för att jag verkar ha klarat mig med en ordentlig tankeställare den här gången också. Hoppas jag.

Tankar

Sex saker jag gör som är bra för min hälsa

Efter inlägget för två veckor sedan på temat ”nja, det är väl kanske inte så hälsosamt alltid”, så blir den här veckans inlägg om vad vi gör och inte gör för hälsan lite mer positivt. För min egen del så finns det en hel del saker jag gör som är riktigt bra för min hälsa. Och bara att uppmärksamma dem gör ju att man klappar sig själv på axeln lite, vilket i sig är bra för hälsan det också! Så idag bjuder jag på sex av de saker jag gör som är bra för min hälsa (även om det säkert finns fler bra saker jag gör).

Jag vet (oftast) vad jag äter

Det här handlar ingenting om vad jag äter eller vilka mängder, eller om dieter. Utan det handlar om att försöka äta råvaror, eller laga maten själv baserat på råvaror. För att inte få i sig så jättestora mängder kemikalier och annat konstigt som man inte har en aning om vad det är. En potatis är en potatis, liksom! Även om jag veeet att just potatis ofta är väldigt besprutad…

Ofta blir det dessutom (i mitt tycke) godare om man lagar saker själv jämfört med färdigvarianten. Utan att nödvändigtvis ta längre tid eller vara krångligare. Sås är ett typexempel på det!

Jag motionerar (i stort sett) varje dag

Det här är nog nästan det som allra mest är bra för min hälsa. Genom att minimera stillasittandet lever vi längre, det finns det forskning på! Rörelse är bra för att hålla stressnivåer nere, hålla blodtrycket i schack och blodfetter på en bra nivå. Det främjar kreativitet och håller hjärnan mer alert.

Motion och rörelse fungerar dessutom rätt bra som komplement till utebliven träning i en stundtals kaotisk småbarnsvardag.

bra foer min haelsa 1

Jag prioriterar min sömn

Eftersom jag inte riktigt kan styra själv hur mycket jag kan sova, så gör jag vad jag kan för att maximera den sömn jag får. På sistone har det varit lite skralt med sovandet och det får tyvärr konsekvenser både på humör och mentalt mående för mig. Jag blir dessutom ganska korkad när jag sover för lite…

Så i sovrummet är det mobilfri zon. Lampan släcks såpass tidigt att det finns en rimlig chans till 7-8 timmars sömn om det inte blir för mycket stök. Jag läser böcker när jag lägger mig för att varva ner ytterligare (även om de ibland är svåra att slita sig ifrån). Inget koffein efter kl 15 är också en nödvändighet för att jag ska kunna sova gott. Återhämtning och sömn är en av de saker jag gör som är bra för min hälsa som är superviktig. Jag hörde t o m i en podd häromdagen att nio timmar i sängen per dygn håller de flesta vardagskrämpor borta!

Jag spenderar mycket tid utomhus

Jag har tidigare skrivit både här på bloggen och på Bloggar om Hälsa om hur vår hälsa faktiskt blir bättre av att vara utomhus. Det känns lite som att jag inte kan nog propagera för hur välgörande det är för mig. Särskilt om det är till skogs (eller egentligen allra helst skog och fjäll)! Men mer om det i ett senare inlägg.

bra foer min haelsa 2

Jag är min egen mentala coach

När jag ofta fick frågan ”Men hur orkar du?!” under 2015-2016 då jag var gravid och hade cancer och dubbla jobb, och senare var med spädis och gick på cellgifter, så är faktiskt det helt ärliga svaret att jag är min egen mentala coach.

Jag förberedde mig själv så gott det gick och använde mig av mentala mantran och strategier för att uthärda när det var som värst. Men sånt funkar även i den vanliga vardagen. När man t ex är frestad att gnälla om vädret och sura ner sig för saker som man antingen inte kan påverka, eller inte vinner något på att lägga energi på.

Vill man utmana sig själv kan man försöka med att bara tänka positiva tankar en hel dag. Återkom gärna med hur länge ni klarade! Jag klarar mig ofta inte särskilt länge… Då har jag ändå tränat mig själv rätt länge, och tycker inte att jag är en särskilt gnällig person.

