Läget

Igår var dagen då bebis genom fasta tillrättavisande händer skulle förstå sitt eget bästa och vända sig med huvudet nedåt. 

Jag har både fått höra och läsa om diverse både lyckade och mindre lyckade vändningar. Skräckhistorier om fruktansvärda upplevelser som slutat i akutsnitt, blandat med axelryckningar och uppmuntrande berättelser om att det inte alls var så farligt. 

Därför hade jag egentligen ingen uppfattning om vad som väntade, mer än att jag inte såg framemot läkemedlet som skulle få livmodern att slappna av och mig att bli skakig och få hjärtklappning.

Min historia blir en av det där mer uppmuntrande slaget. Även om vi spenderade hela eftermiddagen på förlossningen så utgjorde typ 95% av tiden väntan på tillgänglig läkare, eftersom det pågick några komplicerade förlossningar samtidigt, som självklart hade företräde. Bebis fick visa upp sina hjärtslag både före och efter vändning, och själva manövern tog nog inte mer än fem minuter, eftersom bebis (just då) samarbetade och jag enligt läkaren var ”så duktig på att slappna av” (tack yogan och andningen för det!). Inga smärtor. I princip inget obehag. Ingen skräckupplevelse. Kanske tack vare mina förberedelser, kanske inte…

Däremot misstänker jag att sista ordet inte har sagt angående det här bebisläget. Jag vaknade i natt av ett väldigt rumsterande i magen, och misstänker starkt att bebis nu fullföljt sin kullerbytta hela varvet runt och är tillbaka där hen började… Lite mentalt jobbigt att gå omkring och känna efter, eftersom det nu åligger mig att ”genast höra av mig om den vänder sig tillbaka”.

 

 
Fortsättning följer. Nu får det bli yogaövningar för att få bebis på bättre tankar igen och vända näsan neråt.