Övrigt

En vanlig morsa

Jag har tidigare skrivit om de där supermorsorna, de som nästan verkar
fysiskt opåverkade av sin graviditet och förlossning. De som jag på en
och samma gång är avundsjuk på, blir lite stressad av, inspirerad av och
ändå inte har någon som helst ambition att bli som.

För min verklighet är långt ifrån det. Jag är helt enkelt en helt vanlig morsa med grym
mjölksyre- och endorfinlängtan. Som får längta ett tag till innan
begäret kan stillas. För trots att jag tränade hela graviditeten är jag
än så länge långt ifrån så återhämtad att jag ens kan tänka tanken på att springa lopp, stå länge i plankor eller ens ta ett enda löpsteg.

Min verklighet ser mer ut så här:

Jag går dagliga promenader med barnvagnen. Men inte i något rasande
supertempo eller några megasträckor.
Mina höfter tillåter liksom inte
det. Ofta är det inte ens jag som kör barnvagnen nu när sambon har
semester. Men jag får iallafall friskluft och rörelse.

Jag kniiiiper. Varje dag. Många gånger. Kunde börja i stort sett direkt efter förlossningen, inga större bekymmer. Gott så!

Jag går kortare solopromenader i högre tempo några gånger i veckan. Men
inget som skulle imponera i någon träningsdagbok.
Och passar jag mig
inte får jag ont efteråt. Typ foglossning fast efter graviditeten. Känn
på den… Men jag får iallafall liiite konditionsträning, och
konditionen är inte det som hämmar mig mest längre, så blodbristen är
nog avhjälpt.

Så här åtta och en halv vecka efter förlossningen hade jag föreställt mig att jag
skulle kunnat börja cykla som konditionsträning. Men tanken på en
cykelsadel har fortfarande inte varit tilltalande, verkligen inte. Fast snart kan jag
nog tänka mig att testa. Alltid något.

Jag återuppbygger mina magmuskler främst med appen MammaMage, men kör inte
två-tre gånger om dagen
. En omgång om dagen
5-6 dagar i veckan räcker gott för mig just nu. Helt enkelt för att jag känner
att musklerna behöver vila då och då, och för att magmuskelseparationen
fortfarande är ganska djup på sina ställen trots att den läkt på bredden
för länge sedan. Så magrutorna kommer fortsätta att lysa med sin
frånvaro. Men jag känner mig starkare för varje dag och jag gillar på
något sätt mitt nuvarande magfluff och min fortfarande mycket markanta linea negra (även om jag gissar att jag nog kommer vilja att det är
borta om typ ett halvår).

Jag har fortfarande inte satt min fot  på gymmet efter förlossningen.
Utan har nöjt mig med pilatesbollen, gummibanden och min egen kroppsvikt
för att styrke- och rehabträna rygg, ben och armar då och då. Good enough just
nu. Har dessutom upptäckt att mina obalanser i muskelstyrka blivit värre under graviditeten. Något att jobba på!

Jag är konstant hungrig, och stillar hungern med både nyttigheter och
onyttigheter. Har inget mål för när gravidkilona ska ha försvunnit.
Tvärtom är jag lite orolig att jag inte ska få i mig tillräckligt med
energi och näring
för att undvika att tappa kilona för snabbt, de knappa
tre som är kvar.

Min utmaning är ju att
skynda långsamt, och än så länge går det rätt bra. Självreglerande på
något vis eftersom graviditets- och förlossningskomplikationer liksom begränsat mig en del. Men jag tror fortfarande det blir bäst så, i längden. För
mig.
Efter mina förhållanden. Tills jag är redo för större utmaningar. Men drömmer gör jag såklart ändå. Både om stort och smått.

0

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply
    fitnesscoachen.com
    28 juli, 2013 at 19:40

    Jag tycker du gör rätt i att skynda långsamt, en förlossning är en jävla upplevelse och det är inte alls säkert att man mår som vanligt på länge efteråt. Jag hade sån tur att jag mådde så bra men det är ingen självklarhet. Nu har vi ju inte fått veta så mycket om hur allt egentligen gick för dig men uppstod det komplikationer så kan det ta jättelång tid att läka ihop och hälsan är förstås det absolut viktigaste.

    Kram!

    • Reply
      blue_malin
      5 augusti, 2013 at 08:59

      Tack för att du säger det 🙂 Vad är väl någon månads extra återhämtning i långa loppet? Kram!

  • Reply
    bureborn
    29 juli, 2013 at 20:41

    Tycker du gör väldigt klokt i att ta det i den takt du känner att just din kropp klarar. Alla är olika. Det är absolut inte värt att stressa för att leva upp till något supermorsaideal, om det sen visar sig att man haft för bråttom och t.ex. aldrig får ordning på magmusklerna igen – eller inte hinner njuta av bäbistiden för att man måste träna sig tilbaka till toppform.

    • Reply
      blue_malin
      5 augusti, 2013 at 09:01

      Det är ju faktiskt tur att man har bebben som hindrar dumdristighet. Annars finns nog risk att jag skulle "testat lite" och fått bakslag. Nu får det bli små steg framåt istället.

  • Reply
    Sofia - ett bättre du
    8 augusti, 2013 at 10:35

    Tycker det låter jättesunt! Du kör utifrån din kropp och dina förutsättning. Alla är vi ju olika och det finns absolut ingen anledning till att stressa, även om man såklart är otålig att träna hårt igen :). Grattis förresten till babyn, tror inte jag skrivit det tidigare? Jag läser ju din blogg, men under sommaren har det enbart varit via mobilen och då är det så jobbigt att kommentera :).

    • Reply
      blue_malin
      8 augusti, 2013 at 13:42

      Ja, otålig är jag verkligen. Men försöker vara förnuftig för en gångs skull 🙂
      Tack för grattiset och detsamma till lilla Harry, om jag inte skrivit det redan. Amningshjärna de luxe…

  • Reply
    Om hetsen att ”komma tillbaka” efter graviditet | Lite Längre
    26 december, 2015 at 21:16

    […] fysiskt! Som en liten jämförelse (även om jag såklart bara är en hobbymotionär), så var jag långt ifrån min normalnivå åtta veckor efter min första förlossning (vilket är vad Björgen skulle vara i februari, typ). Jag var till och med långt ifrån var jag […]

  • Leave a Reply