Jag är tacksam för ganska mycket

Vissa menar att tacksamhet är bästa botemedlet mot depression. Till viss del kan det säkert ligga något i det. Men depression är trots allt en sjukdom, så jag har svårt att tro att det är så enkelt att det enbart handlar om att börja bli tacksam…

Däremot är tacksamhet väldigt bra för välbefinnandet och känslan av att vara lycklig. Jag mediterar ibland över saker jag är tacksam för och sitter alltid med ett leende på läpparna när jag är klar. Eller så skriver jag lite i min positivitetsbok, även om det inte är så ofta just nu. Men testa att börja eller avsluta dagen med att fundera på tio saker du är tacksam över i ditt liv, och se om du mår bättre av det!

bra foer min haelsa 3
Det var sex av de saker jag gör som är bra för min hälsa. Nu är jag såklart väldigt nyfiken på vad ni gör för bra grejer för hälsan?

Tankar

En annan twist på Silk

Imorse snubblade jag över en instagram-post som fångade mig. Det är inte så ofta jag kollar instagram så dags, men det Madde skrev var så klockrent. Precis som det jag skrev häromdagen om Silks ringteori, men skrivet på ett lite vackrare och mer allmängiltigt sätt på något vis. Så här skrev Madde (som ju har en särskild plats i mitt hjärta efter att hon hjälpte mig med energibalansen).

I samspelet med andra människor gäller en universal regel, du bör alltid ge mer än du tar. Om vi alla efterlever den regeln skapar vi tillsammans en atmosfär av kärlek, respekt och medmänsklighet.

Ta dock i beaktande att en del människor kommer behöva ta allt de kan från dig i en given situation för att själva överleva och återuppbyggas, andra kommer å sin sida bara att ge, för de har ett sånt överskott där de befinner sig precis just nu. Nästa gång kan det vara deras tur att ta men energi, kraft och livsglädje tar inte slut utan den flödar mellan oss alla och ibland har vi mer, ibland mindre.

Vila i den tanken nästa gång du är den som behöver ta, i framtiden kommer du vara i position att ge och ekvationen kommer jämna ut sig. Det är okej att vara svag, pendeln vänder snart.

Så himla klokt och klockrent på något vis. Kortfattat, lättförståeligt och fint.

Trevlig helg på er!

Tankar

När någon får cancer – Silks ringteori

Cancer… Bara ordet gör många helt skräckslagna. Tanken på cancer är så laddat att man kanske inte tänker klart eller agerar rationellt när man hör om det.  Tillvaron raseras kanske för den som drabbas och dödsångesten riskerar att komma smygande. Omgivningen vill väl och vill så gärna hjälpa till men är rädda för att göra fel. Och ofta blir det kanske inte helt som man tänkt sig när man som en del av omgivningen försöker hjälpa till. Därför tänkte jag idag ge er en väldigt finurlig teori att ha i åtanke när ni vill stötta någon ni känner som fått cancer – Silks ringteori. Den funkar för övrigt alldeles utmärkt även i andra krissituationer.

Idag är det på dagen ett år sedan jag fick mina första cellgifter mot Hodgkins lymfom. Jag kan fortfarande känna exakt hur det kändes att få ådrorna fullpumpade med stark cytostatika, och det är ingen trevlig känsla! Som att man fräts upp inifrån är väl ett sätt att beskriva det… Faktum är att det isar i ådrorna och känns som jag får fantomcellgifter bara vid tanken på det. Att inte veta hur man ska bemöta någon som utsätts för detta är helt förståeligt, för det är lätt att bli handfallen. Vad ska man säga liksom?

Det viktiga är nog egentligen framförallt att man säger något. Att man fortsätter höra av sig. Visar att man finns. För när cancern kommer på besök, då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur man kan göra för att vara ett stöd för någon, och det är alltså det här inlägget. Har alltså bara tagit sju månader att värka fram…

Precis som då, så ser jag många likheter när det gäller reaktioner och råd om stöd mellan hur jag själv reagerat och hur de som drabbats av utmattning reagerat. Mari skrev en bra artikel för inte så länge sedan om hur man kan bemöta någon som drabbats av utmattningsdepression. Jag skulle därför säga att råden hon ger gäller även vid andra trauman, som cancer. I alla fall om den drabbade är som mig.

Den som får cancer kommer inte vara den som tar initiativ till social samvaro på en tid, det är nog ganska säkert. Men behovet att känna att någon fortfarande minns att man existerar, det finns kvar ändå. Och det värmer oerhört när någon påminner en om det. Så egentligen kan det nog inte bli så himla fel, bara man hör av sig. Om man vill finnas där och stötta. Men samtidigt finns det en del saker som kanske inte är de bästa att försöka stötta med. Som kanske riskerar att göra ont värre och som därmed är bra att undvika.

Vanliga, men ohjälpsamma kommentarer

Kommentarerna här nedan har jag fått höra både från närstående och mer avlägsna bekanta. Kommentarer i fet stil och mina tankar och reaktioner i kursivt.

Du ska veta att du inte är ensam om att drabbas.

Tack, nu känns det genast bättre när jag vet att Olle och Britta också har det jobbigt. Jag ska väl hålla käft och inte klaga så förbannat.

Jasså, jag som trodde du var hälsosam?! För jag har hört att cancer får bara de som äter socker och inte tränar.

Mer grubblande kring varför just jag fått denna skit. Dåligt samvete för allt jag stoppar i min mun (när jag redan tappat matlusten pga illamående av cellgifter och monsterblåsor i munnen) och all utebliven träning (som jag inte orkar av psykiska och fysiska skäl). 

Jag mår så himla dåligt och är så ledsen av att du fått cancer.

Jag är ledsen att jag förstört även ditt liv genom att bli sjuk. Jag lovar att jag skulle undvikit det om jag kunnat.

Jag har en släkting/vän/kollega som också fick cancer, och då…

Tack, men inga upplevelser är lika, och cancer är inte en sjukdom som alla reagerar lika på. 

Du vet väl att du inte får xxxx nu?

Jag är redan livrädd för att allt jag gör ska riskera att göra saken värre. Och jag hoppas att de läkare som är expert på just min sjukdom har vett att tala om för mig vad jag får och inte får. 

Så vad ska man göra då?

Kommentarerna ovan är ju på sätt och vis helt förklarliga, och lätta att ta till. Men poängen är att de sägs till fel person, om de sägs till den drabbade. Alla har rätt att säga, tycka och tänka vad de vill, men inte till den drabbade. I allafall inte om avsikten är att stötta och hjälpa. Det är det som är grundtanken med Silks ringteori.

Silks ringteori – så funkar det

När någon man känner drabbas av cancer är det allra viktigaste att man fortsätter att höra av sig. Så mycket mer krävs egentligen inte. Ord kan lätt uppfattas fel. Det räcker med att visa att du finns, det är det Susan Silk vill visa med sin teori.

silks ringteori

Tänk dig den drabbade som den som befinner sig i cirkelns mitt, eller i stormens öga, som jag själv kände det. Närmast sörjande befinner sig i cirkeln utanför. Mer ytligt bekanta i cirklar längre ut. Sedan är hela syftet med detta tankesätt att man endast ska stötta och peppa inåt i cirklarna, oavsett var man befinner sig. Beklaga sig får man göra utåt i cirklarna. Det betyder alltså att alla de vanliga kommentarerna man ofta får är helt ok, så länge man inte säger dem till den drabbade. Utan dem får man spara till någon av sina egna närstående, eller någon som befinner sig i cirklar längre ut än en själv. STÖD och PEPP  inåt – SKIT utåt helt enkelt. Det innebär att den som är drabbad (och alltså inte har någon innanför sig i cirkeltänket) har rätt att beklaga sig åt vem som helst, när som helst.

Med det sagt så betyder ju inte detta att den som är drabbad har ensamrätt på att beklaga sig eller söka stöd när det gäller precis allt. Eller att man slutar vara medmänniska för att man drabbas av cancer. För de som vid ett givet tillfälle befinner sig i en yttre cirkel är ju vid något annat tillfälle själv drabbade – av något annat – och befinner sig i då i mitten av ett annat cirkelsystem med samma rättigheter att få stöd och vara så liten och rädd man behöver – fast i en annan situation. Låter det krångligt? Inte alls, om man bara tänker på mantrat STÖD in – SKIT ut!

Men vad ÄR stöd då?

Att börja med att lyssna är oftast det bästa. Klämkäcka lösningar, råd och tips i all ära, men i just en situation med cancer, så har de oftast ingen verkan. En kram, stora lyssnande öron och en trygg försäkran om att allt kommer att ordna sig eller gå över, det räcker så otroligt långt. För alla är vi olika och behöver olika typer av stöd, både beroende på livssituation, sjukdomsbild och hur man själv mentalt hanterar sin situation.

För att ta ett exempel från min verklighet för ett år sedan: Vid en av mina cellgiftsbehandlingar (varje injektion tog fyra timmar) kunde inte mannen vara med som stöd, eftersom vi hade ett åtta veckors spädbarn och en treåring hemma också. Då kom hon som alltid finns där förbi och höll mig sällskap. Innan hon kom skickade hon ett meddelande där det stod ”nu vet du att det är du som bestämmer vad vi pratar om. Jag tar med mat och finns där vid din sida”.

Silks ringteori i praktiken

Men man kan väl inte gå omkring och agera utifrån nån teori, kanske ni tänker. Nä, vi är ju bara människor, och av egen erfarenhet vet jag att det här tillvägagångssättet kan vara rätt svårt att praktisera i verkligheten, om man inte tänker sig för. Och jag säger verkligen inte att man ska agera enbart utifrån en teori när man umgås med andra människor eller försöker vara medmänniska.

Däremot kan den vara bra att ha i bakhuvudet. För att kanske bita sig i tungan ibland när någon man känner har drabbats av ett trauma. För att kanske stanna vid att säga att man finns där. Att den drabbade bestämmer om och när man pratar om saker. Jag kan nog inte poängtera det nog mycket: det viktigaste är ändå att man otvivelaktigt finns där. Utan att ge välvilliga råd och tips. Utan att berätta hur dåligt man själv mår av situationen. Förutom för andra man själv har i sin egen närhet.

Med det sagt, så vill jag återigen tacka alla er som hänger här! För som jag skrivit tidigare, så har det varit ett helt fantastiskt stöd. Peppande kommentarer eller ibland bara välbehövliga virtuella kramar. På något sätt verkar det lättare att vara en stödjande medmänniska via nätet. Kanske för att man hinner tänka innan man yttrar sig? Hur som helst: TACK, tack, tack!

Tankar

Om att få med sig huvudet för att nå längre

I det mesta vi gör så behöver vi ha huvudet med oss. Både bildligt och bokstavligt. När det gäller fysiska prestationer och uthållighetsrelaterade uppgifter blir det ganska tydligt. Försök springa ett maraton samtidigt som du intalar dig själv att du suger och att det aldrig kommer att gå. Jag är ganska säker på att du kommer bryta innan du ens nått halvvägs, oavsett fysisk form. Vill du klara dig igenom de riktigt tuffa utmaningar så är det därför superviktigt att få med sig huvudet på resan.

Med träning går det faktiskt att styra hjärnan en hel del och genom att medvetet prata positivt och uppmuntrande med sig själv, så kan man nå riktigt långt! Det kan låta klyschigt, men jag gillar mentala mantran, eller affirmationer. Med hjälp av dem kan man aktivt påminna sig själv om det man behöver påminnas om, när det börjar kännas tufft (men även innan såklart!). Man fokuserar på att få med sig huvudet på resan helt enkelt!

Ett av mina favoritmantran gör sig bäst på originalspråk:

Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg

ein kjem ikkje til fjells

Fröysa fjellservice på tur. Första gången jag såg mitt favoritmantra. På en träskylt mitt ute på fjället, 2001.

För det är ju faktiskt så. Man kommer liksom inte upp på fjälltopparna och får njuta av utsikten om man inte anstränger sig ordentligt först. Men vetskapen om att belöningen kommer när man kämpar hårt gör det lite lättare att inte ge upp när det är tufft.

Det är verkligen fascinerande hur man kan träna upp och styra sin egen hjärna för att få med sig huvudet dit man vill. Och därmed styra sina prestationer och sitt välmående. Jag har skrivit lite mer om det hos Bloggar om Hälsa, och där får ni tips om fler mentala mantran för att orka mer, och varför jag tycker de funkar när man vill eller behöver prestera. In och läs där, vettja!

Träning

Den där mörkerträningsrädslan

Jag pratade med en vän om den förra helgen. Mari skrev om den tidigare i veckan. Jag skrev själv om den i höstas. Och igår kväll upplevde jag den själv igen. Den där mörkerträningsrädslan. Den som i vissa fall faktiskt är befogad. Men som i andra fall egentligen mest är ett resultat av hjärnspöken, som i sin tur är ett resultat av otäcka händelser och (ve och fasa) till och med mord.

Gårdagskvällens upplevelse var nog mest ett hjärnspöke, väljer jag att tro. För man kan ju faktiskt inte gå omkring och misstro hela världen. Eller vad säger ni om följande:

Jag kom till golfbanan där konstsnöspåret finns vid 19.40-tiden. Två andra bilar på parkeringsplatsen, och på första varvet mötte jag mycket riktigt två andra åkare. Elljuset ger bra ljus, men mörkret utanför är kompakt.

På andra varvet är jag ensam. Känner mig väldigt ensam också. Och när jag närmar mig start/mål-området ser jag en flackande pannlampa i mörkret. Två hundar syns i lampans sken men personen står still och rör bara på huvudet. Jag saktar in och avvaktar lite när jag är klar. Personen står kvar. Jag tar av mig skidorna och börjar gå upp för startbacken, som just igår var stängd för snöpåfyllning. Hen börjar också gå, i samma takt och åt samma håll som jag. Fortfarande i mörkret.

Jag stannar och låtsas fixa lite med skidorna. Hen stannar också, och jag ser att personen tittar åt mitt håll eftersom pannlampan avslöjar det. Nu börjar tankarna snurra en del och pulsen stiger. Jag går med bestämda steg. Hen börjar också gå igen. Då tar jag fram telefonen och ringer sambon. För att skrämma bort mina hjärnspöken och för att för säkerhets skull låta personen veta att jag har telefonen på mig. Men sambon svarar inte…

Jag går fortare och ser pannlampan i mörkret röra sig i samma takt. Parkeringen närmar sig och personen med hundarna försvinner bakom en bod. En bil förutom min på parkeringen. Jag bestämmer mig för att bara lägga in skidorna utan att packa ihop dem och åka därifrån direkt. Sambon ringer strax innan jag är framme vid bilen, men jag säger att det nog löser sig. Lägger in skidorna utan fodral, och åker hem. Inget hände.

moerkertraningsraedslan

Skulle ens något ha hänt?? Förmodligen inte. Jag väljer att tro att det bara var någon som behövde rasta hunden och var nyfiken på vilka dårar som åker skidor en fredagkväll på bästa TV-soffa-tiden.

Men vad gör man åt den där mörkerträningsrädslan då?

Som Mari skrev tidigare i veckan, så tycker jag absolut inte att man ska falla offer för den där rädslan. Om den inte är befogad såklart. Men det finns några saker man kan göra, som både minskar rädslan, och ökar din egen säkerhet om något skulle hända.

Tala om vart du ska och hur länge. Kanske självklart, men ändå. Dessutom kan det ju hända andra saker än överfall. På vårt spår finns enganska svår nerförskurva. Om man ramlar och skadar sig (har hänt mig!) så är det ju bra om man slipper ligga och frysa hela natten…

Ta med dig telefonen. Om jag är ute i mörkret eller skogen ensam har jag alltid med telefonen på träning. För säkerhets skull.

Prata vett med dig själv. Hur rimligt är det att en eventuell förövare skulle leta offer just där du är? Eller att ett vildsvin skulle dyka upp?

Skippa hörlurarna. I mörkret och i naturen behöver man ha lite pejl på omgivningen. Oavsett hur trevligt det är med poddar och musik.

Hur känner du för mörkerträning? Lider du av den där mörkerträningsrädslan och har du några tips för att komma runt den?

Tankar

Vänliga veckan

Den här veckan är det vänliga veckan. Den infaller i februari varje år, i samma vecka som den betydligt mer kommersialiserade Alla Hjärtans dag. Vänliga veckan har funnits i drygt 70 år och startades av Läkarmissionen som ett initiativ för att uppmärksamma och öka vänlighet i trafiken.

Numera betonar man vänlighet generellt och för mig känns Vänliga veckan betydligt mer tilltalande än Alla hjärtans dag, eftersom det fokuserar på känslan, inställningen och omtanken mer än att försöka kränga mest möjliga saker och tro att lycka hänger på presenter.

Så varför inte göra några extra snälla saker en här veckan (så att de förhoppningsvis kan bli till goda vanor som kan få leva kvar även andra veckor). Världen och du själv kan aldrig få för mycket vänlighet, och det bästa av allt är ju att det smittar också. Ringar på vattnet!

vaenliga veckan 1
Ge något till någon som verkligen behöver det

Kanske känner du att du har en slant över och vill skänka den till någon välgörenhetsorganisation. Eller så kanske du rensat garderoben och har en massa fullt användbara kläder till övers som någon kan få stor glädje av. Antingen någon du känner eller någon som får dem via någon insamling. Eller så ger du en stor kram till någon i din omgivning som verkar behöva det extra mycket!

Var lite extra snäll mot dig själv

Glöm inte bort att vara vänlig mot dig själv. Glömde du matlådan hemma och kom försent till tandläkaren? Äsch, vad gör det om hundra år… Du kom ju i alla fall ihåg ATT du skulle till tandis, och mat går ju att fixa ändå. Dessutom är du säkert en fena på att vara just du, på det där viset som ingen annan kan!

Le mot och hälsa på fem personer du inte känner

Vänlighet och leenden smittar. Att någon ser en och faktiskt dessutom hälsar kan göra någons dag. Dessutom blir man själv glad av att kunna göra andra glada!

vaenliga veckan 2
Lägg bort mobilen

Var närvarande med de personer du umgås med. Lyssna på riktigt, utan att fundera på om det gör sig bra på Facebook. Se i ögonen och skratta tillsammans. Jag har skrivit inlägg tidigare om att vara offline, något vi nog borde vara oftare, om man ser der ur vänlighetsperspektiv. När är du offline?

Försök att bara säga (och tänka) positiva saker en hel dag

Det här kan faktiskt göra underverk för ditt egna humör, och förstås omgivningens. Men det är svårare än man tror. Utmana dig själv och försök vända negativa tankar om väder, bråkiga barn och skoskav eller vad det nu kan vara. Du får i alla fall frisk luft, barnen kanske bara behöver en kram och är bråkiga för att de behöver uppmärksamhet, och snart kan du ta av dig de skaviga dojorna!

vaenliga veckan 2
Vänlighet kostar verkligen inget (om man inte väljer det i första punkten förstås), och gör faktiskt bara gott. Så nu tar vi och firar ordentligt resten av veckan va? Så har vi vanan inne sedan!

Kram på er! 😘

Tankar

Min största utmaning

Just nu är jag ganska tankspridd. Det surrar i huvudet hela tiden. Lite som i somras när det kunde ta evigheter innan hjärnan lugnade ner sig i savasana när jag försökte yoga. Jag tror jag är typ världssämst på att vara sjukskriven. För jag får liksom för mycket tid. Hjärnan går bananas och jag bara ser allt jag borde, eller vill göra, eller känner dåligt samvete för att jag inte gör.

Jag har alltid gillat att göra saker. Ha mycket för mig. Drömma, tänka stort. Det finns en hel hög exempel på det här i bloggen också. Redan i begynnelsen skrev jag min träningsbucket-list, och den stämmer i stort sett fortfarande. Jag har också skrivit om framtidsdrömmar – saker jag vill göra. Det finns liksom alltid nya, spännande saker att göra. Mitt ”problem” är snarare att sålla. Att prioritera och välja för min egen skull.

Framförallt för att bibehålla den där balansen jag skrev om i förra veckan. När Bloggar om Hälsa den här veckan skriver om vår största utmaning och hur vi tar oss dit, så blir mitt svar faktiskt – att göra ingenting. För det är min största utmaning. Det svåraste jag vet. Litegrann tror jag att det är en åkomma man skaffar sig som småbarnsförälder, för det finns liksom alltid tusen saker som man ligger efter med…

Men för att jag behöver det, och för att kunna göra alla andra saker jag vill framöver, så ska jag försöka bli bättre på att göra ingenting. Typ gå rakt ut i skogen och sätta mig på en stubbe med en termos med något varmt som enda sällskap. Och sedan sitta där och bara andas. Låta naturen lugna och stilla. Utan alla små distraktionsmoment på hemmaplan. För min hjärnas skull:

The body benefits from movement, and the mind benefits from stillness – Sakyong Mipham

En ordentlig reboot till skogs kan man väl säga. Med avstängd telefon och påslagen närvaro.

utmaning
Vill du läsa om fler utmaningar? Kolla t ex vad Ida planerat för 2017.

Tankar

Jag är…

Jag är vintermänniska.
Jag är längst i min lilla familj. 182cm i strumplästen.
Jag är tokigt förtjust i ost.
Jag är mamma till två härliga små trollungar.
Jag är dansare i själ och hjärta.
Jag är chokladfantast.
Jag är kvinna.
Jag är löpare.
Jag är introvert men därför inte asocial (vilket många tror det innebär).
Jag är pysslig.
Jag är yogini.
Jag är så envis att det inte alltid är bra för mig själv.
Jag är beroende av mitt morgonkaffe.
Jag är ett monster om jag inte får tillräckligt med mat.
Jag är en analytisk generalist.
Jag är längdskidåkare med långloppspotential.
Jag är en lyssnare av rang.
Jag är en drömmare och tänkare.
Jag är blödig.
Jag är en genomförare.
Jag är bloggare.
Jag är språkgeni och kan lätt lägga mig till med dialekter så till den grad att jag passerar som inföding.
Jag är siffermänniska, såpass att jag brukar säga att jag är lite autistisk.
Jag är köksimprovisatör.
Jag är wannabe-vegetarian.
Jag är ett skogsrå men är rädd för vildsvin.
Jag är fjällfrälst och skärgårdsdrömsk.
Jag är svältfödd på tältnätter.
Jag är bilpendlare med dåligt miljösamvete.
Jag är lösningsorienterad.
Jag är lättlärd.
Jag är inflyttad östgöte.
Jag är Norge-frälst.
Jag är förlovad.
Jag är mentalt stark.
Jag är husägare.
Jag är allt oftare i nuet.
Jag är tacksam för varje dag jag vaknar och fortfarande lever.
Jag är en känslomänniska som börjar lära mig att lita på min magkänsla.
Jag är jag.
Jag är ingen taktiker eller rävspelare.
Jag är kreativ om jag bara ger mig själv chansen.
Jag är bredaxlad och storfotad.
Jag är glasögonorm.
Jag är förtjust i högklackat men för bekväm för att tillämpa det till vardags.
Jag är musikälskare med talang för att lära mig låttexter.
Jag är En Svensk Klassiker.
Jag är förtjust i att meditera.
Jag är en skrivande människa och skulle gärna livnära mig på ord.
Jag är frusen.
Jag är brunögd och brunhårig, men efter två barn snudd på svarthårig.
Jag är optimist tills motsatsen är bevisad.

Tack Nina för inspirationen!

Tankar

Mys i novembermörkret

Så här i början av en av årets mörkaste månader är det många som är låga, trötta och till och med deprimerade. November är en sådan där mittemellanmånad som liksom inte har något självklart upplyftande i sig. Själv har jag nog aldrig påverkats särskilt mycket av mörkret, i alla fall inte så att jag tänkt på det på som att jag lider av mörker och rusk. Även om de senaste höstarna ju varit jobbiga av och till av andra skäl

När vi i Bloggar om Hälsa den här veckan tipsar om hur vi hanterar mörkret så fick jag därför fundera till lite för att komma på något vettigt, eftersom jag liksom bara hanterar det utan att fundera så särskilt mycket på det. Såklart blir även jag lite låg om solen inte visar sig på flera veckor och det känns som det aldrig blir ljust, men lider av det kan jag inte påstå att jag gör.

Omställningen till vintertid kan ju också ställa till det, men för mig som är morgonmänniska i kvadrat är det här med vintertid riktigt bra, eftersom det blir ljusare igen på morgnarna ett tag. Som småbarnsförälder, däremot, anser jag att det är ett riktigt otyg, eftersom våra morgonpigga barn blir ännu mer morgonpiggare i några dagar. Så allt har ju fler än en sida, beroende på i vilken situation man är i.

Något jag däremot stör mig på, och faktiskt kan bli riktigt rabiat och trotsig över, inte bara när det gäller hösten och mörkret, är när det ständigt gnälls om saker det inte går att påverka. Som mörkret. Det slutar liksom inte vara mörkt för att man går omkring och stör sig på att det är mörkt… Lite som ett citat från Dalai Lama som jag ofta brukar tänka på när saker känns jobbigt:

If a problem is fixable, if a situation is such that you can do something about it, then there is no need to worry. if it’s not fixable, then there is no help in worrying. There is no benefit in worrying whatsoever.

Det är liksom inte värt att lägga energi på saker man ändå inte kan påverka. Lider man av riktiga problem av mörkret och faktiskt blir deprimerad eller sjuk på annat sätt av höst och mörker, då är det ju såklart en helt annan sak, för då behöver man ju faktiskt göra något åt det och få så mycket hjälp det går. Men för oss andra, så handlar det ju mer om att göra det bästa av situationen. Så här gör jag för att faktiskt inte lida av mörkret och rusket:

Se det positiva och mysiga med mörkret

Ja, det kanske är jobbigt att det är mörkt. Det kanske är läskigt att springa på kvällstid i mörkret för att man är rädd för vildsvin. Man är tröttare och man kan kanske inte sitta ute länge på kvällarna. Men det blir inte bättre för att man fokuserar på hur mörkt och trist och tråkigt det är. Kanske finns det bra grejer också?! Som att det blir mysigt att tända ljus och dricka varm choklad. Krypa upp i soffan med en filt och en gosig tröja. Se på film eller läsa en bok. Så här års har man ju liksom hur mycket ursäkter som helst att sänka tempot, mysa och ta det lugnare. Eller helt enkelt tänka att det är ju tur att det i alla fall bara finns en november varje år, om man nu ogillar den.

Mysljus

Klä dig rätt

Jag förknippar november ganska mycket med regn och rusk och slask och blåst. Men det är stor skillnad på hur man upplever det om man har på sig rätt kläder. Häromdagen när jag skulle lunchpromenera och insåg att det spöregnade var jag inte alls sugen. Med klackar och en alldeles för tunn jacka och för fåfäng att ha mössa när jag fixat håret kände jag lång väg hur jag skulle frysa resten av dagen om jag gick ut. Så jag jobbade på lunchen istället.

Men dagen efter när det regnade snöslask på tvärs var det ändå supermysigt att komma ut på en lång promenad, eftersom jag var hemma och kunde sätta på mig både mössa, mysiga tjockjackan, rejäla vantar och vattentäta skor. Faktiskt bara skönt att komma ut, få röra p mig och få luft. Utan att frysa alls.

#Utonjutnovember

Det allra bästa sättet att hantera mörkret och rusket är nog ändå att ta sig ut och få frisk luft och röra på sig. Det ökar välbefinnandet, syresätter hjärnan så vi blir piggare och gladare. Varför inte hänga på Annies utmaning #utonjutnovember? Sätta som mål att komma ut varje dag och röra på sig och få energi av det?

Malin tipsar också om hur man kan hålla igång träningen i mörkret, och Erika tipsar om bl a D-vitamin och avslappning.

I övrigt har Ida riktigt roliga tips för hur man kan hantera mörkret, och jag håller med om de flesta av dem! Vem överlever utan morgonkaffe, liksom? Helena passar också på att sova extra under den mörka säsongen, vilket jag också brukar försöka med. När det inte är småtroll som kommer på att de vill leka varannan timme natten igenom förstås… Men då är ju ändå det där kaffet väldigt bra att ha!