Browsing Tag

mörkerträning

Träning

Den där mörkerträningsrädslan

Jag pratade med en vän om den förra helgen. Mari skrev om den tidigare i veckan. Jag skrev själv om den i höstas. Och igår kväll upplevde jag den själv igen. Den där mörkerträningsrädslan. Den som i vissa fall faktiskt är befogad. Men som i andra fall egentligen mest är ett resultat av hjärnspöken, som i sin tur är ett resultat av otäcka händelser och (ve och fasa) till och med mord.

Gårdagskvällens upplevelse var nog mest ett hjärnspöke, väljer jag att tro. För man kan ju faktiskt inte gå omkring och misstro hela världen. Eller vad säger ni om följande:

Jag kom till golfbanan där konstsnöspåret finns vid 19.40-tiden. Två andra bilar på parkeringsplatsen, och på första varvet mötte jag mycket riktigt två andra åkare. Elljuset ger bra ljus, men mörkret utanför är kompakt.

På andra varvet är jag ensam. Känner mig väldigt ensam också. Och när jag närmar mig start/mål-området ser jag en flackande pannlampa i mörkret. Två hundar syns i lampans sken men personen står still och rör bara på huvudet. Jag saktar in och avvaktar lite när jag är klar. Personen står kvar. Jag tar av mig skidorna och börjar gå upp för startbacken, som just igår var stängd för snöpåfyllning. Hen börjar också gå, i samma takt och åt samma håll som jag. Fortfarande i mörkret.

Jag stannar och låtsas fixa lite med skidorna. Hen stannar också, och jag ser att personen tittar åt mitt håll eftersom pannlampan avslöjar det. Nu börjar tankarna snurra en del och pulsen stiger. Jag går med bestämda steg. Hen börjar också gå igen. Då tar jag fram telefonen och ringer sambon. För att skrämma bort mina hjärnspöken och för att för säkerhets skull låta personen veta att jag har telefonen på mig. Men sambon svarar inte…

Jag går fortare och ser pannlampan i mörkret röra sig i samma takt. Parkeringen närmar sig och personen med hundarna försvinner bakom en bod. En bil förutom min på parkeringen. Jag bestämmer mig för att bara lägga in skidorna utan att packa ihop dem och åka därifrån direkt. Sambon ringer strax innan jag är framme vid bilen, men jag säger att det nog löser sig. Lägger in skidorna utan fodral, och åker hem. Inget hände.

moerkertraningsraedslan

Skulle ens något ha hänt?? Förmodligen inte. Jag väljer att tro att det bara var någon som behövde rasta hunden och var nyfiken på vilka dårar som åker skidor en fredagkväll på bästa TV-soffa-tiden.

Men vad gör man åt den där mörkerträningsrädslan då?

Som Mari skrev tidigare i veckan, så tycker jag absolut inte att man ska falla offer för den där rädslan. Om den inte är befogad såklart. Men det finns några saker man kan göra, som både minskar rädslan, och ökar din egen säkerhet om något skulle hända.

Tala om vart du ska och hur länge. Kanske självklart, men ändå. Dessutom kan det ju hända andra saker än överfall. På vårt spår finns enganska svår nerförskurva. Om man ramlar och skadar sig (har hänt mig!) så är det ju bra om man slipper ligga och frysa hela natten…

Ta med dig telefonen. Om jag är ute i mörkret eller skogen ensam har jag alltid med telefonen på träning. För säkerhets skull.

Prata vett med dig själv. Hur rimligt är det att en eventuell förövare skulle leta offer just där du är? Eller att ett vildsvin skulle dyka upp?

Skippa hörlurarna. I mörkret och i naturen behöver man ha lite pejl på omgivningen. Oavsett hur trevligt det är med poddar och musik.

Hur känner du för mörkerträning? Lider du av den där mörkerträningsrädslan och har du några tips för att komma runt den?

Träning

Den östgötska skididyllen

Igår var jag iväg en sväng till skidspåret igen. Det där spåret som slingrar sig som en vit tarm över Vreta Klosters golfbanas gröna banor. Spåret som en sån här grön vinter får tjäna som den östgötska skididyllen. För närmre vinter än så här kommer vi nog inte i år. Inte här nere på schlätta…


En lördagkväll vid halv åtta-tiden, då behöver man åtminstone inte trängas i spåren. Dubbelspåren med skatespår emellan… Det var typ jag och tre-fyra till. På slutet bara jag och en manlig åkare.

Eftersom konstsnöspåren hos oss numera börjar få sig ett namn, så gissar jag att det var fullt med folk tidigare på dagen. En del förmodligen ganska långväga ifrån – Vasaloppsåkarna i trakten börjar bli lite desperata i kilometerjakten nu när snön uteblivit. Därför är det faktiskt riktigt imponerande att spåren fortfarande är fasta och fina sent på kvällen.

den oestgoetska skididyllen
Faktiskt en rätt frän upplevelse att åka där, till ljudet av snökanoner som går för fullt. I mörker och tjockdimma. Undrandes var vildsvinen befinner sig just nu. Eller vargen.

Med frosten hängandes i min numera lockiga kalufs kunde jag inte undgå att fotostoppa. Och förundras över att vi faktiskt har den östgötska skididyllen inpå knuten. Började så smått tänka på träning inför nästa års utmaning. Nattliga äventyr på den vita tarmen, utan elljuset. Med pannlampa istället. Förhoppningsvis utan närkontakt med vilda djur… Det är inte utan att man ryser lite! Av flera anledningar.

den oestgoetska skididyllen 2