Övrigt

Perspektiv i jul(kalender)tid

Idag har jag sprungit så kallade norska superintervaller. 4x4min, med 2 min aktiv vila mellan varje. Den sista fysiskt utmanande luckan i julkalendern. Det trodde jag nog inte när jag klev ur sängen kl 06.11 imorse, seg som kola, efter att ha legat och dragit mig i en halvtimme efter att sambon gick upp med en attack-vaken liten.

Men det händer något med mig när jag har nån slags program att följa, som är upplagt av någon annan. Oavsett om det är i julkalenderform eller något annat. Då genomför jag oftast. Har jag bara gjort program åt mig själv så är det lätt att jag ”lyssnar på kroppen” lite väl mycket. Latmasken på ena axeln tar över, eller tycker att jag borde ta det lugnare. Fast jag vet att jag mår så mycket bättre framförallt psykiskt om jag tränar ordentligt. Kanske kan jag lura mig själv att det är någon annan som gör de vanliga programmen…

Hur som helst. Efter en rejäl grötfrukost kände jag mig fortfarande lätt vimmelkantig (tredje natten med mycket knapphändig sömn nu…), så jag ställde mig och strök julgardiner och resonerade lite med mig själv. Började tänka lite perspektiv. Surade först över att det kommer bli en jul utan min sida av familjen (det är ju fortfarande karantän…), men så började jag tänka på hur bra jag ändå har det. Tänk på den där stackars tiggerskan som brukar sitta utanför affären här. Hon kanske är tvungen att fira jul ensam i en kall bil nånstans. Om hon ens firar jul överhuvudtaget. Eller på de som ligger ensamma på ett sjukhus nånstans. Eller de som kämpar mot ebola. Här står jag och surar i en varm och skön villa och grubblar över mina så kallade problem i form av trötthet. Jag som har allt många skulle önska mig, och som definitivt inte kommer behöva spendera julen ensam, frusen eller hungrig. Så banne mig om jag inte ska kunna springa lite intervaller…

Så då gjorde jag det. Rev av dem utan att egentligen fundera över om det var jobbigt. Mest räknade ner som jag brukar. 30s –> 12,5%. Oj, redan 2min, hälften av första! Osv… Frös lite om händerna, men fick medvind efter halva passet och glömde snart de frusna fingrarna. 

Kort och effektivt intervallande var precis vad surkarten behövde idag. Tänkte efteråt att jag äntligen skulle ta mig för att ge den frusna tiggerskan en slant eller nåt att äta, när jag ändå skulle förbi affären på vägen hem. Men typiskt nog var hon inte där idag. Så där fick jag för att jag tänkt ”nästa gång” alla tidigare gånger jag sett henne. En ytterligare påminnelse om att man aldrig kan vara säker på att det blir nån ”nästa gång”. 
Det är mina perspektiv såhär dagen innan julafton. Tror jag fått lite julefrid i kroppen nu. Till och med lite i sinnet också. Ska bara försöka behålla det så.
Julkalendern är i stort sett färdigupplevd. Jag har en lucka kvar till dopparedagen också. Sparar det bästa till sist! 
God jul!
0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Ingmarie
    24 december, 2014 at 01:56

    Tänk ändå vad ett löppass kan göra! Att få och kunna kuta är ett stort privilegium! Kram och God Jul!

    • Reply
      blue_malin
      31 december, 2014 at 12:02

      Absolut! Kram tillbaka och gott nytt år!

    Leave a Reply