Övrigt

Majfokus

Läste igår ett inlägg hos Sara där hon skriver om hur hon ska leva sitt äventyr i maj. Det lät så fint på något vis. Jag kommenterade så här som svar på frågan vad jag ska göra i maj:

Maj blir nog någon slags återhämtningsfokus. Lite förvånad inser jag att den redan är här. Att jag överlevt mitt livs tuffaste april och faktiskt också delvis mått ganska bra längs vägen.

I samma stund jag kommenterat så insåg jag hur väl jag sammanfattade tillvaron just nu. För det är ju just så. Lite kort sammanfattat, men ändå.

Igår fick jag min sista cellgiftsbehandling. Åtminstone på den här behandlingen. Tills man vet om det lyckats eller ej. Jag kan inte riktigt fatta att jag redan är där. Att april, den huvudsakliga behandlingsmånaden, redan försvunnit förbi, och att jag fortfarande står på benen!


Att maj i huvudsak kommer bestå av återhämtning (och lite påbörjan av strålbehandling), och därmed förhoppningsvis visar en uppåtgående kurva på de allmänna tillstånden, det är förhoppningen. Samtidigt är det ju faktiskt så att även om jag ur läkarnas synpunkt fortfarande verkar rätt ointressant och snudd på skrattretande, så har det för mig varit mitt livs hittills tuffaste april. Inte så mycket för det fysiska (för på det planet är jag en seg råtta), men mentalt. Även om jag har alla möjliga mentala tricks och hjälpmedel att ta till så känns min hjärna och min själ smått utmattad av och till. Det mentala är också den biverkning som sjukvården är absolut sämst på att hantera. Eller snarare inte kan hantera alls. För den där kuratorn som började gråta, hon har aldrig dykt upp igen… Och vanlig vårdpersonal tycks inte ha varken kunskap eller vilja att hjälpa till med att hantera de delarna av sjukdomen. De där delarna man inte så lätt botar med ett piller eller en injektion.

Maj får därför återhämtningsfokus även mentalt (även om jag är rätt seg även där). Fokus på saker jag mår bra av. Glädje, balans, energi, ni vet. Fokus på att bearbeta, och mentalt förbereda mig för att hantera en ganska lång period av ovisshet, innan jag vet hur väl behandlingen lyckats. Och förhoppningsvis ännu längre perioder därefter med bara efterkontroller utan återfall.

Den där första belöningen är det redan dags att beställa, och jag sätter utgångspunkten för den uppåtgående kurvan idag, med förhoppning om en löppremiär och vardagsstabil kropp i början av hösten.

En något trött och biverkningsrosig selfie

0

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Märta
    5 maj, 2016 at 20:36

    Du har nog helt rätt i att vården inte kan hantera de mentala biverkningarna av cellgiftsbehandlingar (eller andra tuffa behandlingar). Såg det så tydligt hos min mamma när hon behandlades för bröstcancer. Det var bara fokus på det praktiska som hur fixar du en peruk och hur motverkar man illamående, men de mentala bitarna upplevde jag inte att hon fick någon hjälp med. Varken hon eller vi anhöriga.

    Hoppas att du får en lugn och skön återhämtningsmånad så att du kan må så bra som det bara går efter din behandling!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      9 maj, 2016 at 16:09

      Tack för omtanken!

      Och visst är det så. Det bara kryper i mitt verksamhetsutvecklar-jag när jag ser hur de agerar, särskilt när jag fått höra på omvägar att det faktiskt FINNS rutiner för de delarna, på nationell nivå. Det är bara det att det är få kliniker som följer dem…

  • Reply
    Ingmarie
    6 maj, 2016 at 22:11

    Ja! Belöna dig! Skäm bort dig! Mys! Det är du mer än väl värd!

  • Reply
    Rund är också en form!
    7 maj, 2016 at 13:36

    Säger som ovan; njut, hitta lugnet och belöna dig själv på så många sätt du kan komma på. Såå värd det!

    Kram M

  • Leave a Reply