Övrigt

Backigt terrängpass i backspegeln

Ett tag hade jag planer på att delta i Tjejmarathons långpass på 25 km igår, när jag ändå hade vägarna förbi på väg från Arlanda. Men när jag tittar i backspegeln är jag ganska glad att jag tog mitt förnuft till fånga. Inte bara för att ingen annan tydligen kunde komma utan för att jetlag faktiskt är ganska påfrestande för kroppen.

Så vad tänker en finurlig djupvattensimmare som jag då? Jo, ett lugnt och kort pass i Olstorp blir ju bra. Tydligen mer jetlaggad än jag trodde… För visst, Olstorp kan vara kort, men aldrig lugnt. Spåret är ungefär lika backigt som sista milen på Lidingöloppet, i kvadrat…

Hursomhelst, tog MTB-spåret upp och kände mig pigg i benen men tung i andningen. Säkert pollen tänkte jag. Tills klockan pep för första kilometern. 20 sek snabbare än vad som är vanligt i det spåret. Andra kilometern fortsatte likadant. Pendlade ordentligt med armarna och öppnade upp bröstet. Kutade på i nerförsbackarna som en våryr kalv. Tredje kilometern började jag undra vad det var frågan om. Hade min pollenallergi försvunnit? När skulle väggen komma? Vad var fel på klockan? Drömmer jag?

Men det fortsatte. Visst, jag blev ganska trött i de värsta backarna och kände mig som jag mest trippade på stället. Men med pendlande armar och höga steg. Om än med pulsen i 180. Det gick fortare än det nånsin gjort på det varvet.

Kutade på så jag trodde jag skulle snubbla på en rot eller sten eller tuva sista biten hem och hade till slut ändå kammat ihop nästan en mil. Jovisst, mycket kortare än mina numera vanliga helglångpass. Men lugnt? Nähä, inte det minsta…

Nåt kilo björkpollen hade nog satt sig i halsen ändå, för det började klia som tusan när pulsen lagt sig. Allergitablett gjorde verkligen susen och hade också som bieffekt att min nattliga nästäppa var som bortblåst. Dunallergi måntro? Återstår att utvärdera.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply