Browsing Tag

magkänsla

Tankar

Inte utan min…

När jag först skulle svara på frågan vad jag inte klarar mig utan, så tänkte jag på en massa saker. Prylar, nödvändigheter, bra-att-ha-grejer. För, precis som Victoria skriver, så finns det en hel hög med saker som jag ogärna klarar mig utan i vardagen.

Jag tänkte på saker som min handcreme på jobbet (eftersom tvålen på toaletten är så väldans uttorkande), kokosoljan i eftermiddagskaffet (av hälso- och energiskäl), reseyogamattan (för att alltid kunna yoga), min PowerHoudi (för att jag lätt fryser, men trots det gillar kyla) eller min Bästismössa (av samma orsak).

Men när jag sedan funderade ett steg till så insåg jag att näe, visst underlättar de där sakerna, men jag klarar mig fint utan dem också. Visst, torra händer är obehagligt, kaffe utan något i är inte lika gott, yogamattan är bra, men det händer ju lika ofta att jag yogar utan, och varm kan jag bli även utan mina favoriter.

Så, lite som Malin skriver: det är nog mer abstrakta saker som jag faktiskt inte klarar mig utan. Precis som Malin, så kom jag på vad när jag minst anade det. Redan i förrgår på min löprunda visste jag på ett ungefär, men det var först igår eftermiddag som det blev helt solklart: Inte utan min magkänsla!

Vid många tillfällen har jag ignorerat den där känslan i maggropen och låtit fakta och förnuft ta över. För inte kan man väl lyssna på något så ospecifikt som en känsla?! Jo, det är precis det man kan, även om det kan vara svårt.

För nästan lika många gånger som jag blundat för känslan, lika många gånger har det i efterhand visat sig att den var rätt. Så i samband med alla otaliga timmars grubblande det senaste året har jag också börjat våga lyssna och beakta den där känslan mer och mer, även om jag fortfarande ibland försöker förnuftsmässigt avfärda den.

Som på den där löprundan i förrgår: Jag tänkte mig lite mysigt stigtassande i ensamhet i de närliggande skogarna på kvällen, i pannlampans sken. Men när jag kommit ut och satt på pannlampan och tassat iväg fick jag en obehagskänsla där i magtrakten och fick en bild i huvudet av att plötsligt stå öga mot öga med ett vildsvin.

Jag småskrattade lite åt mig själv och försökte att resonera med mig själv och framhäva det osannolika och nästan orimliga i att det skulle inträffa. Men samtidigt ville jag ha just en mysig runda, och valde att ändå lyssna på känslan eftersom jag visste att jag annars skulle vara lite småskraj hela passet, vilket ju skulle förta glädjen.

De närliggande grusvägarna och fotbollsplanerna fick agera löparbana istället, eftersom de kändes tryggare på något vis.

Därför var det lite smått kusligt att mötas av en väldigt uppbökad och tydligt vildsvinsbesökt fotbollsplan när jag igår eftermiddag promenerade med vagnen…

Det hade varit vildsvin i närheten på kvällen/natten. Inte bara ett heller, om man ska döma utifrån spåren de lämnat. Bevisligen efter att jag sprang, för då famns inga spår, men ändå

Magkänslan. Lita på den!