Browsing Tag

Vinter

Träning

Bye, bye, Nattvasan…

Det är vemodigt, sorgligt och lite, lite bittert. Att den här vintern är typ den snörikaste i mannaminne i Dalarna. Att de till och med schaktar bort snö ur Vasaloppsspåren för att kunna packa dem tillräckligt hårt. Att vi fått riktig fjällvinter även här nere i söder de senaste veckorna. Samtidigt som jag är i tidernas sämsta form.

Eller, kanske inte riktigt, för det har ju faktiskt varit betydligt värre. Men dålig är den, och definitivt inte i närheten av såpass ok att jag skulle kunnat åka en Nattvasa.

Till viss del får jag skylla mig själv. Så här i efterhand inser jag såklart att gå upp på nästan heltid, samtidigt som jag utbildade mig till yogafröken, och sedan pluggade på distans, och roddade småbarnspendlarliv, inte gav så mycket utrymme till varken Vasaloppsträning eller återhämtning. Förkylningarna avlöste varandra under hösten, även om inte alla i familjen fick alla… Vi toppade det med influensan från helvetet i januari. Stora tjejen tog rekordet i antal feberdagar. Lilla knäckte 41-gradersgränsen. Tre veckor tog det innan alla i familjen var ute på andra sidan. Ungefär lika alerta som urvridna, uttjänta disktrasor…

Så det finns liksom inte på kartan att vi ska kunna åka nio nattliga mil på fredag. Därför sålde jag startplatsen för några veckor sedan, och förvånansvärt nog så var de otroligt lättsålda. Så någon annan får iallafall uppleva magiken i Dalaskogarna istället för oss, även om jag är liiiite bitter… När de risigaste skidspåren här nere ser ut så här.

Fast mest känns det ganska skönt. För nu kan jag skida bara för att det är skönt och härligt. Jag slipper fundera över hur tusan jag hade tänkt att mina köldkänsliga händer skulle klara många nattliga minusgrader. Eller oroa mig för om loppet ens blir av… Kan lyssna på kroppen utan att behöva jaga mil. Slipper trängas med andra miljägare på mina korta skidpass. Och kan tillåta mig lite återhämtning från skidåkning när det behövs.

På grund av omständigheterna är det nämligen rätt skralt med mil på kontot. Jag låter ingen få veta mina km-tider eftersom de är långt ifrån vad jag anser vara normalt för mig. Men det samlas ändå såpass med kilometer på kontot att jag nog borde kunna klara en Ica-klassiker iallafall. Om inte fingrarna ramlar av först förstås…

Med det sagt så kan jag bara hoppas att ni som har chansen att åka verkligen njuter av det, för det är en fantastisk upplevelse!

Tävling

Ett till snack om Nattvasan

Alltså, det kommer ju bli en följetong det här med Nattvasan! För jag knep en startplats! Jag säger jag, för det är faktiskt inte hugget i sten ännu vem som blir min lagkamrat. Den numera äkta mannen menar fortfarande att han lämnar sin plats till någon annan om jag hittar någon som är mer sugen. Så är du sugen, eller vet någon som är, så är det bara att hojta till! Fast just nu är det mest med mig själv jag har snack om Nattvasan.

Jag menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första gången… Och nu sitter jag här med en startplats! Och känner rysningarna när jag lyssnar på signaturmelodin.

Fjärilarna som fladdrar i magen. Jag är uppspelt som ett litet barn. Samtidigt som jag är väldigt väl medveten om att det är väldigt långt till Mora just nu. Faktiskt riktigt långt bara att ta sig till start. Logistik ska lösas. Och barnvakt om mannen är den som ska bli min vapendragare. Ska man bo i Sälen eller Mora, bara en sån sak?

Träningen behöver bli betydligt mer strukturerad och fokuserad. Det behöver nog läggas in några checkpunkter längs vägen för att se om målet ens är inom räckhåll. Fast det tror jag såklart att det är, annars skulle jag inte anmält mig! I dagsljus har jag åkt sträckan på allt mellan 8,5 och 11,5 timmar och varit allt mellan i princip oberörd och helt slut när jag kommit fram. Så jag är ganska övertygad om att det går. Det är nog mer en fråga om huruvida det är värt det, beroende på hur det går med träningen och livet i övrigt.

Och sedan kvarstår ju även tiotusenkronorsfrågan: Skejt eller klassiskt?

Friluftsliv

Vårvinter i Sälen

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från vår lilla semester. Resan dit har jag ju redan dokumenterat, och lite skidåkning och yoga har det ju också visats glimtar ifrån. Men resten… Jag bläddrar fortfarande bland alla bilder och minnen och kan inte fatta att det blev så bra som det blev. Kanske för att jag nog inte vågade hoppas på det. Låga förväntningar är liksom inte så svåra att överträffa…

instagram har jag redan serverat lite snöfrossa, men jag kan inte riktigt få nog så det får bli lite här också. No-filter-style, för det behövs liksom inte.

Redan när vi kom fram infann sig något slags magiskt vinterlugn i mig. Det var meterdjup snö, typ sju minusgrader och en riktigt fin solnedgång.

tandaadalen
Stugan vi bodde i förstår jag fortfarande inte hur den kunde vara ledig, till det pris den låg på. Kunde lika gärna varit ett året-runt-boende. Även om vi saknade torkskåp…

tandaadalen2
Men ändå var den långt ifrån störst i området. Riktiga mångmiljonbyggen runt omkring (där vi traskade ett och annat varv med vagn när Lill-trollet skulle sova).

tandaadalen 3
Fast det var nog bara vår som hade snökoja på uteplatsen, vad jag såg.

tandaadalen 4
Varje natt hade det snöat sisådär 5-10 cm till, men alla dagar utom sista bjöd på mestadels gnistrande sol. Och riktig vinterkyla. Typ -13 och liknande. Även om eftermiddagarna var lite varmare. Så det fanns liksom ingen hejd på möjligheter att knäppa härliga vinterbilder!

tandaadalen 5

tandaadalen 6

Tandaadalen 7

Tandaadalen 8
Men skidåkningen då?

Well, barnen är lite för små för att palla en dag i backen. Och föräldrarna är som bekant längdnördar. Så utförsåkningen lös verkligen med sin frånvaro. Syftet i år var mer att vänja framförallt den stora vid miljön och väcka intresse.

hundfjaellet
Det uppnåddes också. Hon hade med sig längdskidor och skidade stolt omkring på dem, åkte bandlift och gick på snölekis. Och pratar med alla hon träffar om när hon var i Tandådalen och hur stora snöhögar det fanns som man kunde åka på rumpan utför. Barn nöjer sig med det lilla… Och föräldrarna var lika nöjda i längdspåret, särskilt i det kyl- och vindläge som rådde…

skidspaar

snoe

skidspaar 2
Så… Vad gjorde ni hela dagarna då?

Ni som följer mig på instagram och Facebook vet. Jag fick bl a möjligheten att träffa starka härliga Camilla på riktigt.

camilla malin
Hon bor ju i Sälen, och fick därför frågan om hon kunde ställa upp som vittne när vi gifte oss utan att nästan någon visste om det.

blommor ringar
Varför man väljer att göra så och rymma iväg och gifta sig kan ju säkert diskuteras. Men delvis pga att bekantskapskretsen decimerats det senast året, och delvis eftersom vi inte orkade ordna fest, och gärna ville att barnen skulle få en fin dag utan stress, så var det ett toppenalternativ för oss.

En magiskt vacker vinterdag, som inleddes med familjemys i pulkabacken och avslutades med lite bubbel i stugsoffan.

broellopsmys
Med rättvisemärkta ringar från Cred Jewellery, hållbar brudbukett från Adolfsnäs handelsbod och en skräddarsydd klänning från Systugan här i Ljungsbro, så blev det faktiskt det vinterbröllop vi ville ha. Jag menar, vi träffades ju trots allt i princip i skidspåret!

brudbukett
Utöver det… Så tog vi dagarna lite som de kom. Var mycket ute. Åt våfflor i en tom våffelstuga. Och pizza. Och hemlagad stugmat.

vaaffelstuga

Såg på solnedgångar och struntade faktiskt helt och hållet i alla vardagsmåsten. De väntade liksom ändå på oss när vi kom hem igen sedan!

solnedgaang i tandaadalen

Träning

Äntligen lite skidåkning

Ju mer min förkylning har gett med sig, desto mer har det börjat rycka i skidåkartarmen. Igår eftermiddag blev suget plötsligt vääääldigt stort. Vi var och fikade på golfrestaurangen på eftermiddagen och lekte sedan i närheten av konstsnöspåret. Barnen roade sig kungligt och jag hade himla kul också, även om jag suktade efter ljudet av stavtag och den lite trolskt dimmiga banan.

aentligen lite skidaakning
Ser ju faktiskt rätt märkligt ut med en snötarm mitt i grönskan. Men den är mycket robustare än man tror och håller för både plusgrader och regn.

Så på kvällskvisten när barnen somnat blev det äntligen min tur att roa mig. Lite kladdande med fästvalla. Lite kalla fingrar. Letande efter utrustning. Men det får man liksom ta. För nu blev det äntligen lite skidåkning!

aentligen lite skidaakning 2
För första gången på två år ungefär. En graviditet och två cancerbehandlingar senare, typ. Så jag trodde jag skulle känna mig som Bambi på hal is. Eller gissade att jag skulle ramla redan i första backen. Inte ha en enda muskel kvar som fattade vad den skulle göra. Flåsa ihjäl mig i minsta motlut. Ha bakhalt och slita ont.

glad skidaakare
Men som ni ser av minen på bilden så hade jag fel. För det var precis så magiskt som jag suktat efter! Skidorna var fantastiska (tack, sambon för glidvallan!). Tekniken verkar sitta i ryggmärgen och verkar inte ha försvunnit med cellgifterna (cellgifter slår hårt mot ryggmärg…).

Visst brände musklerna. Men inte så mycket som jag trott. Visst steg pulsen och flåset kom. Men inte förrän i sista backen. Fästet var fint, även om benmusklerna behöver lite mer tryck i sig.

Det blev till slut äntligen lite skidåkning, och även om det inte var någon långtur, så var det en fantastisk humörhöjare. Både att se att spåren var så fina trots sunkig vinter, och att känna att det finns ganska gott hopp för den här sargade kroppen.

Faktiskt ren och skär lycka för en gammal långloppsåkare. Mitt mål i horisonten känns plötsligt inte lika avgrundsavlägset längre! Och Ica-klassikern fick sig en rivstart igen.

Träning

Magisk vinterlöpning

Idag, på vinterns hittills kallaste dag, gjorde jag löparpremiär för året. Det blev en sväng på lunchen med helt magisk vinterlöpning.

vinterskog
Eller ja, löpning kanske nästan var en överdrift. För i decimeterdjup snö, en temperatur på -9, och med en precis nyblivet förkylningsfri kropp, då går det inte fort!

vinterskog 2
Men magiskt var det ändå, och en rejäl genomkörare. Kanske till och med lite rejälare än jag hade tänkt, även om jag faktiskt försökte ta det lugnt…

vinterskog 3
Många verkar ju dra sig för att ge sig ut i ordentlig kyla, men för mig som vintermänniska och inbiten längdåkare känns det inte så svårt. Jag tar längdåkningsstassen minus pjäxorna helt enkelt, så brukar det gå fint.

vinterskog 4
Det enda som är problematiskt är mina händer, som varit köldkänsliga sedan mitt första Vasalopp, men nu efter cellgifterna knappt klarar att hålla i ett glas kallvatten utan att vitna och domna. Men efter att jag hittade världens bästa uppfinning – batterivantar – så klarar jag mig faktiskt riktigt bra även där!

batterivantar
Sådär ja, det var lite snöporr såhär på Trettondagsafton det! För det var verkligen fantastiskt i skogen idag, helt enkelt magisk vinterlöpning när den är som allra bäst!

vinterskog 5

Friluftsliv

Snö så långt ögat når

I torsdags eftermiddag blev världen vit här. Som i ett trollslag. På bara någon timme hade någon dryg decimeter lappvantar fallit och vintersagan var liksom ett faktum.


Det gjorde typ ont i hjärtat på riktigt att stänga in sig på jobbet igår, även om det var betydligt mindre snö där. Och även om jag var ute på en fin lunchpromenad i trevligt sällskap.


Så när temperaturen igår kväll kröp stadigt nedåt och prognosen visade finfint lördagsväder så fanns det liksom ingen anledning att spendera dagen idag med att fixa ”måsten” inomhus. 

Utan istället fick värmevantar, dunjacka, stjärtlappar, pulkor och barnvagnsmuskler bekänna färg.


Instängdheten på kontoret byttes mot utevistelse i kvadrat. I total närvaro, med lungorna fulla av frisk vinterluft. För en av fördelarna med kyla är ju faktiskt att man inte kan gå omkring och glo på sin AjFån, eftersom varken den eller mina fingrar överlever minusgrader utan skydd!


Det enda som var lite surt var att snön kom så otippat att skidorna fortfarande är ovallade. För det såg rätt härligt ut i spåren på golfbanan när jag gick förbi, även om jag gissar att det inte är läge för finskidorna än…

Men som kompensation tokåkte jag och stortjejen i pulkabacken och det är högst oklart vem av oss som egentligen var mest lycklig och rödkindad när vi kom in igen och mörkret föll.

Nu hoppas vi att de där meteorologerna som spår 8 plus om några dagar hade vaknat helt på fel sida eller fortfarande var dyngraka efter nån julfest va? 

För vinter och snö är ju det bästa som finns!

Övrigt

Saker att se fram emot i december

Den här veckan delar vi i Bloggar om Hälsa med oss av våra förväntningar på årets sista månad. För mig hoppas jag att december blir något av en nystart och jag tänkte att jag delar med mig av saker att se fram emot i december i listform. En 17-punktslista som får bli som ett bra avstamp inför just året 2017.

december i skogen

17 saker att se fram emot i december

  1. Baka havrekex med stora dottern. Ingen jul utan juliga havrekex!
  2. Springa! Det var länge sedan sist nu, och idag tog jag bort tejpen för att se hur operationsärret såg ut. Det kan nog tänkas bli en del spring snart, jippie!
  3. Göra hemgjord glögg. Det blir liksom allra godast då.
  4. Styrketräna. Det har varit så himla skralt med träning sista veckorna, av förklarliga skäl.
  5. Dricka den hemgjorda glöggen vid tända ljus under de mörka kvällarna. Inte alla kvällar såklart, men gärna oftare än sällan…
  6. Åka längdskidor. Jag hoppas på snö, men här hos oss räcker det ju med minusgrader, eftersom snökanonerna då går varma på konstsnöspåret! Bara jag kommer mig för att valla också.
  7. Koka varm choklad och ta med mig den i en termos ut i skogen och sitta på en stubbe och filosofera. Fast detta är nog inte så sannolikt att det händer när jag tänker efter. Inte utan minst ett barn på släp i alla fall.
  8. Få in yogarutinen i vardagen igen. Jag behöver den, men den har fått stryka på foten på sistone.
  9. Läsa en bra bok i kvällsmörkret.
  10. Äta ett riktigt gott julbord. Har två inbokade, så hoppas åtminstone ett av dem ger utdelning.
  11. Vara mycket utomhus när jag är hemma. Busa, ävenflykta, promenera, upptäcka, leka.
  12. Sova flera timmar i sträck. Det har hänt. Skulle alltså kunna hända igen!
  13. Skrota runt i mitt nya underställ från Kari Traa. Så. Himla. Skönt!
  14. Köpa medvetna julklappar till både stora och små. Kanske Aktion Julklappen. Inte köpa mer än absolut nödvändigt.
  15. Gå till frisören! Eller, egentligen borde jag göra det i november redan, för det växer som ogräs!
  16. Bli färdig med löpmomentet i ICA-klassikern. Som jag trodde har det gått väldigt lätt att samla kilometrar, trots att jag varit restriktiv med vad jag lägger in.
  17. Lunchpromenader i frost och snö. Sa jag att jag längtar efter vinter?!

december

Vad har du för saker att se fram emot i december?

Tankar

Målet vid horisonten

För lite mer än fem månader sedan fick min tillvaro (som bekant) en inte så värst önskvärd twist. Ungefär mitt i graviditeten fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer i lymfceller.

Eftersom den endast verkade sitta på ett ställe beslutade en läkare att man skulle ha is i magen tills bebis kommit. Att det var i princip riskfritt eftersom jag inte hade några kroppsliga symptom och tumörerna sprider sig långsamt. Förutsatt att inga provresultat visade på någon annat.

Det var en ganska olustig känsla att veta att jag har något som gror i kroppen, men som cancervården inte verkade vara så intresserad av att åtgärda i första taget. Samtidigt innehåller livet ändå en massa annat också, särskilt som gravid. Så jag beslutade att inte ta ut sorger i förskott eller lägga energi på sådant som låg utanför min kontroll, och valde att se det som att läkaren förmodligen kände sig rätt säker på att det var riskfritt att vänta med behandling.

Nu är takten från sjukvårdens sida helt annorlunda. Helt plötsligt har det, nu när bebis är ute, blivit ett väldans tempo. Sådär så varken jag eller bebis riktigt har hängt med i svängarna. Undersökningar har gjorts, mer insatta läkare har kopplats in och behandling startar redan nästa vecka. Från att inget händer på flera månader till att allt händer inom två veckor.

Visst är det skönt att vägen framåt mot att förhoppningsvis bli botad nu är tydligare. Men mycket känns väldigt ovisst. Det skulle kunna vara bara mörker, beroende på hur man väljer att se på saker, eller hur man orkar se på det. Overkligt, är väl den känsla som dominerar just nu. En sjukdom jag egentligen inte har märkt av rent fysisk, vars behandling nu (förmodligen) kommer göra mig sjuk. Oklart hur sjuk. Har jag otur, eller felaktiga förutsättningar, blir jag döende. Har jag tur märker jag å andra sidan kanske inte jättemycket. Den där första läkaren ansåg ju t ex att en sjukskrivning kanske inte ens skulle vara nödvändig.

Jag skulle som sagt kunna gräva ner mig. Vältra mig i sjukdomselände. Bli ett med min diagnos. Och visst har det funnits stunder där jag nästan gjort det. Eller i allafall brutit ihop och känt mig otroligt maktlös. Samtidigt vill jag se framåt. Mot den andra sidan. Mot ett mål i horisonten. Jag vill ha något att längta efter. Något som kittlar lite extra i maggropen och får mig att le bara vid tanken på det.

Därför har jag siktet inställt på 2018. Ser framför mig att jag kommer kunna vara tillbaka då, om allt går vägen. Det som hägrar i horisonten är Nattvasan. En natt i dalaskogarna med ryggsäck, pannlampa och en vapendragare. Det är liksom det ultimata målet på något vis. Det kräver att jag är fysiskt återhämtad. Men det kräver också mental styrka, vilket jag vet att jag har (och kommer behöva redan nu de närmsta månaderna). Jag menar, mörk skog, snö, månsken och ylande vargar… Ensamhet, åtminstone stundtals. Kan vara så vackert att man vill gråta. Kan vara så läskigt att man inte vet om det känns värst att fortsätta eller att gömma sig under närmsta gran…
Det kittlar liksom sådär obeskrivligt att det inte går att motstå, särskilt när man kollar på filmen för loppet. Stämningen, omgivningen, musiken, naturen. Allt lockar! Jag tror jag får ge mig själv det i för tidig 40-årspresent, och som morot när tillvaron nu i vår och sommar känns tuff.

Frågan är bara vem jag ska lura med på äventyret. Vem som är modig/knasig nog att tycka att det är kul. Och som dessutom helst är ungefär lika bra / dålig som mig på skidor. Jag kanske får lägga ut en kontaktannons här på bloggen när jag vet att jag kommit ut på andra sidan och övervunnit de där elaka cellerna som just nu bosatt sig på ena sidan av min hals och bakom bröstbenet…

Träning

Tips inför Vasaloppsveckan

Det finns ingen annan tid på året jag blir så skidsugen som just den här veckan. Vasaloppsveckan. Det är några år sedan sist jag åkte något av loppen, och av förklarliga skäl kommer jag inte göra det i år heller. 

Däremot har jag ju åkt ett antal gånger, och längtar verkligen tills det är dags igen. För mig är loppen så mycket glädje (en av gångerna är ju ett av mina stoltaste ögonblick) och för två år sedan gästbloggade jag hos Uppochhoppa.se med lite tips för hur du njuter av dagen i fäders spår, och får en härlig upplevelse. 

Vill du ha fler bra tips, kolla hos Helena, som också har massa erfarenhet från Dalaskogarna!

Tankar

Att uppleva genom andra

Min tillvaro är ju rätt begränsad rent fysiskt just nu. Vilket blir en utmaning rent mentalt också, eftersom jag är van att kunna använda min kropp till i princip det jag vill, och den har oftast ställt upp utan några stora protester.

Ändå vill jag på något vis leva mitt ”normala” liv, vilket så här års ofta innebär längdskidåkning. Inget jag varken kan eller törs ägna mig åt just nu. Rent fysiskt alltså. Mentalt åker jag nog lika mycket skidor som vanligt. Särskilt dagar som igår. Efter att ha spenderat förmiddagen med ytterligare kontroller av mig och bebis och blivit hemskickade (igen, grr…), så kände jag för att vara utomhus på eftermiddagen.

Vreta2

Skidspår i det gröna. Dryga 3km finns det fortfarande.

Vi tog med oss Trollungen bort till Vreta Skicenter och fikade i golfrestaurangen och intog sedan de ganska nysprutade snöhögarna. Trollet stortrivdes på kullarna och tyckte det var skoj med alla som åkte skidor. Jag njöt av att det faktiskt ändå finns finfina skidspår så himla nära, trots att vi bor i södra Sverige, och trots att vintern varit som den varit de senaste veckorna. Träffade några gamla kollegor som tränade inför Öppet spår och kollade in folks teknik (vissa väldigt proffsiga!) och drömde mig bort till nästa säsong, eller nästa, när jag själv kan nöta spår ordentligt igen.

Vreta1

Böljande konstsnökullar

Även om det kanske inte låter som det, så var humöret faktiskt mycket bättre efter en eftermiddag i solen, suktande efter kraftfulla stavtag och makalöst glid. Kan man inte utöva själv får man uppleva genom andra!

Förresten, ett tips om du är i krokarna i helgen, så har Vreta tävling i helgen. Passa på att hänga med, eller åk dit och kolla! Det ryktas riktigt bra startfält!