Browsing Tag

Dans

Träning

Min skiftande träningsidentitet

Den här veckan skriver vi i Bloggar om Hälsa om en milstolpe i våra träningsliv. Jag har svårt att välja bara ett tillfälle, en händelse eller period som är en riktig milstolpe för mig. För det har varierat så mycket över tiden hur min träning, och därmed min träningsidentitet sett ut. I själ och hjärta är jag längdskidåkare, traillöpare, yogi och dansare. Men det varierar över tid och säsong vad jag känner mig mest som, och ibland är det även annat som tillfälligt dominerar. Till viss del har det också att göra med min fysiska form, och i grunden är det dessa fyra identiteter jag ständigt återvänder till och känner mig allra mest som. Därför finns det ändå tillfällen, och perioder, som är en slags milstolpar som bidragit till hur jag ser på mig själv och min träning (även om jag kanske utifrån inte alltid går att identifiera som varken yogi, löpare, skidåkare eller dansare!)

I höstas skrev jag om min träningsresa, och där är det just dansen och längdskidåkningen som får stort utrymme. Ett av mina stoltaste ögonblick kommer från längdskidåkningen, och är också en milstolpe i mitt träningsliv, eftersom det förändrade min syn på min egen fysiska förmåga och vad jag faktiskt kan åstadkomma i, och utanför, skidspåren. Det var nog egentligen inte förrän den vintern jag verkligen började se mig själv som en tränande person. Det är också till skidåkningen jag längtar mest och den är min målbild när jag ska ta mig tillbaka från cancerträsket.

Fysiskt aktiv har jag varit sedan barnsben, och började nästan dansa innan jag kunde gå. Däremot var jag aldrig särskilt förtjust i att anstränga mig på kommando, och det var inte förrän hösten 2007 som jag började träna i syfte att medvetet förbättra min hälsa. Efter att ha haft lunginflammation två gånger på raken bestämde jag mig för att gå en yogakurs. Jag hade hört att yoga var bra för andningen. Testade kundaliniyoga och blev fast, fast jag till en början tvivlade. Jag gillar verkligen yogans filosofi och har numera yogan ständigt närvarande, främst mentalt. Det är mantran och yogiska tankesätt, och andning, som är det som framförallt har hjälpt mig genom de senaste månaderna.


Löpningen då? Den får jag nog faktiskt säga att jag har sambon att tacka för att den slog sig ner ordentligt i mitt liv. När jag var yngre avskydde jag att springa. Det var för jobbigt och för mycket nära-döden-upplevelse. Inför min Klassiker var jag tvungen att börja springa en del och tyckte nog det var rätt skönt, även om jag skämdes för hur mycket snigel jag var. När den där snygga killen som numera är min sambo och pappa till mina två barn i tidernas begynnelse föreslog en gemensam löprunda fick jag världens prestationsångest. Men jag överlevde, och hade för första gången sprungit med sällskap, dessutom snabbare än jag brukade springa, trots att vi tjattrade hela rundan! Där och då föddes löparjaget, som numera visserligen flyttat till skogs och letar stigar, men som även njuter av grus och asfalt då och då (även om det var länge sedan sist).

Vill du inspireras av fler milstolpar i träningssammanhang? Följ Bloggar om Hälsa på Facebook, där alla temainlägg och annat kul publiceras.

Träning

Min träningsresa

I bloggnätverket Svenska hälso- och träningsbloggar hittar vi gemensamma teman och inspirationsområden som vi sedan skriver kring. Så vill du läsa mycket om ett särskilt tema kan du fortsätta via länkarna i nedre delen av inlägget för att hitta mer på veckans tema som är ”Min träningsresa”.

En träningsresa kan för mig innebära flera saker, iallafall fick jag flera olika associationer när ämnet kom upp som tema. En sida av begreppet är något i stil med det jag skrev i juni, som en del av en utmaning. Ett annat sätt att tyda det hela är ju mer bokstavligt – en resa full av träning – som t ex ett löparläger, Blogger Boot Camp, eller andra resor med träningen i fokus.

