Så här tre dagar efter jul börjar jag landa. Komma in i någon slags julfrid där jag känner mig som människa igen och kan njuta av lediga dagar.
Jag är inget stort fan av julen som fenomen, utan tycker mest den för med sig konstiga fenomen som konsumtionshets och överdrivet tvångsätande, blandat med någon slags föreställning om och förväntningar av rödglittrande mysskimmer som uppfylls bara man dokumenterar det tillräckligt med mobilkameran.
Det har hänt ett antal gånger att jag på allvar funderat på att bara strunta i hela julen, åka iväg någonstans med närmsta familjen och göra precis det där som många förknippar med jul, men som sällan blir riktigt så – bara vara. Hittills har jag ändå till slut accepterat att julförväntningar är inget som rubbas i första laget, och firat sådär som man förväntas göra. Som alla andra förväntar sig. Det är ju ändå bara en dag per år det är fråga om, i stort sett. Njuta av julfrid på mitt sätt – med mycket utehäng, kravlöst umgänge och en del återhämtning – det kan jag ju faktiskt göra på andra dagar. Numera går det liksom att hantera, när jag insett att det är just konsumtionshets, orimliga föreställningar och förväntningar och okontrollerat ätande som gör att bara tanken på julen gör mig tjurig, i flera veckor i förväg. Jag kan till viss del välja vad jag är delaktig i. Måste inte äta mig illamående bara för att det är normen. Kan nöja mig med några få julklappar till Trollungen, som fortfarande är så liten att hon ändå tröttnar efter just några få, oavsett vad andra väljer åt henne. Jag kan skippa godiset för att jag faktiskt inte gillar det.
I år bad jag också om att slippa julklappar, och att om man ville spendera så kunde det hellre gå till bättre behövande någon annanstans i världen. Därför blev jag riktig glad över en liten get till leprasjuka i Nepal. Över bidrag till livsviktig forskning. Över att vad jag bett om faktiskt respekterades. Men också över den enda fysiska julklappen med mitt namn på, som givaren visste att jag faktiskt skulle uppskatta, och som också gavs med inte bara mig i åtanke, utan hela familjen.
Nu när helgen snart övergår i vardag igen (om än ledig sådan ett tag till!) har snön börjat falla rejält. Pulkan har haft säsongspremiär, med tillhörande rosiga kinder, skrattglittriga ögon och stora leenden och ovanligt stor trötthet. Det sista av pepparkaksdegen bakades ut imorse och de där goda pepparkaksnötterna är slut. Rogivande yoga har gjort sinnet vänligt inställt igen och även vår segstartade amaryllis har börjat känna av julfriden och är snart på väg att slå ut.
Nu, några dagar i efterhand, njuter även jag, och tänker fortsätta med det ett par dagar till. Minst.
Din drömjul, låter exakt som min drömjul.
Men som du säger; märkligt hur svårt det är att rubba alla de där ”traditionerna” som finns. Jag kan ínte ens övertala mina närmaste att dra iväg till en fjällstuga…. 😛
Vissa saker sitter verkligen hårt inne. Närmsta familjen har jag nog inga problem att få med mig, det är mor- och farföräldrar som är det svåra.
Kära nån så söta tomtar 🙂 Och dina reflektioner kring julen håller jag verkligen med om. Känns skönt att fira på ett sätt som inte är överdrivet och fullt av förväntningar.
Tihi, tack! Jag är nog inte riktigt där än att jag firar på mitt sätt, men jag lär mig!