Övrigt

Under och över ytan

Härliga Johanna skrev ett plus-och-minus-inlägg häromdagen. Min tillvaro är verkligen både upp och ner just nu, så jag tänkte att jag snor konceptet eftersom det är ganska beskrivande för nuläget och mitt svävande under och över ytan. Jag börjar lite ytligt och dyker djupare eftersom.

+ fantastiskt fin höstnatur just nu och vilken underbar dag med klarblå himmel

– pizzan jag åt till middag var verkligen ingen hit

+ mysig minimänniska har varit glad och härlig i princip hela dagen. En sån där dag med mycket utehäng som jag sparar länge, länge i minnet.

– ingen direkt träning idag heller

+ härlig uppfriskande yoga nu på kvällskvisten

– känner hur kroppen förfaller av bristen på styrketräning

+ snart dags för ny, spännande, nyinrättad tjänst på jobbet

– det innebär tyvärr inte att jag inom närmsta tiden blir av med de två tjänster jag redan har

+ det tycks sprattla omkring en minimänniska i min mage som jag känner mig otroligt lycklig över, och väldigt lyckligt lottad! Idag såpass mycket sprattel att det syntes utanpå

– det finns tyvärr andra, än så länge inte färdigdiagnosticerade, knölar i min kropp också

+ de knölarna kan vara vad som helst och sitter enligt läkaren ”ytligt och bra”

– jag bryter ihop och tjuter då och då eftersom jag befarar det värsta och skrämmer livet ur mig själv genom att tänka på risken att inte få se minimänniskorna växa upp

+ även om det skulle vara cancer så finns det ju hopp för att leva länge än. Det har vi ju bevis på i vår familj

– jobbminusen och grubblet gör att jag undrar hur jag ska klara hösten utan att bli helt utmattad

+ jag är piggare än på länge efter en tuff första trimester, och rör faktiskt på mig hyfsat mycket varje dag nu

– ju mer påtaglig min lilla Hoppsan i magen blir, desto jobbigare blir det att kanske ställas inför ett val – min hälsa eller bebis liv

+ att jag är piggare, och blir piggare, borde ju betyda att jag inte kan vara allvarligt sjuk, eller hur

– knölar får man ju inte utan orsak

+ ju längre tid det tar att få diagnos, desto mer hinner Hoppsan växa och desto större är chansen att han eller hon klarar sig såpass länge att jag inte behöver välja

– ju längre tid det tar att få diagnos, desto längre går jag med en konstant gnagande oro som äter upp mig sakta men säkert

+ jag är ganska bra på att hantera oro och yogan är fantastisk för att bli lite mer balanserad

– det tycks bara vara jag som oroar mig. Åtminstone vill ingen prata om det. Så oron får liksom aldrig släppas ut. Förutom som tårar i bilen på väg till och från jobbet då… Trafiksäkert värre

+ jag är förvånansvärt bra på att låtsas som om det regnar

– det är inte bra för mig att låtsas som om det regnar, herrejösses vad trött man blir av det!

+ jag lever ju, och har blivit påtagligt mycket bättre på att ta tillvara på guldkornen i vardagen. Inte en mini-kram eller härlig tvååringskommentar går mig förbi utan att jag tänker att jag ändå är lyckligt lottad som fått uppleva så här mycket av livet.

– tänk om det är cancer, cancer, cancer. Buhuhuuuuu…

+ tänk att det är en mini till på väg! Bara sådär!

Innan kaoset riktigt drog igång. Fortfarande hyfsat i balans.

0

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply
    Mia
    26 september, 2015 at 21:50

    Kramar till dig Malin. Jag tänker på dig och hoppas verkligen på det allra bästa. <3

    • Reply
      Malin
      30 september, 2015 at 20:13

      Tack! Det värmer! Kram 🙂

  • Reply
    Sofie
    27 september, 2015 at 06:02

    Först – stort grattis! Sedan – håller alla tummar och tår. Och klart du måste få oroa dig. För något år sedan satt jag med en massa oro. Det knagade så förfärligt. Då bestämde jag mig för att sluta oroa mig för saker jag inte kunde påverka. Det hjälpte lite då i alla fall; kanske inte helt men lättade stundvis.

    Massor med kramar till dig och dina små!

    • Reply
      Malin
      30 september, 2015 at 20:14

      Tack för det. Jag brukar också försöka tänka så. Det man inte kan göra något åt är ingen idé att oroa sig för liksom. Det funkar ibland, som du säger. Men inte alltid :-/ Kramkram!

  • Reply
    Staffan
    27 september, 2015 at 09:56

    Nämen oj vilken ”dubbel” situation det måste vara med en bergochdalbana av känslor. Stort grattis till den lilla som komma skall och så håller jag såklart tummarna för att det andra inte är något att oroa sig för, så småningom!

    • Reply
      Malin
      30 september, 2015 at 20:14

      Ja, det blir liksom både och på något vis. Tack för omtanken, hoppet är ju det sista som lämnar en.

  • Reply
    Emma L
    27 september, 2015 at 21:25

    Vännen! Jag blir alldeles varm och kall på samma gång. Och önskar verkligen att jag inte läste detta på mobilen för jag vill skriva långt och mycket.

    Bebis! Lycka! Glädje! Stort stort grattis. Så härligt.

    Knölar och väntan. Faaan! Har du ingen att prata med? För detta måste du få släppa ut. Vad händer? Kan jag göra något? Skit vad liten på jorden en känner sig. När får du veta mer?

    Stora, varma, hårda kramar! Finns här, om än bara i cyberspace. Men det kan ju lätt ändras!

    • Reply
      Malin
      30 september, 2015 at 20:17

      Men vad go du är! Jag är väl lite sån där ”duktig flicka” också, som inte vill belasta andra som ”redan har tillräckligt med sina egna bekymmer” med mitt. Än så länge är det mest väntan. Lite prover. Svar om en vecka kanske. Oklart om det ger besked eller bara talar om att fler prover behövs. Så i och med att det kan vara vad som helst så snurrar också allt möjligt i huvudet. Tack för närvaron, oavsett cyber eller inte! Kram!

  • Reply
    JoHo
    10 oktober, 2015 at 20:04

    Malin! Jag har inte läst förrän nu, och får panik å dina vägar! SÅKLART att du måste få oroa dig! Att du måste få prata om det, älta, grubbla, få sagt till dig att det ordnar sig, att det kommer lösa sig…

    …och samtidigt, glädjen över hoppsan i magen! Halvvägs nu, några veckor till, jag håller tummarna hårt hårt!

    Kram!

    • Reply
      Malin
      20 oktober, 2015 at 19:08

      Jo, oroa sig måste man ju få. Men inte för mycket tycker jag. Bryta ihop och komma igen känns lite mer som min melodi på något sätt. Även om det kanske blir fler än ett sammanbrott på en sådan här resa… Tack för tanken! Kram

    Leave a Reply