Om jag ska ta med bägge sidorna av myntet, och först tänker på min egen resa genom träningen, så blir fokus mycket på vilka positiva sidoeffekter träningen haft på mitt liv. De fysiska delarna har jag skrivit om flera gånger tidigare, om jag rotar lite i mitt eget arkiv. Jag mår ju liksom så väldigt mycket bättre om jag tränar åtminstone hyfsat regelbundet. Ibland är jag mest förvånad att jag faktiskt upptäckte det ganska sent i livet, även om jag nog aldrig varit särskilt stillasittande. Dansnörd var nog det ord som bäst kännetecknade mig  som liten, och som tonåring. Det är dans, och framförallt riktigt bra dansmusik, som också mest, och lättast, kan få igång mig om jag känner mig seg. Det verkar förvåna många, när de får se den sidan av mig. Kanske för att den inte kommer fram så ofta i vardagen – jag menar, hur ofta dansas det på kontoret på ett industriföretag?!

Jive1

Jive-andes på BBC 2015

Det som däremot nuförtiden får mitt hjärta att slå dubbelvolter om någon nämner träning, är längdskidåkning. Det är helt enkelt en fantastisk träningsform som jag bara inte kan få för mycket av. Tyvärr har det snarare blivit för lite av den de senaste vintrarna, och kommer väl kanske inte bli så mycket mer nu i vinter heller, med växande mage och väntande cancerbehandling. Men drömma går ju alltid, och längdskidåkning är på något sätt lite som cykling. Har man en gång lärt sig, så sitter rörelserna i ryggmärgen på något vis.

In action i fäders spår

Träningen ger å andra sidan så mycket mer än bara fysisk tillfredsställelse, endorfiner och gemenskap. Den har gett mig mentala strategier, affirmationer och hjälpmedel som jag har stor nytta av just nu. En slags trygghet i att jag faktiskt klarar av rätt mycket, är en seg rackare som inte ger upp i första taget. Efter ett antal långlopp vet jag att gränsen är långt ifrån nådd när man börjar tappa suget för första gången. Jag har lärt mig att man oftast orkar dubbelt så långt som man tror. Att kroppen ändå är fantastisk och bär en mycket längre än man kan ana om och när man bara ligger i soffan. Att ett mentalt lugn, meditativ andning och fokusering kan ta en igenom svårigheter man inte hade en aning om att man kunde klara. Träningen har också gett mig en tro på och tillit till mig själv och min egen förmåga att hantera saker. Det är för mig, i alla fall i nuläget, minst lika mycket värt som den faktiska fysiska effekten av träningen.

Men åter till andra typer av träningsresor. För det finns många sådana jag skulle kunna använda som morötter och saker att se fram emot när det känns tungt i träning, vardag eller sinne. Den här listan gillar jag t ex fortfarande. Jag skulle kunna göra den mycket längre. Det är helt fantastiskt roligt att åka på resor, korta eller långa, och träffa folk som är lika nördiga och insnöade som en själv. Bara nörda in på träning i dagar eller kanske till och med vecka. Kantat med kulinariska och kulturella upplevelser, kan det bli bättre? Tror nog inte det…

Kolla in hos Anna och Camilla för fler och annorlunda träningsresor än min!

Övrigt

En träningsform jag älskar

Det finns ju så många träningsformer som är roliga. Eller välbehövliga. Eller både och.

Jag skulle kunna säga yoga. För den är så central för att jag ska må bra numera. Det märks särskilt tydligt när jag inte kunnat utöva den som jag velat på sistone. 
Jag skulle kunna säga längdåkningen, som jag skrivit om tidigare i den här utmaningen, och som är lika mycket mental avkoppling som fysisk träning för mig.
Men om jag verkligen bara får nämna en träningsform som jag verkligen älskar, så är det dans. Medryckande musik, glädje ut i fingerspetsarna, pulsen i tinningarna utan att man märker det, takten i hela kroppen och fötter som liksom bara hänger med naturligt. Dansen har jag i blodet sedan barnsben och varje gång jag dansar numera så tänker jag att jag vill göra det mycket oftare.

Dans med Oscar Jöback på BBC 2015. Foto: uppochhoppa.se / traningsevent.se

För jag älskar den ju. Men den kräver ju ofta bestämda tidpunkter och samordning med andra människor. Inte helt lätt i min vardag just nu. Om jag inte stuffar runt här hemma i vardagsrummet förstås.


Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni