Ett tacktal

Det finns så mycket att vara tacksam för, om man bara tänker efter lite. Det finns till och med vissa som anser att tacksamhet är vägen ur depression. Påminner man sig själv om tio saker i sitt liv man är tacksam över (stort som smått), så är det svårt att se allt i nattsvarta färger, är tanken. Även om jag aldrig lidit av depression så tilltalas jag av inställningen. Fokuset på vad man har och uppskattar, istället för vad man saknar/är avundsjuk på, eller irriterad över, eller vad det nu kan vara. Det borde ju göra det enklare att bryta negativa mönster.

Den här veckans tema i bloggnätverket (med ett snart officiellt namn), är Ett tacktal. Jag tänker mig att det här är talet jag skulle kunna hålla t ex när jag precis klivit över mållinjen på mitt första ultralopp. Om några år sådär. När barnafödandet är avklarat, cancern borta och jag hunnit bli frisk och stark igen.

Tack!

Tack för ett fantastiskt anordnat lopp med ett underbart gott syfte! Att få springa, kämpa, flåsa, svära och övervinna – för dem som inte har möjlighet att göra det själva – vilken känsla!

Första gången jag planerade springa Tjejmarathon. Premiäråret 2012.

Första gången jag planerade springa Tjejmarathon. Premiäråret 2012.

Tack Madde för att du lärt mig hur min kropp behöver äta för att orka.

Tack Ingmarie, Sara och Kenth för att ni en hösthelg för ganska många år sedan fick mig att verkligen älska löpning, och inse att jag faktiskt kan springa ganska långt.

Längs Prins Bertils stig, september 2012.

Längs Prins Bertils stig, september 2012.

Tack Ann-Sofie och Coyntha för massor med stark, sund och balanserad ultrainspiration och ultradrömmar.

Tack Sofia för härliga, poetiska, naturnära löparberättelser!

Tack Karin för roliga löparupplevelser längs vägen!

IMG_6709

Åda Wildboar Race, april 2015

Hjärtevarma tack till min älskade lilla familj! Utan er hade jag inte stått här. Utan er hade jag inte orkat kämpa när det var som tyngst. Utan er hade vardagen varit tråkig och kärlekslös. Skratten hade uteblivit och träningen känts meningslös. Det är ju för er skull jag vill orka. Orka leka, busa, skratta, kramas och uppleva världen.

Sist men inte minst, tack alla ni som klivit fram och stöttat mig när jag minst anat. Er jag känt sedan länge och vet att ni alltid finns där. Er jag inte ens träffat, men som peppar ändå, via blogg och instagram. Oanad support och förväntad sådan.

Tack för att ni finns!

Vill ni läsa fler tacktal så finns en hel drös av inspiration i nätverket. Vissa riktigt gripande, vissa med en glimt av humor. Alla riktigt läsvärda.

Victoria, Clara, Helena, Camilla, Annika, Emma, Elna, Charlotta, Maria och Anna hittar ni genom att följa länkarna på deras namn.

9 reaktion på “Ett tacktal

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *