Idag, på vinterns hittills kallaste dag, gjorde jag löparpremiär för året. Det blev en sväng på lunchen med helt magisk vinterlöpning.
Eller ja, löpning kanske nästan var en överdrift. För i decimeterdjup snö, en temperatur på -9, och med en precis nyblivet förkylningsfri kropp, då går det inte fort!
Men magiskt var det ändå, och en rejäl genomkörare. Kanske till och med lite rejälare än jag hade tänkt, även om jag faktiskt försökte ta det lugnt…
Många verkar ju dra sig för att ge sig ut i ordentlig kyla, men för mig som vintermänniska och inbiten längdåkare känns det inte så svårt. Jag tar längdåkningsstassen minus pjäxorna helt enkelt, så brukar det gå fint.
Det enda som är problematiskt är mina händer, som varit köldkänsliga sedan mitt första Vasalopp, men nu efter cellgifterna knappt klarar att hålla i ett glas kallvatten utan att vitna och domna. Men efter att jag hittade världens bästa uppfinning – batterivantar – så klarar jag mig faktiskt riktigt bra även där!
Sådär ja, det var lite snöporr såhär på Trettondagsafton det! För det var verkligen fantastiskt i skogen idag, helt enkelt magisk vinterlöpning när den är som allra bäst!
