Övrigt

Att inte ropa hej…då?

Den där lilla joggingturen i måndags var ett riktigt endorfinrus. Hej hå, vad jag saknat det! Framskumpandet för egen maskin med sköna löparskor på fötterna. Som väntat gick skumpandet inte direkt i någon racer-fart. Jag tog det försiktigt och lufsade fyra varv runt fotbollsplanerna en bit bort. Varven valdes för att lätt kunna avbryta om något kändes helt galet.

Men det gjorde det inte. .

Visst, jag kände att Det Onda Knät inte direkt var vant att låta mig springa. Inte heller min svaga hamstring som protesterade innan den blivit varm. Men annars kändes det mest mysskönt på något vis. .

För man ska ju inte ropa hej. Innan man kommit över bäcken, eller hur är det? Och bäcken blev nog till en mindre fors, för min bäckenregion. Två dagar senare. Förvånad, ute på en lite längre promenad med barnvagnen, kände jag hur obehagskänslan var där. Inte särskilt trevligt. Bakslag skulle man kanske kunna säga. Men jag var liksom inställd på att det kunde hända och sade faktiskt till sambon efter måndagsrundan att vi får väl se om några dagar hur det känns.

Nu vet jag. Så jag ropar inte hej. Men inte heller hejdå. Jag fortsätter bara att gå. Att styrketräna. I några veckor till. Sen får vi se om jag kanske kan ropa hej ändå. .

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply