Övrigt

Kraftloppet

Igår var det tävlingsdags och uppladdningen hade väl inte varit den bästa med jetlag som aldrig förr och så besök från Holland som också gjorde att det blev lite sömnbrist. Men man kan inte mer än göra det bästa av förutsättningarna och jag hade lovat mig själv att verkligen försöka ta ut mig den här gången. Testa gränser och ordentligt utmana mig själv, för det är jag dålig på. Komfortspringer mer än gärna, men att ligga på gränsen, eller rentav tänja på den, det gör jag väldigt sällan, särskilt inte några längre sträckor.

Vi hade ett avdelningslag i Kraftloppet (med vissa inlån utifrån), och välorganiserade ekonomer som vi är så hade vi en Excelfil med beräknade sträcktider så att folk skulle slippa stå och vänta vid växlingar onödigt länge och så att logistiken (som på Kraftloppet är en hel historia för sig själv) skulle fungera hyfsat.

Jag hade sträcka 5 av 10, vilket nog för mig inte är optimalt, jag hinner hissa upp mig alldeles för mycket av tävlingsandan omkring, och logistiken, och nervositeten. Men det är ju kul att vara med från starten också, så lite pulsökningar på förmiddagen får man ta.

Många fokuserade löpare i starten.

Min holländska på besök hade första sträckan, så direkt efter starten var det bara att lägga sig i bilkön upp till Lotorp för att hämta henne. Åt en halv macka och drack en del vatten. Kissnödig förstås. Dålig parkering i Lotorp, men långt i från sämst… Hann i alla fall se henne gå i mål och växlingen verkade gå bra. Ny tidtagningsmetod i år med små fippliga stafettpinnar kändes inte helt klockren men verkar ha fungerat bättre än senaste årens Racetimer-kaos. Bra sträcktid också, vi låg ca 2min före planen.

Åter till bilen och tillbaka till Grosvad för att förhoppningsvis hinna se darlingen starta, och gå på toa. Toa i mörker hann jag med men ingen växling. Vi ville inte vara sena i Sonstorp, där darlingen skulle gå i mål, holländskan vänta in honom och jag träffa kollegan som skulle ta mig upp till Barketorp där jag skulle starta. Ni hör va, logistik!

Fick förvånansvärt nog en riktigt sjysst parkering i Sonstorp och hann småtjata lite med flera i laget. Nu började solen visa sig också och det började bli varmt. Jag var törstig men tordes inte dricka mer innan starten. Redan kissnödig igen 🙂

Vi hade innan undrat lite hur man tänkt lösa bilkaoset upp till Barketorp, där det var sträckor åt båda håll på en smal väg och därmed (vad vi trodde ) dubbla led med både löpare och bilar. Men arrangörerna hade faktiskt klokt nog dirigerat om bilar till Barketorp via Hällestad. Vi hade gott om tid tills jag skulle växla när vi ankom Barketorp. Fick blandade budskap via sms: ”45 exakt” och ”11.42 enligt min tele”. Antingen 1 eller 4 min före schemat alltså. Jaja, spelade ingen roll, vänta skulle jag ju ändå.

Värmde upp och ruschade lite för att känna på kroppen. Piggare än jag väntat. Påminde mig själv att jag INTE skulle fega. På inga villkor. Jag skulle flämta och pusta i mål i Grytgöl, annars fick jag inte godkänt av mig själv. Tiden däremot var mindre viktig, det var att pressa mig som var målsättningen.

Växlingen kom och jag for iväg. Korsade vägen utan problem och kutade på i nerförsluten i början. Blev omsprungen av två herrar. Sprang om två. Kände att jag låg på gränsen men inte över den. Hade musiken i öronen och armbandet från Tjejmarathon på armen, det hjälper ju en del också.  Påminna sig själv om vad man ska göra. Spring!

Spring!

Första kilometern gick på 5.05. Lite väl fort! I allafall för 6,6km, för mig. Försökte sakta ner lite, men är det tävling så är det. Svårt att släppa efter. Blev omsprungen av en kille från Elkonsulten som fullkomligt flög iväg framför mig. Efter 2km började jag närma mig gränsen för vad jag pallade, på riktigt. Benen började faktiskt bli lite darriga och jag kände mig lätt spyfärdig. Uppförslut på uppförslut på uppförsbacke med lite plan ”vila” däremellan. Tankarna på vift åt fel håll. Jag kan inte, jag är dålig.

Men, jag tog mig faktiskt i kragen. Lyssnade på musiken i öronen. Inte på mina flämtande andetag. Inte känna efter hur pulsen hoppat upp i halsgroppen. Kutade på precis under gränsen. Fokus på att våga göra det jobbigt. När jag sprang förbi skylten ”3km till nästa växling” var det bara att för mitt inre lyssna på den där tjejen som glatt åkte förbi mig i Engelbrektsloppet 2009 och sa: Kom igen nu, man orkar alltid dubbelt så mycket som man tror!

Mer än hälften gjort. Bara 3km kvar. Det är ju inget! Sist jag slösprang så sprang jag nio! Tre med fart är ju snart gjort. Peppa mig själv, inte tänka negativa tankar. Ligga precis under spygränsen. Blev omsprungen av en Team Red Gold-löpare som glatt hejade. Sprang om en löpare som såg ut att ha det väldigt tungt. Höll lagplaceringen. Låg före tidsmålet.

2km till nästa växling. Lite långsammare kilometer men också backigare. Insåg att jag började knappa in på Elkonsulten. Kanske kunde jag komma ikapp och ta rygg på honom. Snålåka lite, hehe…
En hejande vätskekontroll på ett helt oförklarligt ställe noterade jag i förbifarten. Men vätskan lämnade jag till ultralöparna. Behövs ju inte på 6,6km direkt.

Undrade ett tag om jag kommit vilse men beslöt mig att följa Elkonsulten, som jag nu kommit ikapp. Låg bakom en stund och hade det gött. Men ruskade sedan om mig själv. Det ska inte vara gött! Du ska slita idag! Spring om nu! Sagt och gjort. När det vid foten av en backe kom en skylt med ”300m till växling” drog jag om. Tänkte att han nog skulle ta igen mig i backen, som såg rätt kort ut. Men jag höll honom bakom mig. Sprang på i backen. Den fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Anade växlingsområdet. Det var uppför hela vägen dit! Hela vägen!

Elkonsulten fortfarande bakom. In i växlingsområdet. Kroppen skrek i varendaste cell. Hörde speakern säga något om spurtduell och försökte lägga in spurten, som jag faktiskt brukar kunna lägga in. Men inget hände. Inget extra kvar i kroppen. En röding gick om. Men inte Elkonsulten! Jag höll undan för honom hela backen! Lyckades få växlingspinnen att blippa och skickade iväg nästa kollega.

En löparhållning som helt klart har förbättringspotential. Rödingen tog mig i spurten…

 

Hållningen såg något bättre ut bakifrån

Pust! Stön! Hör i bakgrunden: Välkommen till Grytgöl, du ska få medalj också! Va? Öh, jaha… Pust pust… Dricka! Till min stora lycka hade de saltgurka också. Gött! En cola slank ner. Puh… Riktigt nöjd med hur jag lyckades pusha mig själv. Fegade lite en km i mitten men körde annars på bra tycker jag. Var lite snabbare än min utlovade tid. Vi hade tagit en minut till.

Efter att jag pustat lite var det dags att hoppa in i bilen igen och dra tillbaka till Barketorp. Insåg på vägen dit hur mycket svagt uppför jag faktiskt haft. Skuttade ur i Barketorp för att köra kollegan på sträcka 7’s bil tillbaka till Grosvad. En liten Polo som jag kände mig som en hopknycklad John Cleese i.  Lyckades sedan hitta parkering direkt, väldigt förvånande.

Efter dusch och två hamburgare tittade vi på de två sista sträckorna och konstaterade att vi gick i mål på en tid 20 min snabbare än vi trott. Alla var nöjda med sina insatser faktiskt, och i stort sett alla var snabbare än de trott. Eller så hade de angett blygsamma tider för att slippa skämmas. Knasigt att det ska vara så…

Dagen avslutades sen i Norrköping på Manesa med några av kollegorna från de andra lagen från vår enhet, efter lite sightseeing med besöket.

Utsikt från Bergsbron, Norrköping

Sen vitlök och kryddor i mängder! Mums!

… och armbandets andra sida! Välförtjänt!

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Ingmarie
    26 augusti, 2012 at 20:27

    Vad roligt Och vad bra jobbat av dig och hela laget!Stafett är lite speciellt. Man kan ju inte ge upp hur lätt som helst då liksom. 😉

  • Reply
    blue_malin
    27 augusti, 2012 at 17:26

    Precis! Samtidigt som det är lite svårt i just den stafetten eftersom lagen är så utspridda och man inte alltid har någon att "hänga" på.

  • Leave a Reply