När kampanjen #kvinnligaäventyrare drog igång var jag väldigt tudelad kring vad jag tyckte om den. Vacker, men… bakåtsträvande? Behövdes den verkligen? Och var det inte lite som att skjuta sig själv i foten och skapa problem som kanske inte finns genom att fokusera på kvinnors diskriminering som äventyrare?
Själv har jag liksom aldrig upplevt det där. Aldrig känt mig exkluderad i friluftskretsar. Aldrig fått gliringar eller sneda blickar. Aldrig känt mig begränsad av normer som talar om vad jag "kan" eller "inte kan" göra. Inte när det gäller äventyr i alla fall. Kanske för att jag bara genom min uppenbarelse sticker ut (jag är lååååång). För att jag är ganska van att jag aldrig kan passa in i en mall eller fördom.
I arbetslivet däremot, händer det tyvärr rätt ofta att jag känner mig förbisedd på grund att att jag är kvinna. Främst i USA och här hemma i Sverige, enligt min högst personliga erfarenhet. Det finns ingenstans kvinnosynen är så rutten som i USA, om du frågar mig. Och på ett mansdominerat teknikföretag är det inte direkt per automatik förknippat med kompetens att uppenbara sig som kvinna…
Men inom det som för mig är äventyr, där har jag alltid känt mig väldigt befriad från sådana attityder och diskrimineringar. Så att särskilja kvinnliga äventyrare från övriga (manliga) äventyrare kändes som att skapa och till och med befästa det som kanske nästan inte fanns. Nästan lite provocerande på något vis. Även om man i kampanjen poängterade att det historiskt sett är övervägande män som framhålls som äventyrare, vilket ju såklart är sant (även om många av mina egna äventyrsförebilder är kvinnor).
Efter ett tag började jag tänka lite längre. Kanske har jag bara varit lyckligt lottad. Haft tur och kunnat rida på den vågen därefter. Varit undantaget från regeln. Fått erfarenhet och därmed inte varit lika lätt att "lilla-gumman-tramsa" med. Kanske är det precis sådana som jag som behövs i en rörelse som #kvinnligaäventyrare. Som visar att det går hur bra som helst att kasta sig ut i det okända oavsett hur man ser ut mellan benen! Som ger mod och hopp till de som behöver. Som snärtar trångsinta andra på näsan och visar att alla kan.
Framförallt för mina döttrars skull, så kände jag att jag behöver göra allt jag kan för att de ska ha alla chanser att ta sig an de stora och små äventyr de vill. Oavsett om de har tur som jag med diskrimineringstrollen, eller inte. Så därför har jag gått och blivit ambassadör för #kvinnligaäventyrare!
Vad är egentligen ett äventyr?
För mig kan ett äventyr vara precis vad som helst. Stora, långa strapatser eller små korta glimtar. Det handlar mer om känslan. Den som jag skrev om i det där första inlägget jag skrev om ovan:
Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.
Tillsammans med barnen blir det ofta mindre äventyr i närliggande skogar. Att upptäcka och äventyra genom dem är verkligen en speciell upplevelse som påminner en själv om hur fantastisk och förunderlig världen egentligen är.
Stor-Trollet ville t ex plötsligt sova i tält för några veckor sedan. Jag förberedde henne på vad det innebar, vi slog upp tält och kollade hur det såg ut. Testade sovsäckar. Därefter beslöt vi att ta en första testnatt hemma i trädgården, för att ha nära till reträtt om hon skulle ångra sig (vilket jag var ganska säker på att hon skulle).
Ångra sig var däremot det sista hon gjorde, visade det sig. Hon tyckte det var superspännande och jättemysigt. När hon vaknade på morgonen efter att ha sovit hela natten (händer typ aldrig) var det första hon sa, med tindrande ögon: när ska vi tälta igen?
Så stolt över sig själv, så glad att hon fick testa något nytt och spännande och göra det hon ville.
Vad gör mig till en äventyrare?
Jag har egentligen aldrig sett mig som så äventyrlig, men det händer ju rätt ofta att jag får kommentarer som antyder att jag är det.
Och visst, jag är nog ganska orädd av mig. Gillar att testa nytt, utmana mig själv och förändra. Älskar magpirr och ögonglitter och den där känslan av att inte vara helt säker på om det man gett sig in på kommer gå vägen. Det blir nog kanske ofta lite äventyrligt jag tänker Hur svårt kan det va?! och bara måste testa något.
Som när jag gjorde En Svensk Klassiker bara för att se om det gick (och ofta fick frågan: eh, en Tjejklassiker antar jag… inser här att jag kanske blivit nerpratad men valt att inte fästa så mycket vikt vid det utan göra min grej ändå.).
Eller när jag reste ensam på Kuba med bara ryggsäcken.
Fjällvandrade på egen hand.
Hoppade fallskärm och testade världens då högsta bungy jump på Nya Zeeland.
Paddlade kajak i höga vågor och tältade på klippor (inte ensam dock).
Drog till Norge för att testa mina skills som turistguide och fann tjusningen i att vara bergsget.
Drog till Iran med jobbet som enda tjej och insåg att man har rätt hög status som akademiskt utbildad kvinna där.
Hängde med ett gäng okända på skidresa till Alperna (en av dem numera min man).
Drog med pojkvännen (numera maken) på tältäventyr i Abisko bland frostnätter och järvspår och alldeles magiska dagar.
Sov ute i vindskydd i Norge mitt i smällkalla vintern. Här var jag väl den enda som var förnuftig samtidigt som jag var lite äventyrlig. För jag var den enda som inte frusit när vi vaknat på morgonen, trots att termometern visade -19 grader som lägst.
Säkert finns det fler exempel, och framförallt så finns det just nu många små vardagsäventyr i mitt liv, där barnen får vara delaktiga.
Vad vill jag uppnå som en av #kvinnligaäventyrare?
Om jag ska summera det jag filurat om här ovanför, så är det att det ofta är en själv som är den största begränsningen. Låtsas man inte om att det finns begränsningar, fördomar och diskriminering, så kan man nog gå precis så långt man själv vill. Jag vill visa att det bara är du själv som avgör om ett äventyr är för dig eller inte, oavsett om du är tjej eller inte.
Jag vill inspirera till nyfikenhet, skratt, ögonglitter och magpirr, och få fler ut på det som för dem är äventyr. Jag vill också få in mer äventyr i mitt eget liv. Det har ju varit lite skralt med sånt det senaste åren. Nattvasan är ett försök till det, och jag hoppas det går i lås med vardagslogistiken kring det!
Jag vill inspirera till äventyr med barn, på barnens villkor. Våra barn är riktiga uteungar, och avskyr långa resor. Så äventyr på nära håll med upptäckarglädje i fokus är ledordet.
Med det sagt så kan jag bara uppmuntra till att kolla in kvinnliga äventyrare på sociala medier för att få mer inspiration från de andra som är en del av det. Och hänga kvar här förstås. På bloggen, instagram och Facebook!
