Träning

Om hetsen att ”komma tillbaka” efter graviditet

Idag rapporteras det i media om att skidstjärnan Marit Björgen blivit mamma. Härligt, såklart, och många grattis till henne och hennes sambo! I samma andetag skrivs det också att Björgen planerar tävlings-comeback om mindre än två månader, vilket får mig att känna mig lite matt, och till viss del tappa respekt. Samtidigt som jag antar att en idrottare på den nivån ändå känner sin kropp väldigt väl, och förhoppningsvis har en massa experter runt sig för möjliggöra att kunna hitta en snabb och problemfri väg tillbaka till fornstora dagar och ännu fler världscupsegrar.

Jag kan bara inte låta bli att undra varför. Varför är det så väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt att vara snabbast tillbaka efter något så påfrestande för kroppen som barnafödande? Varför går det inte lika bra att vänta till nästa säsong och låta den återhämtningen få ta tid om det behövs? Varför lägga den pressen på sig i den omställningen som det ändå är att bli förälder? Nu ska man förvisso komma ihåg att det verkar vara förbundskaptenen/tränaren som uttalat sig än så länge, och inte Björgen själv, men ändå… Att tanken ens finns där får mig att undra. Om det är sponsorer som kräver snabb återkomst? Landslagsledning? Press från med-idrottare? Press från sig själv?

Jag blir lite fundersam på vad det här sänder för signaler till oss vanliga dödliga också. På hur det nog hos en många kan bidra till träningshetsen som ibland tycks råda efter att bebis kommit. Hetsen att ”komma tillbaka”, ”komma i form”, ”tappa gravidkilona” osv. Jag förstår absolut att man vill tillbaka efter en graviditet med kanske begränsad träning jämfört med vad man är van vid – jag har ju själv varit där en gång tidigare, och skrivit om det flera gånger. Jag är där nu – kan stundtals bli galen på att jag just nu är begränsad i vad jag kan göra rent fysiskt! Som en liten jämförelse (även om jag såklart bara är en hobbymotionär), så var jag långt ifrån min normalnivå åtta veckor efter min första förlossning (vilket är vad Björgen skulle vara i februari, typ). Jag var till och med långt ifrån var jag trodde att jag skulle vara (även om jag ju hade en del komplikationer att ta hänsyn till också).

Två månader efter en förlossning tänker jag mig att man fortfarande är lite inne i en bebisbubbla och anpassar sig till sitt nya liv med en liten människa som vill ha (och ska få) uppmärksamhet, närhet och energi. Även om man har världens största supportteam kring sig, och även om man haft en drömgraviditet och -förlossning helt utan komplikationer, så känns det som att skaderisken under sådana förhållanden är ganska hög. Både sådant som är återhämtningsrelaterat i förhållande till en graviditet, och sådant som kanske kommer sig av sömnbrist, hormonflöden och känslostormar. Men min vardag är som sagt långt ifrån en elitidrottares, och än så länge är det ju som sagt inte Björgen själv som uttalat sig. Jag hoppas bara att en sådan satsning görs med hela den lilla familjen i åtanke, och inte minst sin egen långsiktiga hälsa. Inte bara att den görs för att tillfredsställa förväntningar, press och krav från omgivningen, oavsett om de är realistiska eller ej. Jag hoppas också att alla de ”vanliga motionärer” som är på väg tillbaka inte känner pressen att så här ska det gå till, och att det är något slags mått på hur lyckad man är som mamma i vilken form man är i ett visst antal månader efter förlossningen. Alla är vi i olika situationer och har olika förutsättningar, och jag tror det är viktigt att ha i åtanke att återhämtningen är till för resten av livet och hälsan och träningen under många år. Inte nödvändigtvis för att kunna stoltsera med en comeback på kortast tid för att kortsiktigt vinna beundran och eventuella sponsorer. Inte om det riskerar att äventyra just den där resten-av-livet-hälsan.

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Ida
    26 december, 2015 at 21:59

    Usch ja. Den där hetsen. Som på något sätt är så lätt att dras med i. Jag har fått bromsa mig själv flera gånger.

    • Reply
      Malin
      28 december, 2015 at 14:30

      Visst får man bromsa sig. Och lära sig att inte ge sig själv dåligt samvete. Utan se det utifrån sin egen situation och utgångsläge. Svårt!

    Leave a Reply