Min racer ropade igår avundsjukt på mig från garaget. Den ville rastas. Tyckte att den förtjänade det som den gamla trotjänare den är, nu när nya MTB-konkurrenten fått rastas flera gånger.
Eftersom vi förstår varandra väldigt bra, min racer och jag, så kände jag också suget större och större och eftersom de utlovade regnskurarna uteblev så gav vi oss av i förmiddags på en premiärtur för året. Märkte direkt att MTBn inte är i närheten av att kunna konkurrera med landsvägshojen. Vilken känsla att susa fram. Våga sitta fast i fötterna och trampa igenom hela varvet. Sitta skönt i sadeln utan att omedelbart få vansinnigt ont i sittknölarna. Susa fram i anständigt tempo även när mot- och kastvindarna på Bergsvägen är som värst. Underbart!
Cykelmusklerna däremot, skrek i varenda uppförsbacke, men det är ju inte annat att vänta sig när de blivit försummade ända sedan förra sommaren. Dock inte värre än att tempot ändå var hyfsat för att vara jag, när vi väl kom ut ur bebyggelse och ut på riktiga landsvägen vill säga. Ut bland böljande fält, doftande blomster och stängda vedugnsbagerier. Ingen beryktad bullfika blev det men väl en väldigt trevlig cykeltur i solsken.
Stannade Garmin på ganska exakt 39km och mindre än fem minuter senare kom världens störtskur från de mörka molnen som vi inte sett bakom oss. Tur med vädret också!
Hungrig som en varg, som alltid efter cykling, lassades en riktigt stor lunchportion in, innan vi gav oss iväg på dagens andra, och betydligt jobbigare, pass. En shoppingtur. Lagom lugna och såsiga efter cykelturen såg det först inte så ljust ut för våra inköp, men vi tog oss samman och lyckades få med oss både en hel hög mattor, förvaringshyllor, plastbackar och garagekrokar hem. Med hälsan fortfarande i behåll (det är inte alltid säkert när man frotterat sig med semestergalna solstingstenderande trafikanter och shoppare i en logistisk mardröm som också kallas shoppingcentrum) kom vi hem igen och fick med oss något som det nog kan vara sista gången för säsongen vi inhandlar: jordgubbar!