Browsing Tag

Stress

Tankar

Perspektiv och tacksamhet

Alltså… Jag har ju skrivit tidigare om hur bloggandet och stöttningen där var ett stort stöd förra våren. Men jag hade nog ändå inte kunnat drömma om vilken effekt mitt förra inlägg hade. Vilken spridning det fick och hur många virtuella kramar, pepp och kommentarer som kommit på olika håll. Från hela mitt hjärta: TACK!

Jag tänkte fortsätta lite på temat jämföra med förra våren. För den släggan som kom i onsdags, den tog förvisso rätt hårt. Men den tog mig ändå inte i närheten av så långt ner som jag var förra våren. Och det påminner mig om hur långt ner jag var då, när jag knappt ens orkade gå de dryga hundra metrarna till lekparken, men ändå bet ihop så gott det gick eftersom det liksom inte finns på kartan att lämna två små barn på kartan. Jag är evigt tacksam för att jag ändå prioriterat mig själv så pass mycket, och satt in så pass på tränings- och hälsokontot, att en sådan här tvärnit inte sänker mig helt.

Yogan – alltid min räddare i nöden.

Det ger också ett perspektiv på saker som är nyttigt att påminna sig om ibland. Det kunde varit värre, liksom. Det HAR varit mycket värre. This too shall pass! Och om jag bara kommer ihåg att påminna mig om det faktiskt är jag som beskrivs i det Maria skrev:

Småbarnsmamma som också nyligen genomgått cancerbehandling OCH jobbar halvtid fast uppgifter som är på heltid, klart du är trött.

Jag har en tendens att glömma det. Men om jag påminner mig, och faktiskt tar hand om mig på det sätt jag behöver, så kommer det gå bra.

Jag läste på instagram i förmiddags hos en av mina favoriter:

Det är liksom anledningen till att jag ÄR en bra mamma, att jag varje dag avsätter tid för mig själv. Det är inte ens möjligt att ifrågasätta, det är en rättighet, och a l l a mammor borde göra det, på sitt sätt.

Problemet är väl bara att just det är ett oöverstigligt berg för mig! Hur gör man egentligen för att tycka att det liksom inte är förhandlingsbart att prioritera sig själv?! Egentligen vet jag ju, och fick många kloka kommentarer på det förra inlägget, som påminde mig.


Dessutom har jag lyssnat på en helt underbar pod de senaste veckorna, Health for wealth, där det finns en hel del bra att ta till sig i sådana här sammanhang också. Ett avsnitt handlade t ex om hjärnan, och bl a om att hjärnan faktiskt inte klarar av att ta hur många beslut som helst på en dag.

Därför bör man göra så mycket som möjligt på rutin, för att ha tankekraft kvar till de verkligt viktiga besluten och tankarna. Det är alltså därför man bör ägna sig åt saker som veckomenyer. Och därför som upptagna personer som Obama och Merkel oftast har samma saker på sig. För att slippa tänka och fundera i onödan på sådant man kan prioritera bort att tänka på. Ganska tänkvärt…

Flödande solhälsningar – mumma för återhämtning och fokus

Hur som helst, så känns det ändå som att jag har de verktyg jag behöver. Jag mår (jämförelsevis) ok. Jag måste bara komma ihåg att använda verktygen när de behövs. Och gärna innan dess, och innan dess…

Jag är i alla fall ofantligt tacksam för att jag verkar ha klarat mig med en ordentlig tankeställare den här gången också. Hoppas jag.

Tankar

Min största utmaning

Just nu är jag ganska tankspridd. Det surrar i huvudet hela tiden. Lite som i somras när det kunde ta evigheter innan hjärnan lugnade ner sig i savasana när jag försökte yoga. Jag tror jag är typ världssämst på att vara sjukskriven. För jag får liksom för mycket tid. Hjärnan går bananas och jag bara ser allt jag borde, eller vill göra, eller känner dåligt samvete för att jag inte gör.

Jag har alltid gillat att göra saker. Ha mycket för mig. Drömma, tänka stort. Det finns en hel hög exempel på det här i bloggen också. Redan i begynnelsen skrev jag min träningsbucket-list, och den stämmer i stort sett fortfarande. Jag har också skrivit om framtidsdrömmar – saker jag vill göra. Det finns liksom alltid nya, spännande saker att göra. Mitt ”problem” är snarare att sålla. Att prioritera och välja för min egen skull.

Framförallt för att bibehålla den där balansen jag skrev om i förra veckan. När Bloggar om Hälsa den här veckan skriver om vår största utmaning och hur vi tar oss dit, så blir mitt svar faktiskt – att göra ingenting. För det är min största utmaning. Det svåraste jag vet. Litegrann tror jag att det är en åkomma man skaffar sig som småbarnsförälder, för det finns liksom alltid tusen saker som man ligger efter med…

Men för att jag behöver det, och för att kunna göra alla andra saker jag vill framöver, så ska jag försöka bli bättre på att göra ingenting. Typ gå rakt ut i skogen och sätta mig på en stubbe med en termos med något varmt som enda sällskap. Och sedan sitta där och bara andas. Låta naturen lugna och stilla. Utan alla små distraktionsmoment på hemmaplan. För min hjärnas skull:

The body benefits from movement, and the mind benefits from stillness – Sakyong Mipham

En ordentlig reboot till skogs kan man väl säga. Med avstängd telefon och påslagen närvaro.

utmaning
Vill du läsa om fler utmaningar? Kolla t ex vad Ida planerat för 2017.

Tankar

Att vara offline

Ibland när vi bestämmer veckoteman i Bloggar om Hälsa får jag verkligen rannsaka mig själv. Tänka till och erkänna brister. Fundera över vad jag tycker. Den här veckan är en sådan vecka, när vi svarar på frågan: Var är du offline?

För numera är det ju nästan så att man måste anstränga sig för att vara det. Normen är att vara tillgänglig, hänga med där det händer, visa upp de fina delarna av sitt liv i sociala medier och få diverse bekräftelsebehov uppfyllda. Inte bara av godo… Jag läste senast igår en artikel om hur kravet på ständig nåbarhet på arbetet påverkar våra stressnivåer negativt, och att synen på arbetstid kanske borde moderniseras med tanke på det, eftersom tiden för återhämtning inte blir tillräcklig.

När jag själv tänker till lite kommer jag fram till att jag i princip har fyra typer av situationer där jag stänger av och är offline. Just återhämtning är en av dem. Samtidigt kan det ju diskuteras vad som egentligen är offline, eftersom jag ofta använder mobilen som kamera även om bilderna inte hamnar någon annanstans, och även har den med mig av säkerhetsskäl – som telefon, samt som klocka. Och även om jag är offline i bemärkelsen att mobil eller dator inte används just då, så händer det ju tyvärr ganska ofta att huvudet fortfarande är online, vilket i sig nog är ett bevis på hur viktig den där tiden offline faktiskt är.

Så här definierar jag min offline-tid:

Jag är offline i återhämtningssyfte

Just av skälen som nämns i artikeln jag länkade till, så kopplar jag ner vid vissa tidpunkter. Jobbmobilen ligger i väskan när jag åker från jobbet, och åker inte fram särskilt ofta efter det, om jag inte vet att det är något alldeles särskilt.

Min privata mobil (japp, jag har två, just för att kunna koppla bort jobbet när jag inte jobbar!) stängs sällan av. Men den läggs bort. På kvällen efter att måsten och annat är avklarat får mobilen stanna i köket, för att jag inte ska frestas att ligga och slösurfa i sängen och sabba den lilla återhämtning jag ändå får (med två småbarn). Det är bevisat att sömnen störs om man har för mycket elektronik och annat i närheten, och jag upplever att jag sover bättre om jag inte har mobilen i närheten. Dessutom frestas jag inte att ”bara kolla” saker mitt i natten när jag är vaken för att lilltjejen är hungrig. På morgonen tar jag ofta inte tag i mobilen igen förrän efter att alla frukostbestyr är avklarade. Så totalt blir det nog i alla fall 10-11 timmar per dygn utan kontakt med omvärlden via telefon eller dator.

Just återhämtning tror jag är ganska viktigt att den får vara ganska offline. Ingen av de saker jag tidigare listat som mina bästa källor till återhämtning kräver närvaro online, utan gör sig faktiskt bäst utan den.

