Så annorlunda

Så här med några dagar att smälta det hela, så tycker jag det är otroligt fascinerande hur olika två barnafödslar kan upplevas.

Samma mamma föder två barn, på ett ungefär lika stora. På samma sjukhus, ungefär lika långt gången, och med likadan graviditetshistorik.

Men helt olika upplevelser, väldigt annorlunda varandra. Därför också med helt olika känsla både kroppsligt och mentalt så här en knapp vecka efteråt.

Jag ska inte gå in på detaljer, men det är egentligen först nu jag inser hur mycket jag missade förra gången: När kroppen inte själv fick bestämma starttid. När den påtvingade starten gjorde att sluttampen blev gjord under narkos. När konsekvenserna av det gjorde mig som i dvala i flera veckor.

Det är först nu jag inser att det inte måste vara så. Att allt kan vara gjort på några timmar. Att jag faktiskt kan vara intensivt i känslan där och då och låta kroppen göra vad den vet att den ska. Att  jag faktiskt kan lita på min kropp och att den klarar att föda ett barn helt själv. Från början till slut. Även om jag tvivlade ibland.

Återhämtningen blir även den så annorlunda. Redan nu är jag orkesmässigt långt före jämfört med förra gången. Styrke- och ledmässigt är det däremot en helt annan femma… Det ska bli spännande att följa, det här. För än så länge hänger jag bara med, och låter kroppen bestämma helt och hållet vad den klarar och inte. Bortsett från att hantera vardagen, såklart.