En annorlunda vardag

Hela det här året har ju hittills varit ganska annorlunda på många sätt. Hur många familjer i Sverige där båda vuxna har heltidsjobb går t ex hemma bägge två de första 7,5 månaderna av en bebis liv?

Imorgon är tanken att min vardag fortsätter att vara annorlunda, fast på ett lite annat sätt. Jag ska börja jobba igen. Förvisso bara deltid eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid, men ändå. Hur många mödrar i Sverige börjar jobba igen när bebis inte ens är åtta månader? Av dem som har heltidsjobb som anställd…

Jag har redan fått en del kommentarer om det, vilket i sig säger en del om normerna kring föräldraledighet, men nu var det inte det jag skulle skriva om, i alla fall inte idag.

Utan om vardagen som väntar. Som också den kommer se lite annorlunda ut. Jag har inte helt vant mig vid tanken att inte när som helst kunna gosa med världens gladaste, mest viljestarka bebis. Eller inte kunna ha filosofiska diskussioner med en väldigt omtänksam, grubblande och bestämd treåring.

Inte heller har jag helt accepterat att min dagliga utomhusdos kommer sjunka drastiskt och att jag inte längre kommer kunna strössla bloggen med promenadbilder.

Men å andra sidan behöver jag testa mig själv lite. Se hur landet ligger rent orkesmässigt. Om min chemobrain klarar av vuxendiskussioner och sifferklurigheter.

Jag behöver få träffa den så kallade vanliga vardagen igen. Köra bil, klä mig i annat än det mest bekväma och praktiska. Fixa håret och glömma matlådan. Snacka strunt vid fikabordet och få vara något annat än mamma och cancerpatient. Tänka på annat än dagisförkylningar och få annat i huvudet än oro och dåligt samvete.

Vi får se hur det går och hur länge det varar…