Idag är första gången på fem år som jag inte stått på startlinjen i Berga by under Vasaloppsveckan. Det känns konstigt och vemodigt, minst sagt.
Inte heller kunde jag bänka mig i TV-soffan med kaffe och blåbärssoppa som jag tidigare gjort de år då jag åkt Öppet Spår och haft möjligheten att faktiskt se tätstriden hemifrån. Också det lite konstigt och vemodigt.
Eftersom vi var på väg hem från Långberget såg vi bara starten kl 8 på TV och drog sedan iväg söderut för att undvika värsta sportlovstrafiken. Fick hålla tillgodo med Radiosporten för att följa loppet. Torgny Mogren gjorde sitt bästa för att rapportera och ge sakkunnighet men annars liknade det hela mest en flamsig P3-Fredag-sändning eller något sånt… Spurten blev ändå nervknipande och jag kan inte rekommendera att köra bil samtidigt som Brink och kompani spurtar i etern. Men det gick ju vägen. Även på vägen.
Känner ett starkt sug efter att stå där i Berga by en tidig februari- eller marsmorgon igen och frysa fingrarna av mig och undra vad jag håller på med. Särskilt efter några dagar på de vita vidderna i Värmland. Känner att kapaciteten finns. Att grundstyrkan och konditionen ligger där i botten för att bana väg för en snabb tillvänjning av skidmusklerna även om snötillgången skulle vara dålig och man får nöja sig med några helger på snö. Kanske en Tjejvasa nästa år, för att se hur snabb jag kan vara på tre mil om jag verkligen försöker. Kanske ett Öppet spår för att kunna fixa en hyfsad seedning till Vasaloppet året därpå igen. Jag behöver få känna att jag lever igen. Kräma ur kroppen ordentligt och vara lite nöjd och go och glad efteråt. Det var längesedan nu.
1 thought on “Vemodig Vasaloppssöndag”