Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men vill gärna beröra det igen. För jag vägrar att tro att jag är ensam om att ha det problem jag har. Viktproblem åt fel håll. Svårt att hitta energibalansen och få i mig tillräckligt med näring för att orka en hel dag.
Numera vet jag ju vad jag egentligen behöver göra åt det, efter att jag hade experthjälp förra våren. Men ibland är det inte helt lätt att göra något åt det i praktiken. Förra gången jag rasade i vikt, när jag ammade det stora barnet, så kallade jag det just amningsdieten, eftersom alla sa att problemet skulle lösa sig själv när jag slutade amma.
Den här gången har jag ju knappt ammat. Men rasar i vikt ändå. Förvisso kan det ju bero på andra saker än just barnen den här gången… Men jag tror just energibalansen är en stor bov i dramat. För jag är typ konstant hungrig! Trött på att behöva äta hela tiden. Men accepterar att jag måste, eftersom jag inte har så värst stora möjligheter att vila fysiskt med två väldigt aktiva barn, trots att jag på pappret är sjukskriven, och egentligen borde vila.
Det händer minst en gång per dag att jag får soppatorsk. Ibland märker jag det i tid och hinner stoppa i mig någon form av nödraket. Men ibland blir jag till en bomb som är farligt nära att detonera. Om inte mat kommer i magen vääääldigt fort.
Jag förbrukar helt enkelt väldigt mycket. Har alltid gjort. Fick det på pränt i förra veckan av en smått fascinerad sjuksköterska. Så nu åker kostprogrammet fram igen. Det som ger mig 3300 kcal om dagen. Jag har inga illusioner om att lyckas få i mig det varje dag, men förhoppningsvis så ofta att jag inte går ner i vikt, eller kanske till och med kan lägga på mig lite… Några hundra gram i veckan borde man väl kunna klara? Det tummar vi på, va?