Övrigt

Ett svårt beslut

Jag har bestämt mig. Tror jag. Är nästan säker på att jag har det. Men helt säker är jag nog inte förrän starten har gått imorgon och jag inte är en av de dryga femtiotalet tjejer som stuckit iväg. För vilja är för min del ofta mycket större än förnuftet. Vilket många gånger är en fördel eftersom jag därigenom gör en massa saker som jag inte skulle fått chansen att uppleva om jag låtit förnuftet styra. Men ibland kan det ju också vara en nackdel. När man borde se lite långsiktigt och inse att det kanske verkligen inte är så bra att alltid kasta sig ut i galenskaper. Den här gången har jag försökt vara förnuftigt. Även om det är supertråkigt. Ett av de svåraste beslut jag har tagit.

Av alla lopp jag ställt upp i som jag kan komma ihåg, kommer Tjejmarathon vara det första jag inte kommit till start i. Det har hänt en gång att jag inte kommit i mål, på Vasaloppet 2008, men startat har jag alltid gjort! Därför känns det extra svårt att avstå. Eftersom Tjejmarathon verkligen är en sån där grej som tilltalar mig på alla plan! Det utmanar föreställningen att alla tjejlopp ”ska” vara kortare än de vanliga loppen (alla Klassikerloppen t ex), vilket jag alltid tyckt varit väldigt bakvänt. Därför har jag av princip vägrat att delta i tjejloppen och alltid kört de ”riktiga” (förutom Lidingö Tjejlopp som jag sprang förra året bara för att se hur jobbig sista Lidingö-milen var när man inte har två mil i benen). Så ett tjejlopp som är längre än ett ”vanligt” marathon slog ju verkligen an en sträng hos mig. Dessutom är det ju för en så god sak! Insamlingen till Panzisjukhuset och de behövande kvinnorna där var liksom pricken över i-et som gjorde att jag inte kunde motstå att anmäla mig.

Det har gått förvånansvärt bra att samla in pengar. Trodde inte så många i bekantskapskretsen skulle sponsra mig, utan mest tycka att jag som vanligt var galen som ger mig på så långa lopp. Men det har kommit in pengar från flera olika håll. Även om framförallt mina kollegor nog mest tycker att jag är knäpp. Senast igår fick jag kommentarerna ”det är inte NORMALT” och ”VARFÖR skulle man vilja göra nåt sånt” på jobbet. Tja, vem vill vara normal? Och svaret på varför-frågan är ju jättelätt: För att man kan och för att det är KUL!

Men som sagt, av olika anledningar kommer jag (nog) inte att starta imorgon. Jag kommer ändå att åka upp till Stockholm idag (tåg och hotell är ju ändå bokat) och kanske mingla lite med de andra tjejerna i eftermiddag. Kanske, om Annie och Madde behöver det, hjälpa till vid sidan av imorgon. På något sätt ändå få uppleva loppet från sidolinjen. Känna att jag bidragit på något sätt. Vi får se hur det blir.

Och hörni; insamlingen är fortfarande öppen, så om det är någon som vill sända en tanke till Kongo, gå in här och läs hur ni gör!

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Bloggens betydelse och dubbelt firande | Lite Längre
    9 september, 2016 at 10:38

    […] Något som däremot påverkat min träning massor är bloggläsande. För när jag själv började skriva började jag också läsa andra bloggar. Lära känna folk på distans, och få massor av träningsinspiration. Hittat lopp och upptåg jag nog aldrig hade hittat annars. Faktiskt kan jag ärligt säga att utan bloggläsande, och interagerande, så är det en hel hög träningsrelaterade saker jag aldrig hade gjort. Jag hade jag inte åkt på löparläger och fått en helt annan syn på min löpning. Jag hade heller aldrig åkt på event som Blogger Boot Camp eller BBC Mamma. Eller vågat mig på att nästan försöka springa ultra. […]

  • Leave a Reply