Jag är offline av säkerhetsskäl

Detta har liksom gått automatiskt för mig, men jag ser varje dag att det inte gör det för alla andra. Kanske är jag en väldigt nojig förälder, men när barnen klättrar i lekparken, eller springer och cyklar i skogen, eller pillar med smågrejer eller vad det kan vara, då ligger mobilen kvar i fickan. Jag såg senast igår flera föräldrar som satt djupt försjunkna i sina mobiler i simhallen medan barnen hoppar och plaskar. Jag dömer ingen, för alla barn är olika såklart, men jag skulle personligen aldrig förlåta mig själv om något hände barnen för att jag kollade Facebook.

Inte heller om jag kör bil, eller gör andra saker som kräver min odelade uppmärksamhet för att kunna göras säkert, får mobilen vara med.

Jag är offline av hänsyn och omtanke

Faktiskt är det ganska sällan när jag är med barnen som jag har mobilen i högsta hugg, även om det inte är av säkerhetsskäl, eftersom jag inte vill att de ska känna sig förbisedda. Om jag tänker efter vad som är viktigt så är ju de väldigt högt upp på listan, och mitt behov av att scrolla av omvärlden går inte före deras behov av uppmärksamhet från mig som förälder.

Jag brukar också respektera mobilfria zoner, och lägger oftast undan telefonen när jag umgås med andra. Jag försöker låta bli att kolla mail etc under möten på jobbet, även om det är lätt att dras med i det eftersom ”alla andra” gör det. Jag tycker själv det är vansinnigt irriterande med folk som är någon annanstans i tanken när man försöker göra eller säga något och vill inte utsätta andra för det.

Jag är offline i upplevelsesyfte

Visst är det mycket spännande som händer online, och det finns otroligt mycket bra saker där. Jag har haft jättemycket stöd från sociala medier och bekantskaper online det senaste året, men faktum är ändå att det mesta, och mest värdefulla för mig, händer offline. Jag utnyttjar t ex ibland stunderna med barnvagnen till att scanna av diverse flöden, men försöker också aktivt att begränsa de stunderna och istället uppleva naturen och omgivningarna. Se den där ekorren som skuttar över stigen. Spana efter kantareller bland höstlöven. Lyssna på sus och fågelkvitter. Känna vinden i håret och njuta av den friska luften i lungorna.


Likaså vill jag inte missa att ta del av barnens upplevelser och glädje. Att höra treåringens tankar och se bebis framfart som superålare. Så då väljer jag bort den ständiga uppkopplingen och låter mobilen ligga.

Med det sagt, så inser jag att det inte är lätt att vara offline. Vi är nog många som lider av lite FOMO – Fear Of Missing Out, och gärna vill hänga med och ständigt scanna av omvärlden. Jag har också fortfarande väldigt lätt att åka dit. Framförallt är det väldigt lätt att fastna om man väl tar fram mobil eller dator, i alla fall för mig. Samtidigt har det litegrann tappat sin glans på sistone, när jag ganska medvetet har gjort de här valen baserat på dessa fyra faktorer. För jag brukar tänka ibland när mobilen och datorn lockar, att det är ju inte en häftig Facebook-status man inte missade som man kommer uppskatta mest när man ligger där i slutet av livet, utan riktiga upplevelser med riktiga människor.

Högen med olästa blogginlägg är numera gigantisk. Facebook känns ibland ganska ointressant förutom för en del grupper jag gärna hänger i. Snapchat och Twitter använder jag inte ens (japp, jag är stenålders, jag vet!). Instagram gillar jag skarpt, men överväldigas av flödet och hinner sällan igenom det. Min egna lilla blogg är nog egentligen det enda jag inte gärna släpper. För den är liksom mitt lilla skötebarn. Min ventil och utlopp för kreativitet. Men ändå faktiskt i viss utsträckning nedprioriterad av de fyra skälen ovan. Som faktiskt trots allt är viktigare.

Hur tänker du kring det här med att vara offline?

Tankar

Stresshantering eller stressreducering?

I nätverket Bloggar om Hälsa är det flera som är eller har varit och nosat på den berömda väggen. Några har kraschat in i den rejält. Jag har själv inte varit ända in i väggen, men jag har varit såpass nära att varningstecken börjat poppa upp: minnesförlust, svårt att sova, kort stubin utan anledning osv. Oftast på höstarna, av någon anledning. Eller egentligen de senaste två höstarna… Kanske av förklarliga skäl, när jag tänker efter.

Jag har också sett på nära håll hur det kan gå om man inte tar de där signalerna på allvar och drar i bromsen. Ofta är det från ganska oväntade håll krascherna kommer. Ni vet, de där personerna som man inte väntade sig det av, och som är kloka, högpresterande och verkar lugna och hur stresståliga som helst på ytan.

Så jag har funderat en del på vad det är som gör att det är fler och fler som drabbas av stressrelaterade sjukdomar, och om man kan undvika att hamna där. Eftersom jag har ett jobb där jag behöver kunna se signalerna för mycket stress, och kunna förebygga att det går för långt, har jag letat efter goda exempel och även själv funderat på vad jag skulle vilja införa för förbättringar. Men det är egentligen en helt annan sak, ville nog bara säga att jag tycker ämnet är väldigt intressant.

Tipsen och tankarna här är egentligen inga svar, utan jag spekulerar bara utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser.

No stress 1

Jag tror att en anledning till stora stresspåslag är brist på kontroll och kanske också sammanhang eller meningsfullhet. Otydliga eller orimliga krav som i längden inte fungerar ihop med ens övriga liv. För det är nog sällan enbart en faktor som gör att det blir för mycket. Utan kombinationen av hela livssituationen. Är det lugna gatan på hemmaplan är det kanske mindre risk att en stressig jobbperiod blir för mycket. Men har man konstant sömnbrist pga småbarn, och det sedan kör ihop sig totalt på jobbet en längre period och man dessutom måste vabba frekvent pga nyinskolat barn på dagis (min vardag förra hösten), så är nog risken betydligt större.

Därför tror jag det är viktigt att ha medvetna strategier för stresshantering. Eller helst stressreducering. Så att man undviker att gå över gränsen i de perioder det blir för mycket på något plan. Så att man på förhand har en strategi för att hålla näsan över ytan, och kunna förebygga och bromsa i tid så att gränsen för vad man klarar aldrig överskrids. Här kommer därför mina tips på det som hittills har fungerat för mig för att ta udden av stressen:

Skriv ner. Om man ligger och grubblar på kvällar och nätter över saker som ”måste” göras, eller är ofokuserad på jobbet för att man tänker på allt som måste fixas och kommas ihåg. Skriv ner det på något bra ställe, så kan hjärnan släppa det för stunden, och man kan slappna av eller fokusera där det behövs just då. Undvik dock att använda mobilen för att anteckna, eftersom den bör hållas utanför sovrummet, pga att det är en stressfaktor i sig.

Döda spökena. Min erfarenhet är att saker och ting ofta är mycket värre när de snurrar okontrollerat inne i ens eget huvud än om man lite mer logiskt och kritiskt granskande analyserar stressmomenten. En fråga som är bra att ställa sig (som tar udden av ganska mycket) är: vad är det värsta som kan hända? Oftast är svaret, vid lite eftertanke, inte alls så katastrofalt som man först föreställt sig. Bara det sänker den upplevda stressen.

Prioritera pauser och andrum. Även om det ibland känns som att man inte har tid för fikaraster, lunchpauser eller träningspass, så är de ofta då de behövs som mest. Av två anledningar: dels för att pausen och återhämtningen i sig minskar stressen, men också för att risken annars är stor att man måste göra om saker dagen efter för att hjärnan var för trött och fullmatad för att göra rätt från början. Dubbelfel, typ.

Var medveten om din kropp och hållning. Stanna upp då och då (ställ påminnelser om det behövs) och känn efter hur kroppen känns. Testa att räta på ryggen, rulla bak och sänk axlarna, och ta ett djupt andetag. Märker du stor skillnad, så är det nog läge att ta ett varv genom punkterna ovan.

Yoga och pranayama (andningsövningar). För mig har yoga en väldigt stressreducerande effekt. Jag vet inte riktigt exakt vad det är, men förmodligen kombinationen av lugn medveten andning, meditation och lyhördhet för kroppens signaler. När jag yogar regelbundet sover jag bättre, vilket också håller stress på en lägre nivå. Testa t ex Ujjayi eller Brahmari i några minuter varje kväll och se om det gör skillnad. Sträva efter att andas med hela bröstkorgen och magen och försök göra utandningen längre än inandningen.

No stress 2