Browsing Tag

Nattvasan

Träning

Bye, bye, Nattvasan…

Det är vemodigt, sorgligt och lite, lite bittert. Att den här vintern är typ den snörikaste i mannaminne i Dalarna. Att de till och med schaktar bort snö ur Vasaloppsspåren för att kunna packa dem tillräckligt hårt. Att vi fått riktig fjällvinter även här nere i söder de senaste veckorna. Samtidigt som jag är i tidernas sämsta form.

Eller, kanske inte riktigt, för det har ju faktiskt varit betydligt värre. Men dålig är den, och definitivt inte i närheten av såpass ok att jag skulle kunnat åka en Nattvasa.

Till viss del får jag skylla mig själv. Så här i efterhand inser jag såklart att gå upp på nästan heltid, samtidigt som jag utbildade mig till yogafröken, och sedan pluggade på distans, och roddade småbarnspendlarliv, inte gav så mycket utrymme till varken Vasaloppsträning eller återhämtning. Förkylningarna avlöste varandra under hösten, även om inte alla i familjen fick alla… Vi toppade det med influensan från helvetet i januari. Stora tjejen tog rekordet i antal feberdagar. Lilla knäckte 41-gradersgränsen. Tre veckor tog det innan alla i familjen var ute på andra sidan. Ungefär lika alerta som urvridna, uttjänta disktrasor…

Så det finns liksom inte på kartan att vi ska kunna åka nio nattliga mil på fredag. Därför sålde jag startplatsen för några veckor sedan, och förvånansvärt nog så var de otroligt lättsålda. Så någon annan får iallafall uppleva magiken i Dalaskogarna istället för oss, även om jag är liiiite bitter… När de risigaste skidspåren här nere ser ut så här.

Fast mest känns det ganska skönt. För nu kan jag skida bara för att det är skönt och härligt. Jag slipper fundera över hur tusan jag hade tänkt att mina köldkänsliga händer skulle klara många nattliga minusgrader. Eller oroa mig för om loppet ens blir av… Kan lyssna på kroppen utan att behöva jaga mil. Slipper trängas med andra miljägare på mina korta skidpass. Och kan tillåta mig lite återhämtning från skidåkning när det behövs.

På grund av omständigheterna är det nämligen rätt skralt med mil på kontot. Jag låter ingen få veta mina km-tider eftersom de är långt ifrån vad jag anser vara normalt för mig. Men det samlas ändå såpass med kilometer på kontot att jag nog borde kunna klara en Ica-klassiker iallafall. Om inte fingrarna ramlar av först förstås…

Med det sagt så kan jag bara hoppas att ni som har chansen att åka verkligen njuter av det, för det är en fantastisk upplevelse!

Tävling

Ett till snack om Nattvasan

Alltså, det kommer ju bli en följetong det här med Nattvasan! För jag knep en startplats! Jag säger jag, för det är faktiskt inte hugget i sten ännu vem som blir min lagkamrat. Den numera äkta mannen menar fortfarande att han lämnar sin plats till någon annan om jag hittar någon som är mer sugen. Så är du sugen, eller vet någon som är, så är det bara att hojta till! Fast just nu är det mest med mig själv jag har snack om Nattvasan.

Jag menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första gången… Och nu sitter jag här med en startplats! Och känner rysningarna när jag lyssnar på signaturmelodin.

Fjärilarna som fladdrar i magen. Jag är uppspelt som ett litet barn. Samtidigt som jag är väldigt väl medveten om att det är väldigt långt till Mora just nu. Faktiskt riktigt långt bara att ta sig till start. Logistik ska lösas. Och barnvakt om mannen är den som ska bli min vapendragare. Ska man bo i Sälen eller Mora, bara en sån sak?

Träningen behöver bli betydligt mer strukturerad och fokuserad. Det behöver nog läggas in några checkpunkter längs vägen för att se om målet ens är inom räckhåll. Fast det tror jag såklart att det är, annars skulle jag inte anmält mig! I dagsljus har jag åkt sträckan på allt mellan 8,5 och 11,5 timmar och varit allt mellan i princip oberörd och helt slut när jag kommit fram. Så jag är ganska övertygad om att det går. Det är nog mer en fråga om huruvida det är värt det, beroende på hur det går med träningen och livet i övrigt.

Och sedan kvarstår ju även tiotusenkronorsfrågan: Skejt eller klassiskt?

Tävling

Ett snack om Nattvasan

Idag hade jag tänkt lägga ut en efterlysning här. Efter en hugad lagkamrat till Nattvasan 2018. Eftersom han jag delar mitt liv med är så väldigt mycket snabbare skidåkare än mig. Snabbare på det mesta när det gäller sport egentligen. Och därför förmodligen skulle tröttna på att vänta på mig. Och jag skulle bli tjurig för att jag känner att jag sinkar honom. Vi pratar ju trots allt om killen som undrade om vi bara skulle promenera när vi en gång sprang ihop (eller, det var visst bara jag som tyckte att vi sprang…).

Samtidigt sa vi för ett år sedan när mardrömsvåren brakade loss, att när allt var över skulle vi åka Nattvasan ihop. Bara för att vi kan, och för att vi är ett lag som hjälper varandra. 


Och så utspelade sig det här övertygande snacket vid köksbordet igår kväll:

Jag: Men vill du åka Nattvasan med mig då?

Han: Ja, det kan jag väl om du vill. Om du inte hittar nån annan…

Jag: Mäh! Klart jag kan hitta nån. Men vill du?

Han: Kan jag väl… Vad åker vi på för tid?

Jag: Tio timmar… (för att se reaktionen)

Han: Jahaa… Då är det ju ingen press att träna iallafall. För tio timmar gör jag ju nästan om jag är magsjuk.

Jag: Mäh! Tack för den! Tio är mitt sämsta i modern tid så det borde jag klara.

Han: Tio… Hur ska jag hålla mig varm?!

Jag: Du måste ju ha extrakläder med dig.

Han: Extrakläder? Jaja, jag får väl dricka mycket blåbärssoppa i alla fall.

Jag: Nä, du ska ha med dig dricka och mugg. Och bemannad station finns bara en.

Han: Va?! Ingen blåbärssoppa… 

Jag: Du får pannkakor i Evertsberg…

Han: Jag är ju förresten sån tävlingsmänniska, så det blir en utmaning att inte trycka på och jaga placering.

Jag: Nattvasan räknas inte ens som medaljår eftersom man kan hjälpa varandra…

Han: Va, inte ens en tävling asså?! Vad ska jag ha för pannlampa då? Om vi ska ta sååå lång tid på oss får jag ju lov att ha hela ryggsäcken full med batterier…


Vad säger ni, visst har jag hittat min perfekta lagkamrat? Eller måste jag leta med ljus och lykta ändå?!