Eller kanske i omvänd ordning. Den här veckan har varit smått galen. Liksom många veckor den här hösten. Jag går ständigt omkring och tänker att jag måste göra något radikalt för att komma ur ekorrhjulet. Sluta jobba över. Dra ner på tempot. Äta bättre. Dricka mer vatten så jag inte vaknar med sandpapper i munnen varje natt. Träna mer så jag orkar mer och inte får mer sittsjukesymptom. Varva ner så att jag kanske slipper de knasiga drömmarna som förmodligen orsakats av stress (eller möjligen graviditet). Eftersom jag vet att jag kommer behöva alla krafter och reserver om inte alltför lång framtid.
Men nästan varje fredagkväll sitter jag där som en urvriden trasa och stupar i säng med förhoppningen att inte bli väckt klockan fem på morgonen. Även om jag tack och lov oftast sover som en prinsessa på nätterna. Om jag inte blir störd.
Helgerna går åt till återhämtning och förberedelser för nästa veckorace. Med föresättningen att nu ska det bli ändring. Har inte hänt hittills. Det är som att jag liksom bara kör på. Så länge det funkar. I någon slags naiv tro att det ska fortsätta funka. Att jag är odödlig och klarar alla hinder.
Fick en (ytterligare) liten tankeställare igår när jag åkte hem för att hämta på dagis, mitt under stormen Helga. Började inse att det inte var självklart att vägen skulle vara framkomlig. Passerade ett undanröjt träd. Ett till, som dock bara blockerade halva vägen. Hörde radiorapporter om plockepinn i östgötaskogarna. Började fundera på hur man egentligen beter sig om man helt plötsligt ser en ståtlig fura komma fallande mot bilen.
Och så mitt i en kurva tog det stopp. Där låg den där ståtliga furan rakt över vägen. Inte en chans att komma förbi. Smal skogsväg. Inte mycket plats att vända. Helt utanför min kontroll. Plötsligt tar det liksom bara stopp. Utan att man inser det förrän hindret tornar upp sig framför näsan.
I just det här fallet löste det sig (som oftast för mig, kanske därför jag aldrig lär mig att vara försiktig). Jag vände. Ringde sambon och berättade att vanliga vägvalet inte var någon bra idé. Ringde dagis och berättade att jag skulle bli sen. Åkte tillbaka och hoppades att den vägen fortfarande skulle vara körbar. Funderade över vägval och kom fram till att E4-an nog var säkrast. Även om den också var väldigt läskig. Kraftiga krängningar i vindbyarna och inte möjligt att hålla normal hastighet.
Jag kom fram utan skavanker. Lite sent men utan skavanker eller skråmor, annat än lite väl mycket adrenalin i kroppen.
Spenderar helgen med att tänka efter lite mer än vanligt. Känna efter. Lyssna på signaler. För rätt som det är kommer det där hindret som varken går att forcera med vilja eller vända undan från. Då duger det liksom inte att resonera som jag brukar – att det nog löser sig. Då gäller det att vara förberedd och ha en plan. Och inte ha tömt alla reserverna redan innan.
Tror du gör klokt i att lyssna på signalerna, dom säger ofta väldigt mycket.
De gör ju det. Oftast lyssnar jag. Bara det att jag har svårt att lyssna för tillfället är ju en signal i sig självt…
Mycket intressant det där! Jag har också varit inne i en liknande period som du, att liksom bara köra på för att det kommer ordna sig på något vis tillslut. Men tänk om man inte kan ta den vägen man brukar ta, vad gör man då? Jag hoppas du stannar upp lite och tillåter dig själv lite lugnare. För det är du värd!
Jo, jag borde nog försöka med det. För jag känner ju på mig att jag kommer ha nytta av det…
Det är så lätt att ge råd till andra. Att de (du) ska ta hand om sig. Att det bara är de (du) som kan förändra din situation. Det är få (inga?) chefer som kliver in och plockar bort innan det är för sent när det gäller jobb. Så den enda en har kvar är sig själv. Men det är ju lätt att säga till andra. Tusen gånger svårare när det gäller en själv. Jag har ju avverkat 4 månader på nytt jobb. Jag jobbar inte massor med övertid men det händer. Jag tar inte upp datorn hemma varje dag men det händer. Så jag försöker tänka. Inte bara påpeka för andra.
Och den där stormen – galet. Halv fyra i fredags slocknade hela lagret. Kabelsnurror for runt på parkeringen (som någon hantverkare lämnat) och jag körde i snigelfart till hämtmatställena. Barnen fick McD… jag och killen i utlämningsluckan garvade ordentligt åt att försöka hålla i så inte sedlarna flög all världens väg. Och i trädgården låg ju ett träd och väntade som kom farande över staketet.