Övrigt

Vårruset

Efter helgens riktigt sega tröga pass hade jag inte så stora förhoppningar inför Vårruset i går kväll. Har ju dessutom inte farttränat på hela vintern och våren utan fokuserat på längre pass och på att vänja framförallt det Onda Knät vid att springa igen och vid att springa längre sträckor. Försökte halvhjärtat ladda med lite extra vätska och ordentligt mellanmål och med stela vader funderade jag nästan ett tag på att promenera runt med tanterna bara för att få lite picknick efteråt.
 
När jag väl får på mig löparkläderna är det på nåt vis som att jag byter skepnad. När sedan nummerlappen kommer på går det liksom inte att stoppa. Jag blir taggad oavsett om jag vill eller inte på något vis! Velade ett tag om jag skulle tordas ha löparkjolen på mig. Inte för att det var särskilt kallt utan mest för att folk skulle stirra… Men bestämde mig för att jag behövde känna mig lite fin i allafall, även om det inte skulle bli något pers. Så både kjol och kompressionsstrumpor åkte på, väl dolda av överdragskläderna ganska länge! Fick en del kommentarer. Flera som har en snygg löparkjol hemma men inte tordats använda den. Av samma anledning som jag tvekade. Synd att man ens ska tänka de tankarna!
 
På väg in till Norrköping for vi igenom en rejäl regnskur men för en gångs skull stämde prognosen och vädret var med oss. Ändrat startområde och ändrad bana i år också. Långa toa-köer som vanligt. Stress, stress. Tio minuter innan första start kutade vi bort till startområdet och jag övertalade två kollegor att välja samma grupp som mig (Springa) eftersom de ändå skulle få springa om tanter med ryggsäck hela vägen. Efter lite tvekan följde de mitt råd, och de tackade mig efteråt. För jag hade ju haft rätt. Redan efter mindre än 200m började man springa om damer/tanter/kvinnor/tjejer som gick i maklig takt, i bredd. Märkligt fenomen det där!
 
I starten laddade jag lite på lätta och mindre och mindre stela ben tillsammans med kollegan som sprang Göteborgsvarvet i lördags. Hon hoppades mest på att kunna springa bort träningsvärken!
 
Pang! Iväg! Eller… smyga iväg i knapp märkbar fart på grund av all trängsel. På grund av alla som gick i Springa-gruppen. På grund av alla från Springa fort-gruppen som gick som man ganska snart kom i kapp. Första kilometern gick på 6.22… Men sedan började grässläntsspringandet och kryssandet mellan söndagsflanörerna ge resultat och trängseln släppte lite. Släppte även efter och lät benen löpa på eftersom de kändes rätt fräscha trots allt, och eftersom jag visste att första halvan av banan är jättelätt. Tänkte som vanligt spara krafterna till sega, svagt uppförslutande Drottninggatan med alla krogar där folk sitter och tittar. Kilometer 2 gick på 5.36. Sådärja! Lite fart finns det i mig i allafall. Sen hade de tydligen ändrat bansträckningen. Lite oväntade pucklar att ta sig upp för. Lite trånga gränder att kryssa sig fram genom. Passerade vätskestationerna och passerade hela tiden MASSOR av medlöpare. Skuttade förbi ömsom till höger, ömsom till vänster och väjde för lyktstolpar och byggstaket. Värsta hinderbanan…
 
Tredje kilometern lika tempo som tvåan. Sedan kom Drottninggatan. Tryckte på och kände mig rätt snygg i min kjol. Pubarna susade förbi och den sega långa motbacken kändes inte alls så seg som den brukar. Kilometer 4 på 5.41. Sen väntade ju nästan bara upploppet! Eftersom banan tidigare år bara varit 4.7km så var det ju verkligen inte långt kvar, trodde jag. Kändes knappt som jag börjat. Fortsatte passera löpare på löpande band. Tryckte på lite mer. Höll igen lite bara för att jag lovat mig själv att inte ta ut mig för vadernas skull. De kändes dock rätt hyfsade. Sprang ifatt en kollega och hejade på henne lite, hon såg lite trött ut. Hon hakade på, härligt! Bara upploppet kvar, tjoho vad det gick lätt! Sista kilometern dryga minuten snabbare än den första och mycket krafter fanns det kvar! Nya bansträckningen verkade vara ordentligt uppmätt också. 5.00km visade Garmin på armen.
 
Lättnad! Det finns lite krut i kroppen i allafall. Skönt att få lite löparlust tillbaka och känna att man är på gång igen. Skönt var det också att picknicka efteråt. Riktigt goda grejer den här gången. Potatissallad, färskpressad äppeljuice, lax och annat gott. Kom också fram till när jag kom hem att jag nog ätit tre bananer under dagen… Värsta apan. Löparapan… Som vanligt fick jag lite kommentarer från vissa: ”Va?!? Sprang du inte snabbare än så?? Jag trodde du var SNABB?!?” Hmm, tänkte jag; följ gärna med mig på min 30km-runda till helgen så får vi se vad det spelar för roll om jag var ”snabb” idag! Hehe…
0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply