Övrigt

Hälsa

Det tillryggaläggs en del promenadkilometrar just nu. Utmärkta för filosoferande och observerande av omgivningen. Så här på mindre ort hör det nästan till vanlig folkhyfs att hälsa, eller nicka och kanske le lite, mot de man möter. Men det finns en del ganska slående mönster i hälsandet:

De som blir gladast när man hälsar glatt på dem är pensionärer.
Allra gladast blir de där tanterna som ser ut som åskmoln och verkar bittra på världen.
Tanter i sällskap med en gubbe kan dock bli lite sura om gubben hejar för glatt.
Tjejer/kvinnor/tanter som är ute och springer hejar oftast lite generat, som om de helst vill komma obemärkt förbi och liksom skäms på något vis.
Killar/män/gubbar som springer gör tvärtom och hejar ofta högljutt.
Men det som är mest fascinerande är de som är i samma situation som mig – tjejer med barnvagn. De hälsar i princip aldrig först, och oftast endast motvilligt om man ler och säger hej. Har de en karl med sig så hejar han ofta glatt, medan hon sticker näsan i vädret och vänder bort huvudet. Jag kan inte låta bli att undra varför…
0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Snorkkis
    23 september, 2013 at 13:14

    Intressanta iakttagelser. Här tycker jag det är ganska lätt att få ögonkontakt och ett leende från tjejer med barnvagn, men sällan med äldre (kanske är jag själv sämre på att leta kontakt med äldre än med barnvagns-föräldrar).
    Om man tänker på två generationer tillbaka, typ farmor, så vet jag att hon tycker att det alltid är den yngre som ska hälsa först. Så var det ju liksom förr när hon lärde sig hyfs.

    Men visst blir man glad när man får ett leende och ett hej av folk man inte ens känner – så om vi hälsar och ler vilt är det säkert många som blir glada!

    • Reply
      blue_malin
      24 september, 2013 at 12:45

      Så tänker jag också. Bättre att sprida lite glädje än verka sur och grinig!

    Leave a Reply