Övrigt

Skidåkning som terapi

Igår när jag skidade fram längs spåret i Olstorp tänkte jag att längdskidåkning är nästan som vilken världsklassterapi som helst. Eller kanske meditation är en bättre beskrivning. På nåt sätt släpper jag allt annat som far runt i huvudet när stavarna spänns fast, pjäxorna snörs och fästs i bästa Madshus-laggen. Blir liksom helt närvarande i nuet. Känner snöflingorna som träffar kinderna, och ibland näsan eller ögat 🙂 Vinden i tofsen och hjärtat som bankar hårt i bröstet, nu lättare än annars.

Fokuserar. På snön på träden. På hållning, stavtag och framåtskjuten höft. På knarrandet av stavspetsarna och skidornas bakändar som rytmiskt slår mot marken. På ljuset, barnen som skrattande leker bredvid. På att tanken är viktig i de läskiga nerförskurvorna. Tror man att det går utan att tappa balansen så går det ju också.

Hela dagen igår snurrade en massa saker i huvudet, förutom när jag snurrade runt i spåret. Bara var. Där i skogen. Ensam men ändå med folk omkring mig. Utan en massa grummel, bara klart, levande nu.

Så minns jag skidåkning som bäst. Idag var den inte som bäst. Eller jo, ett ganska långt tag var den bäst även idag. Men sen. Tvärstopp. De hade sprutat konstsnö. Den hade blandad sig med eller blivit till is-kokor här och var. De hade också dragit om spåret till en snävare kurva än det brukar, vilket inte syntes i förväg. Spåret var dessutom mer eller mindre borta av de som åkt ur/av/omkull innan mig. Brukar klara sånt. Trodde jag skulle klara det. Trampa trampa trampa. Men. Så satt vänsterskidan fast i trög konstsnö och is. Jag var chanslös. Plötsligt låg jag där med skidor och stavar i en stor hög, med näsan åt hållet jag kom ifrån och kände att det här gick nog inte så bra. En äldre dam åkte rakt ut i en snödriva bakom mig. En till synes van åkare svajade osäkert förbi och frågade hur det gått. Bra, sa jag käckt såklart, för vad skulle han gjort?

Reste mig skakigt och stod och kände efter en stund. Det går nog att ta sig sista biten också i allafall. Skidade på. Kom runt utan större problem. Pustade lite och funderade på om jag skulle ta en kilometer till eller två. Men kände direkt när jag böjde mig ner efter safttermosen att NEJ, det skulle jag INTE! Aaaooo! Rumpan sa skarpt ifrån och jag stapplade moloken tillbaka till bilen. Ont, ont…

Så här en stund efteråt gissar jag på en ordentlig sträckning. Ont gör det, men går förhoppningsvis över med någon dags vila. Inte lika terapeutiskt alltså, men känns inte som något annat än rumpan/hamstrings fått sig en törn…

0

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Annoula
    23 december, 2012 at 18:16

    Ajaj! Men underbart med skidåkning!

    • Reply
      blue_malin
      25 december, 2012 at 17:38

      Verkligen, skidåkning är det bästa!

  • Reply
    bureborn
    23 december, 2012 at 19:47

    Aaaaj, låter ont det där! Håller tummarna för att du bara sträckt dig, och inte fått en bristning. För det är klart det ska bli massor av närvarande skidåkning under julhelgerna! God jul!

    • Reply
      blue_malin
      25 december, 2012 at 17:39

      Det var nog bara en sträckning. Bättre redan, om än fortfarande ganska stel. Stretchning imorgon så får vi se hur det går. God fortsättning!

  • Reply
    Längdskidlängtan och -tips | Lite Längre
    17 januari, 2016 at 13:47

    […] och skada sig eftersom balansen inte är som den brukar när man är så framtung som jag… Jag gjorde ju det misstaget förra gången jag var gravid, så det känns dumt att riskera igen. Dessutom skulle nog både fäste och glid bli ganska uselt, […]

  • Leave a Reply