Idag blev nog typ inget som planerat. Eller kanske hela veckan kan man säga.
Det var ju loppdag idag. Jag såg så himla mycket fram emot att tassa skog. I trevligt sällskap, för en god sak. Kunna sörpla springenergi och leka klätterapa på egen hand och kanske ta några fina bilder.
Men så är det ju den där sjukdomen. Som gör att sånt här kommer i posten.
Som gör att man prioriterar om. Hoppas på att kunna besöka hela familjen, istället för att springa lopp. Fast springa lopp är ju kul…
Men så är det ju det där med respekt. Folk som går till jobbet med feber, halsont och snuva. Som inte klarar att hålla sig på avstånd fast man ber om det och förklarar varför. Som orsakar besöksförbud på grund av infektionsrisken.
Då blir det där loppet intressantaste helgplanen igen. En stund. Tills Liten (och där med vi andra) inte sover och visar sig bli störtförkyld, och spenderar dagen innan lopp med att snora in mig bäst det går (och gosa vill man ju extra mycket när man är krasslig).
Hoppas fortfarande på loppboch bestämmer mig för att inte bestämma mig förrän natten är avklarad.
Sömntimmarna blev lätträknade. Har inte hjärta eller ork att lämna resten av familjen i sticket. Drar istället mitt strå till stacken och fixar veckans mat.
Tillsammans med stans alla velpannor som bestämmer veckomenyn i affären och gärna tar med sig hela familjen dit också för att diskutera saken. Morr…
Sömnbrist och många andra saker i huvudet och som oroar en är tufft. Ja, bara en av de sakerna är i sig tillräckligt. Det är bara att ta en dag i taget, släppa krav (som oftast ingen annan har på en utom man själv) och låta sig själv vara svag ibland.
Så får man känna.
Och som du säger; det vore ju himla "trevligt" om människor tänkte till en extra gång eller två.
Kram M
Men usch. Lät inte som den bästa veckan i livet. Hoppas att ni alla mår bättre nu!!
Nä, inte den bästa veckan. Men förhoppningsvis verkar det gå åt rätt håll nu, så jag håller tummarna för en friskare jul med mycket sömn!