Övrigt

Första riktiga försöket på mountainbiken

Vi är inte riktigt kompisar ännu, min fina MTB och jag. Idag gjorde vi ett nytt försök att hålla sams, men det gick väl sådär. Justering på SPD-clipsen ingick i förberedelserna och tillsammans skulle vi ge oss ut på 24km-slingan som ligger precis runt knuten (men som tyvärr är rätt teknisk). Med sambon som coach var tanken. Det visade sig dock att jag var en harig och ganska hopplös adept så efter några kilometer skickade jag iväg honom ensam.

Själv tog jag cykelbanan hemåt och begav mig mot grusvägarna i slutet på 24:an istället. Där går banan på grusvägen vissa bitar och gör sen små avstickare in på skogsstigar. I min egen (långsamma) takt (skulle i snitt nästan ha gått fortare att springa) kunde jag testa mig fram bland rötter, stenar, nerförsbackar och en massa växlar. Körde två varv på de sista fem kilometrarna och fick totalt ihop drygt 15km. Får väl duga för den här gången då! Även om det mest kändes som jag stod så här och funderade på hur jag skulle komma vidare.

Trögt! Foto: M. Eklund

På andra varvet lyckades jag betydligt bättre än första och kom upp för en rotbelagd backe och ner för stenhällar. Och jag tror liksom det är lite det som är grejen. Man måste vara förutseende, och helst känna banan (så att man hinner växla upp eller ner i tid), samtidigt som man måste vara uppmärksam (eftersom marginalerna är små), balansera och inte vara för långsam, samtidigt som det gör ONT att ramla om man är för snabb. Beredd att trampa ur när det tar stopp. Kolla stigen. Växla. Väja. Trampa. Bromsa.

För mig som är van vid racern så blir det liksom lite mycket på en gång. Man kan liksom inte bara susa på och växla lite som man vill när det känns trögt eller lätt. Eller drömma sig bort i vacker omgivning. Tappa fokus. Det går liksom illa direkt. Konsekvenserna är omedelbara. Det är den omställningen jag måste göra. Cykel har varit återhämtningsträning för mig. MTB är inte återhämtning!

Glad till slut! Foto: M. Eklund

Men roligt ändå när man får trixa i egen takt. Som med allt så vänjer man sig ju också. Grusvägarna som jag förra gången tyckte var lite småläskiga känns nu löjligt enkla. Så kanske även rötter och jag kan bli vänner. När cykeln och jag vuxit ihop lite mer. Och när jag hittat rot- och stenfria stigar att ”uppgradera” mig på (om nu sådana finns i Östergötland??)

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Malin Göranson
    28 juli, 2012 at 22:35

    Jag är helt grön på mtb och har egentligen inte cyklat alls sen jag var tonåring. Några km på den röda damcykeln räknas inte. Har ju dock kört lite spinning…. Clipsen skrämmer skiten ur mig! Har inte monterat några för jag vågar helt enkelt inte. Kanske så småningom när jag provat att cykla i terräng.

    Jättespännande! Fortsätt att berätta hur det går för dig!

  • Reply
    Träningsglädje
    4 augusti, 2012 at 11:17

    exakt sådär tycker jag att det är!!

  • Leave a Reply