Igår kväll, när det så smått började skymma, simmade jag sista delen på Vansbrosimningen i min Ica-klassiker. Det gick lätt och smidigt att få ihop de tre kilometrarna, men krävdes faktiskt lite mer ansträngning än jag hade förväntat mig.
Efter att jag fick en kommentar på min Facebook-sida efter mitt första inlägg om Ica-klassikern att jag väl borde simma i öppet vatten så tänkte jag såklart att ja, det borde jag ju. Hur svårt kan det va?!
Lite svårare än jag trodde, som sagt. Jag har simmat Vansbrosimningen på riktigt en gång, så jag vet ju vad simning utanför simbanor innebär. Problemet var bara att den här gången var min enda möjlighet att simma är kring 19.30 eller senare på kvällen. Ensam. Och så dags är ju sjöar och vattendrag antingen ganska tomma (och alltså ingen i närheten om nåt skulle hända) eller bebodda av mer eller mindre skumma typer (och alltså ingen normal i närheten som kunde komma till räddning om nåt skumt skulle hända). Så jag var lite småskraj ett tag. Inte för simningen eller distansen, utan för det där andra. Sånt man inte borde behöva ens tänka på…
Från början hade jag tänkt damma av distansen på tre tillfällen, en kilometer varje gång. Men riktigt så blev det inte. Utan så här:
Pass 1: i Göta Kanal för att ha nära till land. Och för att det även på kvällarna rör sig mycket löpare och annat pålitligt folk där. Simningen gick skit. Jag fick nästan kramp i armarna, skrapade knäna för att jag kom för nära kanten och undrade nästan om jag glömt hur man gjorde. 375m.
Pass 2: drog till simhallen för att se om jag verkligen glömt hur man simmar. Det hade jag inte. Dammade av 1000m.
Pass 3: hade en plan att simma ute men tordes inte pga ovan nämnda skummisar så jag drog vidare till simhallen. Tramsande tanter i kön gjorde att jag inte hann så långt innan det stängde för kvällen. 650m i bassäng.
Här bestämde jag mig för att minst en tredjedel, helst mer, baskemej skulle göras utomhus. Så avslutet blev så här:
Pass 4: var på väg att banga utesimningen igen pga två män som satt på bryggan, men pratade allvar med mig själv och bytte om och hoppade i. För säkerhets skull simmade jag dock inte längre ut än jag säkert visste att jag skulle kunna ta mig i land. Det gick fint. Tills jag började undra vad som fastnat kring tårna. Och insåg att jag tappat känseln i dem. Fingrarna var redan borta sedan länge och en stund senare började jag frysa ordentligt. Men det var inte förrän jag kom upp och försökte klä på mig som jag insåg hur kall jag faktiskt var. Så kall att jag var yr i huvudet och fumlig. Gick sådär att köra till affären och handla efteråt… 475m sjösim.
Pass 5: rotade fram min tio år gamla våtdräkt och mina inte fullt så gamla neoprenvantar. 14 grader i luften men säkert 18-20 i vattnet. Kändes helt ok med våtdräkten och första 250m gick fint. Sedan kom en bil sakta körande. En annan stannade. Tänk om de tar mina grejer? Vad gör jag om de hittar på något? Men det visade sig vara ett harmlöst par med en kvällsbadande kvinna. När jag simmat kvarvarande distans kom däremot en skum gubbe med kikare. Lagom när jag med stelfrusna fingrar (ja, trots neoprenvantar!) stod halvnaken och försökte byta om. Han ställde frågor om min våtdräkt och kikade ingående på mig. Men gav sig ganska snabbt iväg efter mina korthuggna svar. Puh… 550m (ja, 50m mer än nödvändigt!)
Spökfingrar trots vantar…
Och puh, nu behöver jag inte distanssimma mer. Det blev 45% i öppet vatten och resten i bassäng. Får nog vara nöjd med det. Och börja ladda för Ica-varianten av Lidingöloppet om några månader. Hur snabbt kan man hitta löpformen tro?!
