Mästerlig mentalitet

Jag har spenderat en stund på kvällarna på sistone med att titta igenom årets avsnitt av Mästarnas mästare innan de försvinner från svtplay om någon dag. Jag gillar verkligen den serien, och den är en av få jag inte vill missa något avsnitt av, även om det är sällan jag lyckas se dem live.

Även om jag redan visste vem som vann, så var det lika kul, och intressant, att titta igenom årets säsong. Att se processen fram till mästarduellen och det slutliga avgörandet. Att höra resonemang, samtal och synvinklar. Se deltävlingar och ibland förvånas över utfallet.

Det som mest fascinerar mig är deltagarnas huvuden och inställning (med ett undantag), trots att det ”bara” är ett TV-program. Det blir så tydligt att en stor bidragande faktor till att de kommit så långt inom sin idrott är inställningen och karaktärsdragen de har. Det blir påtagligt hur viktigt det är, och hur långt man kan komma om bara huvudet är med och sitter på rätt ställe så att säga!

Det som jag tycker är utmärkande hos alla, och som jag tror man kan ha stor hjälp av att ha i åtanke även som vanlig motionär, och också ta med sig i dagliga livet är följande: 

Vinnarskalle och vinnarinstinkt. Mer påtagligt hos vissa, men ändå något som fanns hos alla. Något som liksom kommer fram när det är tävling. Foppas omisskännliga matchblick t ex. Sjukt fascinerande!

Ödmjukhet. Trots att de har vunnit i princip allt som går att vinna inom sin sport så är de inte på något sätt självgoda översittare. Snarare imponeras jag av att det är tvärtom. Ingen ser sin egen framgång som bättre än någon annans, alla vill lära av varandra (ja, med ett undantag då…). De verkar fascineras lika mycket av andra idrottare som vi vanliga dödliga. Som när Björn Ferry äntligen får träffa Jörgen Persson och spela lite pingis mot barndomsidolen.

De är sympatiska och empatiska. Goa människor helt enkelt. Som lyssnar på varandra och är nyfikna och intresserade av andra människor och deras historier. Som har roligt ihop och bjuder på sig själva.

Envishet. Man blir ju inte en mästare utan ansträngning, så är det bara! Vissa är envisare än andra. Vägrar vika ner sig och ger alltid allt. Heidi Andersson till exempel. Riktigt imponerande kvinna med pannben av stål och humor som den äkta norrlänning hon är!

Förmågan att triggas av utmaningar. Att kunna få gnistan att tändas i ögonen när någon säger något, och sedan göra något riktigt starkt av det. Som när Micke Lejnegård inför grenen 90 grader lite halvt skämtsamt säger till enduroföraren Anders Eriksson att ”ja du Anders, enduro betyder ju uthållighet på spanska! Nu är det upp till bevis” och man direkt ser beslutsamhetens glöd tändas i Anders sammanbitna ansikte. Såklart vinner han grenen!

Att kunna förlora med stil. Att inte svära, sparka och bete sig illa fast man är skitförbannad. Utan ha förmågan att unna motståndaren en välförtjänt vinst oavsett hur besviken man själv är. Som Kennet Andersson i nattduell eller Foppa i hopprepstävlingen. Förmågan att erkänna att förlusten berodde på att man själv faktiskt var den sämre just då, samtidigt som man mitt i allt kan gratulera den motståndare som vann.

Mycket kan man lära från idrottens värld, och just det mentala tror jag som sagt man kan ha stor nytta av att träna på även inför svårigheter och utmaningar i vardagslivet. Ha i bakhuvudet när berg ska bestigas och livet serverar en sura citroner. Det gör ju inte att hindren försvinner. Men de kan bli lättare att riva och kännas mindre höga!