Mina lunchpass är ganska heliga för mig. En gång i veckan tycker jag att jag kan unna mig ett längre avbrott än mina kvartar (eller på sin höjd halvtimme) som jag vanligtvis kastar i mig maten på. Fikaraster existerar inte längre i min jobbvärld, så löprundorna är liksom andningshålet där jag hämtar energi, friskluft och blåser bort stresshormoner så jag orkar lite längre på eftermiddagen sedan. Dagens runda gissade jag att den skulle bli lika superjobbig som förra veckans eftersom jag sov uruselt i natt. Men jag blev förvånad. Trots mina nästan 19 km i söndags, och benstyrka igår, så gick det fortare än jag trodde utan att ansträngningsnivån var särskilt hög.
Det var också varmare än jag trodde, så det var tur att jag valde trekvarts-tightsen. Även om jag blev rätt smutsig på benen. Träffade på kollegan Anna som var på väg ut när jag kom tillbaka, hennes kommentar: Gött, sånt där gillar jag! Skönt att det inte är bara jag längre som är lite ”konstig”… (dvs springer i skogen när man kan springa på löpband)
Med tanke på stress och nämnda långpass trodde jag också pulsen skulle ligga högt, men blev förvånad även där, den var lägre än jag trodde. Tror till och med jag måste testa att maxa lite mer nån gång inom snar framtid, och se vad jag kan komma upp i för puls nuförtiden.
Mest förvånad, eller snarare överraskad, blev jag dock av den stora bruna paddan som låg mitt på stigen helt plötsligt, och som jag var centimetrar från att springa ihjäl! Jisses, vad rädd jag vart (för att nästan ha dödat den och för hur äckligt det också skulle blivit)! Gav upp ett riktigt tjejigt högt ”Ihhh!” där mitt ute i skogen!
Skönt hur som helst att rundan blev av, och att kroppen nog är bättre på att återhämta sig än jag tror, eller är i bättre form än jag föreställer mig. Eller kanske bägge delar.
Härligt med lerstänkta vader till lunch!