Browsing Tag

förändring

Tankar

Slut på pappaledigheten!

Tänk alltså, nu har jag varit hemma och glassat, renoverat och kollat på hockey i fyra månader. Helt galet och svårt att föreställa sig att jag aldrig mer kommer vara föräldraledig på heltid. Fast jag kan ärligt säga att jag nog också behöver lite vuxenliv just nu. En hyperaktiv femtonmånaders som klättrar på allt, river ner allt i sin väg och har snabbare ben än resten av kroppen kan liksom inte lämnas utan uppsikt en sekund…


Lägg till en fyraåring som är lite uttråkad, testar gränser deluxe och är svartsjuk på att lillasyster får så mycket uppmärksamhet så börjar vardagen klarna lite. Samtidigt som vi också har haft det otroligt mysigt och bägge barnen såklart är världens finaste, goaste, häftigaste och roligaste ungar. Bland annat…


Men det känns ändå märkligt att den här perioden redan är över. Vad hände med mitt lilla knytte som nu blivit en viljestark ettåring som vill lära sig schykka liksom?! Även om jag kommer vara ofrivilligt deltidsledig till efter sommaren (pga ingen dagisplats), så var det konstigt att klä på sig rena kläder igår imorse, kladda på mascara och köra bil ensam till jobbet.

Lika konstigt var det att komma hem och inte ha en aning om vad som hänt under dagen och hur det ätits, sovits, bajsats osv. Men nog om det. För 2017 ska trots allt bli ett förändringens år, och redan under de här fyra ledighetsmånaderna har det hänt en del:

  • Jag har varit på semester och bytt efternamn (även om den förändringen ju mest var en intern formalia…)
  • Jag har blivit antagen till en yogautbildning jag länge drömt om att gå.
  • Jag har anmält mig till Nattvasan och behöver därmed ändra träningen rejält. Både i mängd och utformning.
  • Jag har kraftigt förändrat mitt behov av utevistelse och vardagsmotion. Märktes tydligt nu när jag var tillbaka i kontorsstolen. 
  • Jag har förändrat en hel del annat i mitt huvud som ännu inte är helt officiellt men som nog kommer innebära en hel del förändring i vardagen.

Kanske inte ser så mycket ut på pappret, men om några månader blir det förhoppningsvis en längre lista, och för mig är det så himla tydligt att det faktiskt inte går att nå sina drömmars mål om man inte sätter ut en tydlig riktning för hur man ska ta sig dit.


Funderande på det och kreativa tankar och grubblerier är nog det som mest har präglat den här pappaledigheten, de få stunder jag har haft tid och möjlighet att tänka en vuxentanke till punkt. Jag har massor av idéer och känner mig faktiskt riktigt frustrerad över att min vardag just nu har så lite utrymme för att sjösätta dem. Men jag jobbar på det också, även om det tar sin lilla tid!

Tankar

2017: Ett år av förändring

Jag har gått och klurat ganska länge på vad jag ska ha för ledord för 2017, och hade egentligen bestämt mig för förändring ganska tidigt. Så häromdagen när jag spanade på en sån där sida med ett gytter av bokstäver och man ska ange vilka ord som är de tre första man ser, och de kommer vara tongivande för året, blev jag inte förvånad över vad jag såg. Peace, balance, change. Inte för att jag tror på att just en sådan övning har någon faktisk verkan, men det var lite komiskt att just förändring var med. Därför får 2017 helt enkelt bli ett år av förändring.

Jag har nog alltid gillat förändring. Eller snarare, aldrig varit rädd för det. Jag blir uttråkad om tillvaron är för statisk och gillar att vidga mina vyer. Men i år känner jag att jag behöver lägga lite mer fokus på att aktivt förändra en del i mitt liv. Egentligen kanske mest för att uppnå de där andra två orden – peace and balance. Sinnesro och balans i livet i mitt eget personliga fall. 2016 var ett sådant skräpår på många sätt att jag behöver vända blad och börja på nytt.

forandring 1
På det privata planet är det redan förändringar på gång. På jobbet har jag satt bollen i rullning också, för någon månad sedan. Utöver det har jag massor av andra idéer och planer som jag skulle vilja verkställa, men som just nu får stanna i mitt huvud och präntas ner på små lappar som påminnelser och målsättningar till mig själv. Tids nog kommer jag nog skriva om det så att fler än jag själv kan läsa också.

I sann Lite Längre-anda så är också små förändringar välkomna. Allt som liksom tar mig ett steg längre mot den tillvaro jag vill ha och behöver. För det behöver inte vara livsomvälvande för att få kallas förändring hos mig. Även om det såklart också kan vara kul eller rentav nödvändigt ibland. Men lite längre i taget duger också fint. Många bäckar små, så att säga!

bear with changed position
Lika viktigt är det att i vissa avseenden leda förändring, tycker jag. Att vara den förändring man själv vill se. För att åstadkomma förbättringar för sig själv, andra, eller kanske de som har det svårt i världen. Så oavsett stort eller smått, så behöver jag fokusera på att göra 2017 till ett år av förändring. För att det behövs. För att jag ser fram emot det. För att jag kan.

Övrigt

Förändringens vindar

Som jag skrev häromdagen är det mycket surr i huvudet just nu. Det är en hel del på gång. Förändringens vindar blåser helt enkelt. På flera olika håll i livet. Jag behöver det. Har inom vissa områden längtat efter det länge. Inom andra är det fortfarande en bra bit kvar innan jag är där jag vill vara.

På sätt och vis är jag både beslutsam och velig. Man vet ju liksom vad man har men inte vad man får. Om man tar klivet över staketet till andra sidan. Om gräset är grönare där, när förändringen är gjort.

gärdsgård
Hela det här året har ju på sätt och vis varit kantad av förändring. Ta bara en sån sak som att jag blev av med ett halvt organ för en vecka sedan. Förvisso ett ganska litet, men ändå. Kroppen behöver ställa om sig och besluta sig för om den klarar sig med bara en halva, eller om den behöver hjälp på traven.

Varenda cell i min kropp har fått visa vad den går för, för att överleva cellgifter och strålning. Det som är kvar är det som är starkt och livskraftigt. Åtminstone väljer jag att se det så. För jag vet inte riktigt var alla vägar slutar.

en väg mot förändring

Jag prioriterar annorlunda nu också, än vad jag gjorde för bara ett år sedan. På gott och ont. Mest gott, hoppas jag. Förändring har aldrig känts främmande för mig, men nu är jag mer förändringsbenägen än någonsin. Det har liksom blivit så tydligt vad som behövs för att jag ska kunna befinna mig där jag vill. Även om det kanske inte alltid går så fort som jag vill.

En sak som behövt förändring ganska länge (jag skrev om det redan i vintras) är utseendet på den här bloggen. Nu äntligen har det fått sig en uppryckning och börjar så sakteliga förändras till något som jag är mer nöjd med, även om det inte är klart ännu. Jag tar det steg för steg, lite i taget. I sann LiteLängre-anda, typ.

Just bloggen är faktiskt ett helt fantastiskt sätt att följa sin egen förändring på. Hur tankar, värderingar, träningsmönster och -former förändras. Matvanor och alldagligheter byts ut de med. Den är faktiskt också en stor del i att jag tagit tag i en del andra förändringar också. För genom skrivandet kommer jag fram till en hel del inte alls tokiga saker faktiskt. Förhoppningsvis snart lite mer konkreta saker än det här allmänna kvällssvamlandet…

Förändringens vindar, hörni! Bra grejer, det!

Friluftsliv

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Det är inte ofta jag tittar på TV numera. Det finns inte så mycket bland alla dokusåpor och matlagningsprogram som väcker mitt intresse, eller så går programmen för sent på kvällen, monsterkvällstrött som jag är. En serie jag ändå gärna följer när möjligheten ges är den norska serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu. Den slår liksom an något i mitt fjord-och-fjäll-väsen.

Serien har gått länge och det som för tillfället sänds är tillbakablickar från när serien började för över tio år sedan, vilket är kul att se, eftersom jag (efter några somrar i landet i väst) personligen känner till en del av de människor serien handlar om. Den som ligger bakom serien ärOddgeir Bruaset, som även gjort ett antal väldigt vackra böcker om den del av Norge som har en speciell plats i mitt hjärta. Han har också gjort två böcker som är baserade på den här TV-serien, som bygger på välgjorda dokumentärer av människor som av olika anledningar valt att bo ”där ingen annan skulle kunna tänka sig att bo”, oftast på en otillgänglig fjällhylla med fantastisk utsikt över en fjord eller något liknande. Sceneriet i serien (och böckerna) är helt fantastiskt, och om man frågar mig, så borde serien egentligen heta ”Där alla skulle vilja bo men inte många vågar”.

Foto: privat

Det är liksom det det går ut på. Att våga leva ett liv långt från storstadshets och normer, men som förmodligen (ofta) är mer meningsfyllt, rogivande och hälsosamt än måste-måste-måste-karriär-normer-pengarlivet som man nog lätt riskerar att snurra in sig i när man bor i en betongdjungel. Även om jag jämförelsevis bor ganska nära naturen och ännu inte dragits in i den där värsta måste-svängen.

Foto: M. Eklund
Jag vet inte riktigt vad det är i det hela som lockar mig mest, men varje gång jag ser på programmet så drömmer jag mig bort. Till stilla sommarmorgnar på en fjällhylla. Till riktigt
ansträngande vandringar. Till paddlingsturer på en spegelblank fjord. Till mångkulturella möten med turister från världens alla hörn. Till daglig användning av de språk jag talar. Till rømmegrøt och spekemat. Till en annan livssyn som inte riktigt går att förklara i skrift (det norska livet är verkligen olikt vårt på många sätt, fast det är så nära). Till snö fast det är mitt i sommaren.
Foto: M. Eklund
Lite grann är det nog också modet hos de som flyttat ”dit ingen annan vill”. De har vågat gå sin egen väg helt och hållet. Vågat fylla sina liv med det som ger just dem mening och
livskvalitet. Oavsett om de därmed följer normen eller inte. Ja, faktiskt är det nog det som sätter igång drömmandet mest hos mig. Att våga ta det steget. Helt följa sitt eget spår och leva sitt eget liv. Jag vet att jag sagt det flera gånger förut, men nån gång ska jag ta steget. Måste bara våga ta klivet ut i det okända först.
Foto: privat
Foto: privat