Jag har ju antytt lite här på bloggen att hälsotillståndet på pappret har varit lite si och så trots det goda beskedet i september (som även redan har följts av en tremånaderskontroll som också såg bra ut). Ni vet, operation och ärr och träningsvila och sådant. Ett halvt organ som försvunnit. Anledningen till att jag inte varit jättetydlig är för att det misstänkta har varit under utredning hela hösten. Även operationen i november var en del av utredningen. Det har liksom inte varit säkert och jag har inte velat jinxa åt något håll. Men idag kom den andra diagnosen.
För jo, det var cancer. Sköldkörtelcancer den här gången. Upptäckt av en slump på ett väldigt tidigt stadium. Som en liten lysande prick på PET/CT-röntgen i augusti. Ett bifynd på efterkontrollen efter Hodgkins. Som från början ”nog bara var en inflammation”, men som visade sig vara cancer ändå. 7mm långsamt växande tumör. Mikrocancer. Inget man dör av, var det första läkaren sa. Inget som kräver mer behandling. Inga cellgifter, ingen strålbehandling. Bara operation och uppföljning. Kontroll av hormonnivåer och årliga ultraljud av den kvarvarande halvan.
Så på något märkligt sätt rycker jag mest på axlarna. Jag har ju vetat ganska säkert sedan cellprovet på lillknölen vad det var, men helt säkert var det ju inte förrän idag när svaret från operationsanalysen kom. När den andra diagnosen kom. Kanske är det därför. För att jag ändå ställt in mig på det, och visste att konsekvenserna inte skulle bli så allvarliga oavsett. Jag var liksom inte ens nervös inför besöket. Annat var det inför Hodgkins-kontrollen, då var jag som ett asplöv i höstvinden…
Ibland frågar jag mig såklart varför. Varför en gång till. Och det finns en del tänkbara förklaringar. Men ingen kan säga säkert. Kanske är det bara så som en av läkarna sa: man är känslig för olika saker. Vissa har anlag för hjärtsjukdomar, eller depression. Vissa har lättare att drabbas av cancer, som heller inte är en sjukdom utan många olika. Ofta inte relaterade. Så jag lägger inte så mycket energi på att grubbla över just varför.
Det jag däremot funderar mycket över är min stackars kvarvarande sköldkörtelhalva och hur jag kan hjälpa den på bästa sätt. För just nu presterar den inte helt optimalt enligt proverna. Vilket gör att jag riskerar medicinering. Som jag är rätt rädd för. För om man ska tro Google kan just den bli ett rent h-vete… Svårt att ställa in dos, biverkningar och försämrad livskvalitet. Säger vissa. Fantastiskt, säger andra. Löses bäst med koständring säger ytterligare andra. Måste medicineras om inte värdena bättrar sig, säger läkaren, trots att värdena ligger på gränsen till normala och trots att jag inte har några som helst symptom på hypotyreos utan mår precis som jag brukar.
Så nu, kära läsare, ber jag om tips och råd. Jag vet ju att det är flera av er som läser här som har erfarenhet av problem med det här luriga lilla organet. Hur har det funkat för er med medicin? Vad bör man tänka på? Vad kan man göra själv med kost? Vilken kost hjälper isåfall den lilla rackaren? Andra tips? Jag googlar mig blå, men litar mer på er än på öppna forum, så hit me! Era bästa tips, tack!