Browsing Tag

Julkalender

Övrigt

Perspektiv i jul(kalender)tid

Idag har jag sprungit så kallade norska superintervaller. 4x4min, med 2 min aktiv vila mellan varje. Den sista fysiskt utmanande luckan i julkalendern. Det trodde jag nog inte när jag klev ur sängen kl 06.11 imorse, seg som kola, efter att ha legat och dragit mig i en halvtimme efter att sambon gick upp med en attack-vaken liten.

Men det händer något med mig när jag har nån slags program att följa, som är upplagt av någon annan. Oavsett om det är i julkalenderform eller något annat. Då genomför jag oftast. Har jag bara gjort program åt mig själv så är det lätt att jag ”lyssnar på kroppen” lite väl mycket. Latmasken på ena axeln tar över, eller tycker att jag borde ta det lugnare. Fast jag vet att jag mår så mycket bättre framförallt psykiskt om jag tränar ordentligt. Kanske kan jag lura mig själv att det är någon annan som gör de vanliga programmen…

Hur som helst. Efter en rejäl grötfrukost kände jag mig fortfarande lätt vimmelkantig (tredje natten med mycket knapphändig sömn nu…), så jag ställde mig och strök julgardiner och resonerade lite med mig själv. Började tänka lite perspektiv. Surade först över att det kommer bli en jul utan min sida av familjen (det är ju fortfarande karantän…), men så började jag tänka på hur bra jag ändå har det. Tänk på den där stackars tiggerskan som brukar sitta utanför affären här. Hon kanske är tvungen att fira jul ensam i en kall bil nånstans. Om hon ens firar jul överhuvudtaget. Eller på de som ligger ensamma på ett sjukhus nånstans. Eller de som kämpar mot ebola. Här står jag och surar i en varm och skön villa och grubblar över mina så kallade problem i form av trötthet. Jag som har allt många skulle önska mig, och som definitivt inte kommer behöva spendera julen ensam, frusen eller hungrig. Så banne mig om jag inte ska kunna springa lite intervaller…

Så då gjorde jag det. Rev av dem utan att egentligen fundera över om det var jobbigt. Mest räknade ner som jag brukar. 30s –> 12,5%. Oj, redan 2min, hälften av första! Osv… Frös lite om händerna, men fick medvind efter halva passet och glömde snart de frusna fingrarna. 

Kort och effektivt intervallande var precis vad surkarten behövde idag. Tänkte efteråt att jag äntligen skulle ta mig för att ge den frusna tiggerskan en slant eller nåt att äta, när jag ändå skulle förbi affären på vägen hem. Men typiskt nog var hon inte där idag. Så där fick jag för att jag tänkt ”nästa gång” alla tidigare gånger jag sett henne. En ytterligare påminnelse om att man aldrig kan vara säker på att det blir nån ”nästa gång”. 
Det är mina perspektiv såhär dagen innan julafton. Tror jag fått lite julefrid i kroppen nu. Till och med lite i sinnet också. Ska bara försöka behålla det så.
Julkalendern är i stort sett färdigupplevd. Jag har en lucka kvar till dopparedagen också. Sparar det bästa till sist! 
God jul!
Övrigt

Att släppa ner axlarna

Det har hänt ganska ofta på sistone. Att axlarna åker upp till öronen nånstans. Gärna i kombinationen med att benen läggs i kors och den bärande foten ställer sig på tå. Men som tur är, är jag ganska bra på att märka det.

För mig är det ett tecken på stress. Men eftersom jag är ganska bra på att märka det när det händer, så försöker jag också aktivt motverka det. Även om det ibland kräver en stor portion övertalning av mig själv.

I tisdags övertalade solen (som plötsligt lyste från blå himmel) mig att faktiskt ta mig ut och springa backintervaller på lunchen. Inte intervaller i termen ”kör tills du dör”, utan mer ”jogga kontrollerat uppför och gå nerför”. Men likväl intervaller. Lyssna-på-kroppen-intervaller. Som gjorde att axlarna släpptes ner, sinnet och hjärtat fick välbehövlig friskluft och axlarna inte kröp upp lika högt på eftermiddagen.

Varje gång jag övertalar mig själv att faktiskt ta mig tid att träna när allt bara hopar sig, så blir jag så glad efteråt. Det är ju så himla värt det! Till och med när det står burpees på schemat, som det gjorde i onsdags. Jag är typ världssämst på burpees, därför tyckte jag det passade att köra burpees som ”ägna dagen åt min största svaghet” (japp, julkalendern igen). Sara Mo (följ henne på Instagram vetja!) har en rolig variant. Kör 1 burpee, vänta tills minuten du påbörjat har gått. Gör sedan två och vila tills nästa minut gått. Och öka sedan tills det inte blir någon vila mellan minutrarna. Då har du dött burpees-döden! Vilket jag gjorde ganska fort. Typ efter tio minuter!

Igår var första dagen på mitt (förhoppningsvis) tre veckor långa jullov. Axlarna hade inte helt släppts ner efter en monsterfredag. 5 km så fort jag kan stod på schemat. Tänkte kombinera det med pod-lyssnande. Eftersom jag förhalade turen till kvällen behövdes pannlampa och reflexväst och ganska varma kläder. Vem sade att löpning inte är en prylsport? Hursomhelst, de där axlarna… De gjorde det ganska jobbigt att ta sig fram till en början. Men jag märkte det. Så jag tvingade ner dem med vilja. Då gick det lite lättare. Men de tvingade sig uppåt igen. Jag tvingade ner dem. Så höll vi på tills de fem kilometrarna gått. Oklart vem som vunnit kampen.

Inte förrän under den korta återhämtningsyogan lite senare kände jag att jag vann helt. Axlarna släppte taget om örsnibbarna och jag kunde på nåt sätt andas ut! Nu är det nog jullov ändå…

Övrigt

Jobbigt eller mysigt

Alltså, jag kan inte riktigt bestämma mig om den här julkalendern jag tjatar om är mest jobbig eller mest mysig. Kanske är den bara mycket av allt. Klart är i alla fall att jag kommer få ligga i om jag ska klara hela. Jag, som nog skulle behöva en vecka på vilohem mest av allt just nu.

Så frågan är ju hur jag ska välja väg. Vila / lata mig och skita i resten, eller streta på samtidigt som jag sluter julefrid med mig själv a la Mia och slutföra på mitt sätt. Kroppen ligger på minus just nu, så det är en balansgång hur mycket jag klarar utan att bli sjuk. Samtidigt som minuset orsakas framförallt av stress och brist på mental återhämtning, och de allra flesta luckorna är ju stressreducerande på sitt eget lilla vis. Jaja, vi får se. Jag ska lyssna på kroppen har jag lovat mig själv.
I helgen betade jag av dels att springa så många kilometer som dagens datum. Eller ja, jag delade datumet med två, just eftersom min återhämtning för tillfället är mindre än hälften av vad den borde. Och eftersom jag egentligen tänkt beta av den luckan redan veckan innan, som bekant. Nu blev det en mysig runda i mörker, med lånad pannlampa. Jag blev inte det minsta rädd faktiskt! Jag som är riktigt harig i mörker annars.

Skakig bild, men inte skakig fotograf!

Igår betade jag av 15 minuter AMRAP, trots att jag var nästan totalt orkeslös. Men tack och lov resulterade det även i en rejäl upphämtning i min egen lilla armhävningsutmaning, och jag blev faktiskt piggare efteråt.

Morgonpromenad i mysigt julmörker var planen för idag. Julmörkret var inte jättemysigt, eftersom det var regn och slask, men målet med promenaden var desto mysigare. Luciafirande utomhus på dagis, med en hel massa söta, mysiga, tomtar och lucior. En Liten En ville absolut inte ta av sig tomteluvan efteråt, och jag måste ju hålla med henne om att hon klär i den!

Hej och hå, streta på! Klarar jag planen de två kommande dagarna, så tror jag nog att hela kalendern ska gå vägen. Häng i (och kör återhämtningsyoga på kvällarna)!

Övrigt

Kalendrar vidare

Den här julkalendern, den visar sig vara bättre ju längre tiden går, på något vis. Jag trodde nog jag skulle kasta in handduken rätt tidigt. Men på något vis har den varit en positiv motvikt till allt annat som händer just nu. Så jag kalendrar på och har till och med gjort en plan för resterande dagar fram till Dopparedagen.

Så här har veckan sett ut hittills:

Ta en massage” bockades av i måndags. Eftersom massagetiderna där jag brukar gå var slut, så fick naprapatens knådande och knäckande duga som lucköppnare. Ett ojämnt hängande bäcken rätades till. Mycket skönt!

I tisdags testade jag något nytt. Jag upptäckte att jag hade rätt mycket kvar på årets friskvårdspeng och utnyttjade en del av det till en prenumeration på Yogobe. På kvällen testade jag Happy Heart med Johanna Andersson och insåg att det krävs en del övande innan mitt yogahjärta blir yogalyckligt.

Onsdag. Dagen då jag flög. Vilket också egentligen var att testa något nytt. Men också dagen då jag tränade mitt mesta favoritpass just nu. Lunchcore. För att jag känner mig så himla stark på det passet, och det blir jag glad av. Det är inte mitt favoritpass alla kategorier. Men favoriten över allt annat involverar snö, och det har vi ju inte sett röken av än, så då får man helt enkelt välja second best!

Igår träningsdejtade jag någon jag gillar. Eller ja, vi tränade faktiskt inte. Vi drack bara en god cappuccino. Men om vi kunnat, så skulle vi sprungit långpass ihop. Gärna en tidig morgon på en kursgård i Tyskland. För det var så vi lärde känna varandra. Men kompisen har numera en trasig höft och jag har ju inte direkt långpasskapacitet just nu, så vi fick nöja oss med att träna skrattmusklerna. Glada var vi i allafall efteråt!

Dagens lucka var nog den svåraste hittills. Gick en snabb och ganska kort promenade på lunchen (knapp halvtimme), vilket fick bli ”gå en PW och tänk på allt bra du gjort under året”. Jag tänkte mig att jag skulle kunna klura ut åtminstone tolv saker, så att det liksom blev en för varje månad. Men banne mig, vad svårt det var att komma på tolv saker! En riktig utmaning för mig, som inte har några som helst problem att komma på saker jag skulle kunnat göra bättre, eller borde gjort annorlunda, men som har sjukt svårt för att bara klappa mig själv på axeln. Bra mental träning för mig alltså. Nästan lite som meditation också, eftersom jag inte kunde fundera på jobb när jag klurade för fullt på hur jag skulle komma på bra saker jag gjort…

Lite skog fick jag i allafall se, och några små luckor i molntäcket!

Dags för helg, och nya roliga luckor!

Övrigt

Ingen enkel matematik

Det är sannerligen inte helt lätt att få ihop vardagen just nu. Därmed inte heller helt lätt att komma ihåg eller hinna ”öppna luckor” i sin julkalender.

I tisdags tänkte jag att cirkelgympa-lunchpasset jag gick på skulle kunna funka att få ihop 500 reps på, med lite vilja. Men sömnminus gjorde att krafterna tröt och när passet var slut stod jag där med bara 390 reps. Tror jag. Ingen superenkel matematik att hålla reda på var i matematiken jag var samtidigt som jag skulle hålla reda på vad jag skulle göra… 
Foto: M. Eklund

Så för att få ihop 500 reps tänkte jag att jag kunde skramla ihop ett gäng (minst 110) tåhävningar under resten av dagen. Bra tanke…. När jag på kvällen låg i sängen och nästan somnat, kom jag på att jag bara gjort 50…. Jaja, 440 reps fick duga som lucka.
Eftersom jag känt mig lite allmänt orkeslös har jag tagit det lugnt med de mest fysiska luckorna, och i onsdags testade jag att meditera en stund. Det gör jag i och för sig ganska ofta i samband med yoga, med blandat resultat, men nu valde jag en lugn stund i soffan, med ett annat fokus. Riktigt skönt!
I torsdags valde jag att ägna 30 min åt det jag gillar mest: leka med bustrollet, och duscha i mörker!
Fredag var av olika anledningar en enkel lucka och bestämd sedan tidigt i kalenderplaneringen: Gör något fint för en vän. Jag bjöd på smörgåstårta och det uppskattades.
Igår var rent ut sagt en riktig skitdag, men jag skulle ändå kunnat bocka av flera saker. ”Göra ingenting” har jag en känsla av att jag kommer behöva längre fram, så den skippade jag att räkna som lucka. Däremot testade jag ett grönt recept (och ett till idag).
Idag bakade jag världens godaste lussebullar (eller egentligen längder, men same same!) och under tiden de jäste körde jag alla testerna i MammaMage-appen och därefter armhävningar så länge coren pallade.
Lusselängden hann ända in i påsen innan jag hann fota… Foto: M. Eklund

Jag har inte planerat kommande luckor sådär väldans väl, men börjar inse att vissa av dem kan bli kniviga, framförallt ”spring så många km som dagens datum”. Den hade jag tänkt få till senast nu i helgen, men kroppen har inte gått med på löpning. Så vi får väl se hur jag ska få till det… Jag är ju ingen långdistansare för tillfället direkt!
Bra kalender hursomhelst. Ger mig något roligt att fokusera på, vilket verkligen behövs just nu!
Övrigt

10 minuter rörlighet på morgonen

Idag har jag vab-premiär. Med en liten skrutt som fått hög feber efter vaccinet hon fick i förra veckan. Själv är jag sådär lagom alert efter att ha haft en närhetstörstande kamin klängande på mig i två nätter. 

Så några stordåd blir det inte idag. Men ett russin ur kalendern i form av lite rörlighet har jag fått till.

Och lite friskluft med frostig inramning.

På sätt och vis nästan tur att jag blev hemma idag. Högdoser med cellgifter på nära håll gör att orosklumpen i magen gör sig påmind hela tiden.
Så i yogisk anda får jag nog säga att jag ändå är tacksam för vila och chans till återhämtning, så här i inledningen på det som för många verkar vara årets största stressmånad.
Övrigt

Julkalender på mitt sätt

För något år sedan gjorde jag en egen träningsjulkalender. Förra året har jag för mig att jag struntade i allt sådant. Det hade jag egentligen tänkt göra i år också.  Men så blev jag ändå lite sugen på den här:

Den innehåller liksom det mesta och är en himla bra mix. Jag har egentligen inga ambitioner att hinna alla ”luckor” (med två jobb för tillfället, sjukdomar och vardagsbestyr och armhävningsutmaning). Men jag kan ju alltid göra som man ville göra med chokladkalendern som liten: tjuvöppna fler på samma dag. Eller helt enkelt ha en inspirationskalender i bakfickan att plocka det bästa ur. Påminna mig själv att ta en stund för min egen skull, när det passar.

Kan ju om inte annat bli skäl till lite tätare bloggande. Om jag hinner/prioriterar…

Vilken som kommer bli svårast? 17…

Övrigt

Skidåkning som terapi

Igår när jag skidade fram längs spåret i Olstorp tänkte jag att längdskidåkning är nästan som vilken världsklassterapi som helst. Eller kanske meditation är en bättre beskrivning. På nåt sätt släpper jag allt annat som far runt i huvudet när stavarna spänns fast, pjäxorna snörs och fästs i bästa Madshus-laggen. Blir liksom helt närvarande i nuet. Känner snöflingorna som träffar kinderna, och ibland näsan eller ögat 🙂 Vinden i tofsen och hjärtat som bankar hårt i bröstet, nu lättare än annars.

Fokuserar. På snön på träden. På hållning, stavtag och framåtskjuten höft. På knarrandet av stavspetsarna och skidornas bakändar som rytmiskt slår mot marken. På ljuset, barnen som skrattande leker bredvid. På att tanken är viktig i de läskiga nerförskurvorna. Tror man att det går utan att tappa balansen så går det ju också.

Hela dagen igår snurrade en massa saker i huvudet, förutom när jag snurrade runt i spåret. Bara var. Där i skogen. Ensam men ändå med folk omkring mig. Utan en massa grummel, bara klart, levande nu.

Så minns jag skidåkning som bäst. Idag var den inte som bäst. Eller jo, ett ganska långt tag var den bäst även idag. Men sen. Tvärstopp. De hade sprutat konstsnö. Den hade blandad sig med eller blivit till is-kokor här och var. De hade också dragit om spåret till en snävare kurva än det brukar, vilket inte syntes i förväg. Spåret var dessutom mer eller mindre borta av de som åkt ur/av/omkull innan mig. Brukar klara sånt. Trodde jag skulle klara det. Trampa trampa trampa. Men. Så satt vänsterskidan fast i trög konstsnö och is. Jag var chanslös. Plötsligt låg jag där med skidor och stavar i en stor hög, med näsan åt hållet jag kom ifrån och kände att det här gick nog inte så bra. En äldre dam åkte rakt ut i en snödriva bakom mig. En till synes van åkare svajade osäkert förbi och frågade hur det gått. Bra, sa jag käckt såklart, för vad skulle han gjort?

Reste mig skakigt och stod och kände efter en stund. Det går nog att ta sig sista biten också i allafall. Skidade på. Kom runt utan större problem. Pustade lite och funderade på om jag skulle ta en kilometer till eller två. Men kände direkt när jag böjde mig ner efter safttermosen att NEJ, det skulle jag INTE! Aaaooo! Rumpan sa skarpt ifrån och jag stapplade moloken tillbaka till bilen. Ont, ont…

Så här en stund efteråt gissar jag på en ordentlig sträckning. Ont gör det, men går förhoppningsvis över med någon dags vila. Inte lika terapeutiskt alltså, men känns inte som något annat än rumpan/hamstrings fått sig en törn…

Övrigt

Ensam i mörkret

Låter kanske inte så trevligt, men det var supermysigt! Efter att snabbt ha glufsat i mig lite müsli med mjölk när jag kom hem åkte vi iväg till Vretaslingan för att skida några varv. Pannlamporna i beredskap, om än något oladdade. Vinterrutinen har inte riktigt satt sig ännu. Det är ju lite mer prylar som ska med på en tur i skidspåret än en löptur en sommardag, kan man ju säga…

Men idag fungerade elljuset, man har nu i början haft lite problem med elleverantören tydligen, det är ju första säsongen på storsatsningen på konstsnöspår. Så pannlamporna kunde lämnas i bilen och vi kunde susa iväg utan extra påhäng.

Helt ensamma var vi på rundan. Såg en annan tapper själ på milspåret, där med pannlampa men på själva Vretaslingan var vi ensamma. Mysigt liksom. Susa fram i sin egen takt. Känna den friska kalla vinterluften i kinderna, höra andetagen bli lite tyngre och stavarna knarra mot den hårda konstsnön (förvisso blandad med en del natursnö). Låta lamporna lysa upp tillvaron kägelvis och heja glatt på varandra när vi möttes.

Ingen långrunda direkt, men oj, vilken lisa för själen en sån här ”måste-hinna-allt-klart-på-jobbet-så-jag-får-jullov-vecka”. Hoppas verkligen jag får tillfälle till mer sånt framöver!

Rött pannband, röda kinder… Foto: M. Eklund
… röd jacka! Foto: M. Eklund

Övrigt

Julkalenderns första tredjedel

Det här har faktiskt gått över förväntan! Jag har tränat något hela nio dagar i sträck, en dryg tredjedel av julkalendern. Dessutom har jag hållit mig till planen förutom att gårdagens simning som bekant byttes mot en dryg timmes skidåkning. Det måste ju innebära att jag antingen gjort en väldigt bra plan, eller att jag gjort en alldeles för mesig plan som är FÖR lätt att hålla.

Min novemberutmaning gick ju sådär. Energi och mående hängde liksom inte med på en sån utmaning, även om jag satte ribban lågt. Lite självinsikt senare tror jag därför att julkalendern är mer realistisk, kanske till och med i överkant. För nu är både energi och mående på betydligt angenämare nivåer igen och jag tror faktiskt detta kommer gå galant. Det går ju också ut på att få in en vana att röra på sig och prioritera sin egen hälsa åtminstone en liten stund varje dag, så om jag känner mig oförskämt pigg kan jag ju bara lägga till mer övningar/pass/kondition, utan att överdriva så klart.

Samtidigt vet jag att risken för avsteg är stor veckan som kommer pga tjänsteresa, men desto viktigare att ha lite disciplin och påminna sig om syftet – att må bättre. Jag får helt enkelt se till att klara av dagens träning redan på morgonen, eller prioritera träningen framför kvällsshopping (inte så svårt nu när det inte är så lätt att shoppa längre).

Dagens lucka bjöd på skidåkning igen. På vår morgonpromenad var det -17 grader så jag trodde nästan inte det skulle bli någon åkning eftersom minna händer inte klarar av sådana temperaturer, men efter lunch hade kvicksilvret stigit till -8, och en dryg halvtimme tillbringades i de idag betydligt mer uppåkta spåren. Skönt att få andas lite vinterluft innan en riktig innesittarvecka!