Övrigt

Konsten att veta var gränsen går

Nu när jag har tid att faktiskt tänka en tanke till punkt så filosoferas det en del. Om hur jag och kroppen fungerar, varför saker är som de är och sådant. Det här är en sådan tanke som cirkulerat i huvudet ett tag och formats till ett långt inlägg. Det finns fler…

Ibland är det hårfint var gränsen går. Gränsen
mellan att ta i, lasta på, träna hårt för att utvecklas, jämfört med att
förta sig, överbelasta och riskera att skada sig så att man istället
inte kan träna på kanske evigheter. Jag funderade
på det senast jag lunchtränade. Att jag alltid känner mig så förnuftig
när jag tränar nuförtiden. Liksom tänker ett steg längre. Lunchträningen till exempel, den innehåller rätt ofta hopp. Som typ en
kombination av två utfallshopp och två ”benböjshopp”
(hopp med benen brett isär). I en hel låt. Då backar jag. För knäna
skulle inte palla. De (och kanske höfterna) är inte tillräckligt stabila
för att hantera det, och jag vet att om jag körde på så skulle jag få
ont och svårt att bl a gå nerför trappor i veckor efteråt
och jag skulle definitivt inte kunna springa.

Så där går en gräns.
Men det finns ju alternativ. Jag gör vanliga utfallssteg istället,
helst bakåt (känns skonsammare). De kan jag å andra sidan göra nästan
oändligt många av utan att jag direkt lider av det, det är snarare bra
om jag nån gång vill kunna göra såna där hopp. Kanske
är det i det fallet åt andra hållet, att jag inte lastar på
tillräckligt. Utan mesar för mycket. Kanske borde lägga på en vikt
också, de gånger det finns vikter till hands. För att utvecklas och bli starkare.

Lite samma sak är det med löpningen
efter att jag fick barn. Jag vill gärna kunna springa långt igen. Skulle
nog kunna springa rätt långt redan nu, om jag gav mig sjutton på det. Men jag
skulle få lida för det, förmodligen ganska länge.
Därför avstår jag. I hopp om att kroppen ska säga ja nån gång i
framtiden och att jag så sakteliga bygger upp mig själv igen.

I yogan är gränsen än mer hårfin. Där känner
jag att det är ännu lättare att förta sig, samtidigt som det oftast
är väldigt skonsamt och liten risk att kliva över gränsen, så länge man lyssnar på kroppen. Men om prestationsviljan letar sig in även på
mattan så kan det ju hända att jag får för mig att testa något
som ser roligt eller fräckt ut, men som jag kanske inte är redo för. Det
kanske går bra för stunden. När jag är uppvärmd och inte känner/tror att jag
överbelastar. Gör en skojig armbalans, blir glad att jag klarar det, och
vips, så vaknar jag med en sträckt ryggmuskel
dagen efter och får strunta i både skidåkning och snöskottning…

Kroppen knäpper en liksom på näsan om man
inte håller sig inom sina gränser utan överskrider dem av längtan till prestationer.
Men samtidigt behöver man ju pressa kroppen och tänja på gränserna för att de
där presentationerna man suktar efter överhuvudtaget ska vara
möjliga någon gång. Hårfin balansgång som det kanske krävs lite hederlig
erfarenhet för att kunna hantera. Numera försöker jag att tänka
att långsamt framåt är bättre än stora steg
bakåt, eller ännu värre – ett kliv ner på åskådarbänk.

I stort sett det enda som känns ganska riskfritt och fritt från gränsöverskridanderisk är skidåkning. Det märks så tydligt när kroppen närmar sig gränsen, och konsekvensen blir mest trötthet om man inte skulle lyssna. Inga stötar som belastar
lederna, inga snabba vändningar eller tuffa tunga
muskelbelastningar. Fast å andra sidan, när jag tänker efter så har jag ju faktiskt
skadat mig skidåkandes också. Men det kanske jag kan skylla på dåvarande
graviditet. Så skidåkningen ändå får gå fri från balansgången. Vore ju skönt att slippa
fundera över gränsen och bara köra…

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply