Browsing Tag

cancer

Övrigt

För hälsan mot cancer – slutspurten!

Posted on 16 juni, 2016

Strax före jul skrev jag ett inlägg där jag presenterade insamlingen jag startat hos Cancerfonden när jag som gravid fick diagnosen Hodgkins lymfom: För hälsan mot cancer.

Jag ska ärligt säga att jag har blandade känslor inför Cancerfonden. Vissa anser att de springer läkemedelsbolagens ärenden, medan andra anser att utan Cancerfondens forskningsstöd skulle långt många fler dö i olika cancerformer. Vissa kampanjer de haft har varit rent ut sagt osmakliga om du frågar mig, men det tycks mer vara av okunskap om kommunikation och mediekunskap verkar det som. Cancerfonden är trots allt den kanal där man enklast kan bidra till forskning, och forskningen gör verkligen skillnad. Det inser man om man bara tittar på den diagnos jag behandlats för.

För 50 år sedan var chanserna att överleva Hodgkins små. Idag botas mer än 90% av dem med tidiga stadier. För 25 år sedan gjordes efterkontroll av behandlingen genom en operation där mage och bröstkorg öppnades upp för att säkerställa att inga tumörer fanns kvar. Idag görs en PET/CT-röntgen som tar ca en kvart att genomföra och som inte innebär månader av rehabilitering från en stor operation.

När jag startade insamlingen ville jag ge den en hälsosam twist för att också bidra till ökad medvetenhet kring sin egen hälsa. Så här skrev jag i insamlingen:

För varje gång du gör något för din egen hälsa – skänk en slant till insamlingen! Kanske 1kr per sprungen kilometer under en månad. Eller 10 kr per armhävning under en dag. Eller 5kr per minut meditation under en vecka. Bara du själv sätter gränsen för kreativitet och hur mycket du vill ge. Själv tänker jag mig att jag skänker 10kr per dag då jag ägnar minst 15 minuter åt något kroppsligt (träning, yoga, meditation, avslappning) som främjar min hälsa, fram tills jag är färdigbehandlad eller insamlingsmålet är nått, vilket som nu kommer först.

Nu är jag som bekant färdigbehandlad (åtminstone för den här gången) och har bidragit till insamlingen enligt beskrivningen ovan.

När jag startade insamlingen satte jag ett mål på 10 000kr. Jag trodde aldrig jag skulle nå dit. Hoppades på kanske hälften. Men bara genom att berätta om den på Facebook kom flera tusen kronor in. Från nära och betydligt mindre nära. Från sambons gamla kollegor som skramlade ihop nära 2000kr (då blev jag så rörd att jag började gråta mitt på kontoret). Från alla möjliga, helt enkelt. Så nu är målet faktiskt ganska nära. Närmre än jag någonsin kunde tro.

Därför vore det så himla kul om den kom ända in i mål. Det skulle kännas varmt i hjärtat på något vis att ha lyckats hjälpa andra som hamnar i samma situation som jag, även om det är indirekt. Så om du vill hjälpa till i slutspurten och ta insamlingen hela vägen i mål får du mer än gärna gå in och ge ett litet bidrag här.

Stort tack på förhand!

Tankar

Slutspurtar

Posted on 26 januari, 2016

Den här veckan är min sista vecka på jobbet, på jag vet faktiskt inte hur länge. Försöker så gott det går att avsluta, göra klart, lämna över och rensa. Det är helt klart en udda känsla att snart lämna stället på ganska obestämd tid. Särskilt när det finns så mycket jag precis påbörjat och startat upp.

Kroppen däremot, den längtar. Efter vila och vardagsmotion. Avsaknad av monotont stillasittande i kontorsstol. Kanske inte lika mycket efter en minst sagt oviss förlossning och därmed ännu mer oviss återhämtning. Eller cellgifter och strålning någon gång i framtiden, högst oklart när. Men förändring av tillstånden. Spurt in i tvåbarnslivet. Ut ur pingvintillvaron, som är betydligt mer påtaglig den här gången.

Kort yogastund med kulan. Blir inte så mycket intensivare just nu.

Det är liksom mer av allt. Mer nästäppa. Mer rultande pingvinkänsla. Mer vilobehov. Sjukt mycket mer halsbränna. Mer sammandragningar.

Huskur mot halsbränna. Havregryn, mandlar, mjölk.

Toppa detta med begynnande graviditetsklåda (tror jag – provtagning imorgon) och en bäbis som just nu ligger i säte och ska försöka vändas på måndag, så har ni en ganska bra sammanfattning av sakernas tillstånd just nu.

