cancer

Jag har sedan ganska länge tillbaka varit trygg i mina egna hälsoval. Känt att de bidragit till att jag faktiskt varit en ganska (eller egentligen väldigt) frisk människa. Jag har valt medvetet och, tycker jag själv, balanserat:

1. Tillräckligt med sömn – jätteviktigt. Såklart varierar det vad som är maxutbudet, men detta är något jag verkligen prioriterat
2. Medvetna kostval. Fokus på att veta vad jag äter. Hellre råvaror än fabrikstillverkat. Ekologiskt när det går. Gynna lokala producenter. Hemlagat från grunden framför korv till morgon, middag, kväll. Såklart med undantag. Men hellre tre hembakade kakor som jag vet vad de innehåller än en kemikaliestinn industriversion.
3. Träning. Som gör mig glad och får mig att känna mig stark. Älskar när kroppen svarar och jag får känna mig stark och uthållig!
4. Yoga och meditation. Mitt sätt att stressa ner och koppla av. Jätteviktigt för balansen. Jätteviktigt för att lära sig vara närvarande och verkligen uppleva de små guldkornen. I alla fall för mig.

Så när jag nu har tvingats inse att jag faktiskt inte är så frisk som jag trodde, fick jag någon slags hälsokris ett tag. Tvivlade på mina val. Eftersom de ”ändå inte gjort någon nytta”. Var ganska bitter och ifrågasatte en hel massa saker. Särskilt när omgivningen, förhoppningsvis i välmening, kom med diverse rekommendationer och varningar. I kombination med uttalanden om att 80% av all cancer är självförvållad genom livsstilsrelaterade orsaker. Hur väl det nu stämmer…

Jag lade skulden på mig själv. Att jag inte gjort mer. Att jag uppenbarligen valt fel. Eftersom jag satt där med en rutten diagnos på halsen. Tvivlade på allt jag trott på som hade med min hälsa att göra.

Tills en klok person sade till mig: Men det hade ju kunnat vara värre. Vem vet hur prognosen sett ut om du inte hade brytt dig alls om din hälsa.

Det gjorde att jag lyckades vända mig själv på rätt köl igen. För det hade ju faktiskt kunnat vara mycket värre. Min diagnos verkar ju vara såpass ospännande att sjukvården inte ens vill behandla mig förrän tidigast fram mot vårkanten, som det ser ut nu. Det hade kunnat vara så väldigt mycket värre. Titta bara i en tidning de senaste dagarna. Det senaste exemplet på när den här sjukdomen sätter klorna i någon på riktigt. Linda Haglund den här gången. Vars man också dog i cancer i början av månaden. Så sorgligt.

Ser man det så, så har jag ju ändå haft tur. Eller påverkat min tur i rätt riktning med hjälp av att ta hand om mig, om man väljer att se det så. Om det nu är sant att de flesta cancerfall är självförvållade, vilket säkert också kan ifrågastättas (och den typen jag har verkar kunna kopplas till virusinfektioner, inte mycket man kan göra där kanske…).

Jag kan inte göra något åt vilka kemikalier, gifter eller annat jag har utsatts för under min uppväxt, eller vilka jag utsätts för enbart genom att gå utanför dörren eller in på kontoret. Men jag kan påverka vad jag stoppar i min kropp som vuxen, och på min kropp och i min egen omgivning och hemmiljö. Jag kan ge mig själv chansen att återhämta mig och bygga min kropp så stark och uthållig det går. Så att den orkar även sådana här saker. Och kommer stärkt ut på andra sidan, förhoppningsvis.

Jag kan fortsätta göra medvetna val. För att hjälpa kroppen att självläka det som går. Undvika att mitt försvagade immunförsvar suger åt sig onödigt med infektioner. Hjälpa läkning på traven och rusta kroppen för en inte helt enkel behandling. Underlätta återhämtningen efteråt. Inte belasta i onödan, utan berika.

Genom den insikten är jag återigen trygg i att mina val faktiskt är de rätta för mig. Eftersom jag ändå känner att de har gjort nytta, och gör det kontinuerligt. Samtidigt som jag såklart gärna vill lära mig ännu mer. För att kunna välja ännu mer medvetet även i framtiden. Både när det gäller att välja till och välja bort.