Övrigt

Som en skyltdocka

Det här inlägget har legat och grott i mitt huvudet i ungefär halva graviditeten. Först i form av frustration, förvåning och obehag. Sedan, när jag bearbetat intrycken och pratat förstånd med mig själv, mest i form av ilska, fascination och irritation. Finns nog risk att jag framstår som rätt gnällig, och det är jag säkert också, men jag behöver ändå få ur mig den frustration som finns kvar på ett hörn.

För aldrig hade jag trott att man när man får ett litet liv som växer i magen också så påtagligt blir lovligt byte. För blickar, kommentarer och snusförnuftiga råd. Det är precis som att man som gravid är att likställa med en känslolös skyltdocka. Som det står alla fritt att betrakta, fälla vilka kommentarer som helst om, diskutera om och klämma på utan att fråga först.

Jag ser mig själv som förhållandevis hälsosam. Tränar för att må bra och för att det är så roligt. Äter mat som jag tror att min kropp mår bra av, med fokus på att tillföra näring framför tomma kalorier. Men funderar samtidigt inte särskilt mycket på hur mycket jag äter, det har jag liksom aldrig behövt. I så fall snarare i bemärkelsen att få i mig tillräckligt så att kläderna inte ska trilla av mig. Jag har liksom aldrig funderat över vad jag väger. Fram tills jag blev gravid. Eller snarare, fram tills folk fick reda på att jag är gravid.

Det går faktiskt (tyvärr) inte en dag på jobbet utan att det är minst en person som kommenterar hur ”tjock” jag blivit, att jag bara blir större och större för varje dag. Eller att någon frågar (med nån slags självklar förväntan att också få veta svaret) hur många kilon jag gått upp, eller hur mycket jag lagt på mig per vecka. Oftast följt av hur många kilon de själva eller deras fruar/sambos/flickvänner gått upp i vikt när de var gravida. Vad spelar det egentligen för roll??

I början blev jag så himla förvånad så jag liksom bara svarade på frågorna utan att finna mig i situationen. Började känna mig tjock, började väga mig minst en gång i veckan, funderade på att hålla igen fast jag var hungrig för att inte ”lägga på mig för mycket”. Började på något sätt förstå (även om jag tror att jag aldrig helt kan förstå) hur de med ätstörningar kanske känner sig. Hur en överviktig person som hela tiden (antar jag?) får blickar från omgivningen på kroppsdelar som kanske sticker ut. Hur man faktiskt kan få hjärnspöken enbart baserat på vad vågen visar. Bli fast som i ett fängelse. Det finns till och med begrepp för ätstörningar som gravid, pregorexi. Hörde på radion idag också att det finns ett nätverk för forskning kring graviditet och ätstörningar, GRÄS. Tror jag det, för har man inte funderat på sin vikt tidigare, så gör man det ju då, när ”alla” verkar anse att det är helt vedertaget och accepterat att kommentera ens uppenbarelse, vikt och utseende.

Men tack och lov har jag aldrig varit fast i, eller ens i närheten av en ätstörning. Tack och lov har jag alltid kunnat äta i princip vad jag vill och aldrig behövt fundera över min vikt. Så ganska snart blev jag mest förbannad över att folk helt obehindrat tar sig rätten att kommentera, bara för att jag är gravid. Varför skulle det göra det legitimt att lägga vanligt folkhyfs på hyllan?

Jag är sällan sjuk, jag orkar mer än många (vanligtvis) och jag sover gott på nätterna. Så jag tror nog att jag vet vad jag kan äta, och att det jag nu går upp i vikt under graviditeten faktiskt är bra för just mig. Jag vet hur min kropp funkar och har en svag aning om att eventuella extrakilon (som faktiskt inte är många, upptäckte jag när jag började efterforska det hela lite) kommer att behövas framöver, för att jag inte ska gå ner alltför mycket i vikt när jag ammar det lilla livet (förutsatt att det funkar att amma).

Tack och lov, så struntar jag nu fullständigt i vad folk tycker om min kroppshydda och min vikt. På sin höjd har jag ibland, om jag är på det humöret, börjat svara ”detsamma” till dem som kommenterar flitigast. Vilket har orsakat en och annat ögonbrynshöjning och förhoppningsvis lite eftertanke. Nähä, så det var alltså INTE ok att jag ger dig samma kommentarer som du ger mig?? Hmm…

Däremot, som lite underhållning på pendlingsvägen, brukar vi prata om dagens kommentarer i bilen på väg hem. Viktkommentarerna är helt klart i topp. Men matkommentarer är inte långt därefter: Nu äter du väl ändå vad du vill? Du äter väl för två? Ta nu en semla till, du som kan! Vad skönt för dig att slippa tänka på att äta nyttigt!

Eh… vänta nu… Varför skulle jag se graviditeten som en ursäkt att proppa i mig precis vad som helst? Tyvärr verkar det var många som anser att det är så. Jag tycker nog egentligen det är tvärtom. Jag har ett litet liv därinne som jag är väldigt rädd om och vill ge den bästa starten i livet. Därför är det väl egentligen precis tvärtom, att jag borde tänka efter både en och två gånger vad jag stoppar i mig så att krabaten därinne får den näring och energi den behöver.

Träningskommentarerna haglar också: Nu kommer du i alla fall inte att
kunna träna på säkert tio år (sådär lite skadeglatt) – Nu har du väl ändå slutat träna (med nån slags förväntan i rösten) – Inte kan du väl springa en mil när du ser ut sådär??. Det är ungefär som att träning är något negativt, och som att den som tränar och använder sin kropp inte är normal. Äntligen, nu kanske hon också blir som vi andra så vi inte behöver ha så dåligt samvete längre! 

För hur det nu är, så är det ju de som kommenterar. De som själva inte tränar särskilt mycket. De som själva kanske gärna äter både två och tre semlor och sedan trycks av sitt dåliga samvete för att doktorn säger att man nog borde tänka på vikten eller blodtrycket eller kolesterolet. Det är som att det är skönt att äntligen kunna få ge samma kommentarer till någon annan som ens dåliga samvete ger en själv. Sorgligt tycker jag. Så mycket bättre det vore om man istället kunde inspireras av varandra, av den som kanske är där man själv vill vara. Även om man därinne i hjärtat är avundsjuk.

Nu kan man ju undra hur duktig jag själv är då, är jag inte lika god kålsupare själv? Säkert har jag fällt kommentarer obetänksamt också, för en del tror jag faktiskt helt enkelt inte tänker på vad de säger. Men jag har verkligen tänkt efter. Kommit fram till att nä, jag har faktiskt inte det behovet. Hellre frågar jag hur någon mår. Än kommenterar hur de ser ut. Om jag nu känner att jag måste säga något. För oftast säger jag faktiskt hellre ingenting. Om jag nu tänker på hur någon ser ut eller lever sitt liv. Tänker att de säkert har sina egna orsaker till det. Att de inte vill bli påprackade någon annans åsikter. För det är ju så jag själv känner. Att det inte är någon annan som har att göra med, eller har rätt att kommentera, hur jag tränar, vad jag äter eller vad jag väger. I alla fall inte på det exponerande, skyltdockiga sättet.

Det finns naturligtvis, och tack och lov (!) undantag. Intresserade frågor av hur jag mår, om jag ännu känner hur bebben sparkar därinne (jodå, ibland har jag haft tur och till och med kunnat visa dem hur magen hoppar!), hur och om jag kan träna nu när jag är gravid och hur det påverkar mig. Med en intresserad och nyfiken person diskuterar jag såklart gärna sådant som jag brinner för – hälsa, mat, träning till exempel. Men inte med någon som bara ser mig som ett inglasat livlöst utställningsobjekt som man obehindrat kan kommentera, diskutera och betrakta. Så det så!

0

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply
    bureborn
    27 mars, 2013 at 20:08

    Men fy! Förstår att du blir frustrerad och arg. Själv minns jag inte att jag upplevde detsamma när jag var gravid. Kanske hade jag tur, eller så har jag helt enkelt förträngt det hela.
    Hoppas verkligen inte att jag fäller liknande kommentarera av obetänksamhet. Just nu har vi tre gravida på jobbet, och jag hoppas verkligen att vi alla är av det intresserade slaget och inte skadeglada eller förnumsiga.

    • Reply
      blue_malin
      31 mars, 2013 at 16:53

      Det är ni säkert. Om man liksom är liiite medveten om det så tror jag att man ändå intresserar sig mer för personen än bara magen.

  • Reply
    fitnesscoachen.com
    28 mars, 2013 at 07:46

    I hear you sister! Ibland vill man bara nita dem alla… tyvärr blir det ju inte så mycket bättre efteråt, när alla vill veta i detalj hur duktig man är på amma, hur mycket mat man har, om hen äter från ett eller två bröst varje gång, om man har mjölkstocking, om man gör sina knipövningar osv osv osv. 🙂

    Tur den lille är värd det, men ibland blir man trött. 🙂

    Madde

    • Reply
      blue_malin
      31 mars, 2013 at 16:54

      Asch, det hade jag inte ens tänkt på. Puh… Ja, ibland blir man verkligen trött.
      Ha det gott!

  • Reply
    Ingmarie
    28 mars, 2013 at 19:13

    men herregud! Bra att du (ibland) kan svara tillbaks.
    Jag tror de som säger så där antingen lider av verkligt dålig självkänsla och/eller är väldigt "avundsjuka" på dig.
    Fortsätt leva som du gör. jag är säker på att du vet bäst. 🙂 KRAM

    • Reply
      blue_malin
      31 mars, 2013 at 16:54

      Tack, ja, jag har slutat ta åt mig men kan inte riktigt låta bli att störa mig på att man liksom förväntas bli lovligt byte. Ha det gott!

  • Reply
    Snorkkis
    31 mars, 2013 at 13:16

    Trist med sådana diskussioner – det ska man absolut inte behöva ta om man inte vill. Jag verkar ha haft tur hittills – ja visst får jag kommentarer ibland om att "du växer", eller "nu börjar det verkligen synas", men det har jag hittills tagit som komplimang, och tror att det är kommentarer som kommer till bara för att den andra vill ha något att säga, och tycker att en kommentar behövs för att visa att han/hon bryr sig. "Men nu springer du väl inte längre" hör jag också var och varannan dag, men (också än så länge) verkar de jag pratar med mest bli imponerad över det. Fortsätt att stå på dig du!

    • Reply
      blue_malin
      31 mars, 2013 at 16:57

      Ja, kanske är det helt enkelt så man får ta det. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över att i normala fall så är "hur är läget?" eller liknande ett tecken på att folk bryr sig, men nu kan det lika gärna vara "nu börjar du bli rätt stor". För man kan ju må rätt dåligt som gravid (har jag tack och lov inte gjort) och då känns ju säkert en fråga om mående betydligt mer omtänksam än att få kommentarer på ens utseende, om man redan känner sig vissen, tänker jag.

  • Reply
    Hälsohets | Lite Längre
    1 juli, 2015 at 18:58

    […] faktiskt känt av hur det kan vara att känna en slags hets över hur det yttre framstår. Jag har skrivit om det tidigare och tycker ibland att världen är lite sjuk vad det gäller normer kring hur man […]

  • Leave a Reply