Nästa gång jag skriver kan det vara helt annorlunda. Det blir i allafall inte långtråkigt…

Övrigt

För hälsan mot cancer

Posted on 12 december, 2015

Den här julen kommer bli lite speciell av flera anledningar. Sista julen som enbarnsmamma. Förhoppningsvis den sista som cancersjuk (känner mig fortfarande inte bekväm med att skriva det, jag känner mig ju inte sjuk!). Det känns lite bakvänt att tänka på julklappar. Varje gång någon frågar mig vad jag önskar mig så tänker jag att det finns inget materiellt jag önskar mig just nu. Jag önskar mig egentligen bara två saker: Att barnet jag bär ska födas friskt och fullvuxet. Och att jag själv ska bli frisk. Ändå finns det de som gärna vill ge något ändå.

Så jag har startat en insamling hos Cancerfonden. För att låta fler få möjligheten att bli friska i framtiden. Som någon slags tack på förhand för att det verkar finnas goda möjligheter för just min cancerart att botas. I julgivmildhetens anda på något vis.

Insamlingen har en liten twist också. För att skapa lite kreativitet, främja hälsa och inte bara ha en ”vanlig” insamling, så kallar jag insamlingen För hälsa mot cancer. För att uppmuntra till att ta hand om sig. Komma ihåg att det är viktigt, även när man kämpar mot jobbiga, konstiga saker. Så insamlingen bjuder på möjlighet till egna utmaningar till förmån för cancerforskningen. Så här skriver jag i insamlingen:

Så om du har något klurigt på lut får du gärna bidra till insamlingen. Eller annars med såklart, det är inget krav att utmana sig själv för att skänka en slant till forskningen!

Tankar

När hälsovärderingarna sätts på prov

Posted on 23 november, 2015

Jag har sedan ganska länge tillbaka varit trygg i mina egna hälsoval. Känt att de bidragit till att jag faktiskt varit en ganska (eller egentligen väldigt) frisk människa. Jag har valt medvetet och, tycker jag själv, balanserat:

Tillräckligt med sömn – jätteviktigt. Såklart varierar det vad som är maxutbudet, men detta är något jag verkligen prioriterat
Medvetna kostval. Fokus på att veta vad jag äter. Hellre råvaror än fabrikstillverkat. Ekologiskt när det går. Gynna lokala producenter. Hemlagat från grunden framför korv till morgon, middag, kväll. Såklart med undantag. Men hellre tre hembakade kakor som jag vet vad de innehåller än en kemikaliestinn industriversion.
Träning. Som gör mig glad och får mig att känna mig stark. Älskar när kroppen svarar och jag får känna mig stark och uthållig!
Yoga och meditation. Mitt sätt att stressa ner och koppla av. Jätteviktigt för balansen. Jätteviktigt för att lära sig vara närvarande och verkligen uppleva de små guldkornen. I alla fall för mig.

Så när jag nu har tvingats inse att jag faktiskt inte är så frisk som jag trodde, fick jag någon slags hälsokris ett tag. Tvivlade på mina val. Eftersom de ”ändå inte gjort någon nytta”. Var ganska bitter och ifrågasatte en hel massa saker. Särskilt när omgivningen, förhoppningsvis i välmening, kom med diverse rekommendationer och varningar. I kombination med uttalanden om att 80% av all cancer är självförvållad genom livsstilsrelaterade orsaker. Hur väl det nu stämmer…

Jag lade skulden på mig själv. Att jag inte gjort mer. Att jag uppenbarligen valt fel. Eftersom jag satt där med en rutten diagnos på halsen. Tvivlade på allt jag trott på som hade med min hälsa att göra.

Tills en klok person sade till mig: Men det hade ju kunnat vara värre. Vem vet hur prognosen sett ut om du inte hade brytt dig alls om din hälsa.

Det gjorde att jag lyckades vända mig själv på rätt köl igen. För det hade ju faktiskt kunnat vara mycket värre. Min diagnos verkar ju vara såpass ospännande att sjukvården inte ens vill behandla mig förrän tidigast fram mot vårkanten, som det ser ut nu. Det hade kunnat vara så väldigt mycket värre. Titta bara i en tidning de senaste dagarna. Det senaste exemplet på när den här sjukdomen sätter klorna i någon på riktigt. Linda Haglund den här gången. Vars man också dog i cancer i början av månaden. Så sorgligt.

Ser man det så, så har jag ju ändå haft tur. Eller påverkat min tur i rätt riktning med hjälp av att ta hand om mig, om man väljer att se det så. Om det nu är sant att de flesta cancerfall är självförvållade, vilket säkert också kan ifrågastättas (och den typen jag har verkar kunna kopplas till virusinfektioner, inte mycket man kan göra där kanske…).

Jag kan inte göra något åt vilka kemikalier, gifter eller annat jag har utsatts för under min uppväxt, eller vilka jag utsätts för enbart genom att gå utanför dörren eller in på kontoret. Men jag kan påverka vad jag stoppar i min kropp som vuxen, och på min kropp och i min egen omgivning och hemmiljö. Jag kan ge mig själv chansen att återhämta mig och bygga min kropp så stark och uthållig det går. Så att den orkar även sådana här saker. Och kommer stärkt ut på andra sidan, förhoppningsvis.

Jag kan fortsätta göra medvetna val. För att hjälpa kroppen att självläka det som går. Undvika att mitt försvagade immunförsvar suger åt sig onödigt med infektioner. Hjälpa läkning på traven och rusta kroppen för en inte helt enkel behandling. Underlätta återhämtningen efteråt. Inte belasta i onödan, utan berika.

Genom den insikten är jag återigen trygg i att mina val faktiskt är de rätta för mig. Eftersom jag ändå känner att de har gjort nytta, och gör det kontinuerligt. Samtidigt som jag såklart gärna vill lära mig ännu mer. För att kunna välja ännu mer medvetet även i framtiden. Både när det gäller att välja till och välja bort.

Tankar

När svart och vitt inte bara blir grått

Posted on 25 oktober, 2015

Mitt liv är så himla mycket både och just nu. Mycket av allt på något vis. Nästan svårhanterligt mycket, åtminstone när det gäller känslosvallningar. Men kanske är det också därför det inte bara blir en enda grå sörja, utan liksom mera väldigt svart eller väldigt vitt. Det svåra blir svårare och glädjeämnena uppskattas mångfalt mer än om de bara skulle tagits för givet som en del av en förbiflygande vardag.

Å ena sidan:

Glädjen över de stundtals intensiva sparkarna i magen.

Lyckan över att ha fått den goa trollungen vi har, och den enorma kärleken till henne

Förundran över att det återigen gick så himla lätt att bli gravid (och nästan lite skuldkänslor för det, vet ju att det verkligen inte är alla förunnat)

Tacksamheten över att egentligen inte ha några fysiska besvär varken av graviditet eller sjukdom.

Lättnaden över att det trots allt verkar som sjukdomen har väldigt begränsad spridning (vad som hittills har kunnat upptäckas, jag går ju ständigt med en gnagande oro för att läkarna missat något).

Sinnesron i att ha naturen runt knuten och just den här hösten kunna vara ute väldigt mycket i sol och sprakande färger

Mer tacksamhet över människor i min närhet som finns där fast jag kanske inte trodde det (åtminstone inte om alla)

Å andra sidan:

Ilskan över att ha blivit ett cancerfall

Den stora sorgen över att det ska behöva drabba mina nära, särskilt dottern som blir orolig och ängslig, och även de stora skuldkänslorna över att det är på grund av mig som mina nära mår dåligt

Besvikelsen över att kroppen inte står pall trots att jag ändå satsat rätt mycket på den i form av förebyggande åtgärder

Rädslan över vad som komma skall när bebis kommit ut och behandling sätts igång

Oron över hur en förmodligen ganska jobbig period ska påverka vår familj, och hur mycket sjukdomen kommer hinna sprida sig, om den gör det

Skuldkänslorna, maktlösheten och sorgen över att det är mitt fel att Liten I Magen kanske kommer få en rätt tuff start i livet

Stressen över att aldrig räcka till, på något håll, än mindre nu när det stormar lite extra

Det är tvära kast och det kommer säkert inte att bli bättre ju mer gravidhormoner som cirkulerar och ju närmare behandling jag kommer. Det positiva är ändå att alla de här klyschorna man ofta ser här och var (bryt ihop och gå vidare, det som inte dödar härdar, det är ingen idé att oroa sig för det man ändå inte kan påverka osv) faktiskt hjälper som mentala strategier, för mitt i allt så är det ändå det positiva som överväger. Det finns liksom så mycket att glädjas åt och längta till att bara det är drivkraft nog att inte gräva ner sig helt. Än i alla fall…